I Belgien, Nederländerna och det katolska Spanien kan homosexuella par ingå äktenskap. Inte i Sverige. Nyligen kom Hans Regners utredning med förslag till att även personer med samma kön ska kunna ingå äktenskap. Förslaget har diskuterats flitigt i massmedia och bloggar m.m.
De som försvarar att äktenskapet i dess nuvarande form lutar sig på traditionen, religionen och omsorgen om barnen. ”Äktenskapet som en relation mellan en man och en kvinna är en unik institution i mänsklighetens historia och sanktionerad av samhällen över hela världen” skriver Svenska Evangeliska Alliansen. Ärkebiskopen Anders Wejryd formulerar sig på liknande vis och argumenterar utifrån ”en kyrklig tradition som rymmer sakramentala tolkningar”. Kristdemokraterna vill behålla äktenskapet oförändrat och hänvisar bl.a. till vikten av att värna barnens trygghet och stabilitet. Konstigt argument tycker jag. Barn som lever med homosexuella föräldrar ska väl också ha trygghet och stabilitet.
Självklart ska även homosexuella få gifta sig. Nu är det 2007. Varför måste vi göra som vi alltid har gjort? Bara för att äktenskapet – i dess tvåkönade form – är en gammal institution?
Förändring och förnyelse av äktenskapet kan kanske göra många människor lyckligare. Registrerat partnerskap kan säkert kännas som en andra klassens relation, anses ha lägre status än äktenskap. Om homosexuella som vill leva ihop i parförhållanden skulle bli gladare och lyckligare människor – och bättre föräldrar – om de fick gifta sig på samma sätt som heterosexuella – är det då nåt dåligt?!
Känner sig män och kvinnor som lever i äktenskap hotade på nåt sätt om även homosexuella kan ingå äktenskap i stället för registrerat partnerskap? Det är en inställning som jag i så fall har svårt att förstå.
Alla äktenskap, såväl en- som tvåkönade, borde ingås genom ett sekulariserat förfarande (borgerlig vigsel) och sedan kan dom som vill ha en ceremoni med välsignelse och sånt i den kyrka dom vill efteråt. Detta har föreslagits på många håll, och jag tycker det är bra.
Som sagt, mycket har redan skrivits om detta. Läs t.ex. DN. Och HomO, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning, har en bra sammanställning om könsneutral äktenskapsbalk. Ärkebiskopen har också en artikel i dagens SvD.
Kan bara hålla med.
Tycker att det finns en smått löjlig paradox i kyrkans inställning. Här kommer man med honnörsord om ”sakramentala tolkningar” som skulle innebära hinder för homosexuella äktenskap i kyrkan.
Samtidigt ställer man upp och viger en massa människor som vill ha det i kyrkan därför att det är en vacker lokal, orgel är ståtligt till och det blir tjusigt med vita marängkreationer och frackar… ”men helst inte så mycket prat om Gud, tack”…
Hm! Lite dubbelmoral luktar det nog från kyrkans sida, tycker jag. Eller är man fördomsfull???
Jag har hela tiden undrat om kyrkan har ensamrätt och tolkningsföreträde för ordet ”äktenskap”. Någon som kan upplysa mig?
Trams! Äktenskapet är väl en juridisk term. Jag är helt inne på din linje Gabrielle. Låt alla registreringar/vigslar/kalla’re’va’ruvill vara sekulära. De som sedan vill hasta till kyrkan för att den samhälleliga insatsen inte är tillräcklig, får väl göra det.
Kanske skulle man låta kyrkan välsigna även andra saker för den som vill. Ett nytt bilköp, kanske. En efterlängtad platt-TV, eller varför inte en nydöpt hundvalp.
Skrock och fantasi verkar ju alltid aktuellt.
(Oj! Det här är ju ämne för ett eget blogginlägg. Haha!)
Anna:
Just det. Dubbelmoral var ordet, sa Bull…
Bert:
Åh, förslag till flera nya ”affärsidéer” för kyrkan! Här blommar kreativiteten. Hoppas dom läser min blogg. Och din sen också då!
[...] föreslår jag det eftersom ingen annan gjort det: Som jag också skrev i en bloggpost tidigare tycker jag att äktenskap mellan en- eller tvåkönade par borde ingås genom ett [...]
Läsvärt: SvD Brännpunkt 12 apr
[...] en mer human syn på homosexualitet så blir det fler som visar sin läggning öppet. Och fler som stöder deras önskan om lika villkor för äktenskap och adoption. Läs t ex en kyrkans man på DN debatt [...]
Nyligen läste jag nedanstående lysande debattartikel om äktenskapsbegreppet. Artikeln har sin utgångspunkt i den statliga utredarens förslag om att göra äktenskapet ”könsneutralt” (ja, mycket ska man höra innan öronen trillar av…).
Jag har aldrig tidigare läst en så skarptänkt, förklarande, analyserande och stringent artikel i det här heta debattämnet! Hela argumentationen är så tydlig, analyserande och stringent att den borde kunna raska tag i den mest rabiata meningsmotståndaren.
Här följer artikeln:
Äktenskap är inte ett nytt ord
Per Landgren: Äktenskapet kan heller inte vara könsneutralt, lika lite som en gynmottagning eller en ungkarlsklubb.
Med klara definitioner kan vi lösa många problem och enas om mycket. Grumliga resonemang och dålig argumentering avslöjas lätt. Om någon kommer på någon ny bokstavskombination, finns en stor frihet att bestämma vad det nya ordet ska betyda. På samma sätt kan en ny företeelse beskrivas med ett nytt ord. Det kallas för en stipulativ definition, vilket betyder att någon helt enkelt bestämmer det nya ordets betydelse. Med en lexikal definition presenteras den betydelse som ett ord redan har och med en preciserande definition skingras oklarhet.
Ordet ”äktenskap” är inte något nytt ord. Det är en social institution som över hela världen sedan årtusenden är sanktionerad i seder och lagstiftning och som har motsvarande beteckningar med ofta samma bestämda innebörd.
En lexikal definition får vi av Nationalencyklopedin: ”En i särskilda former ingången förbindelse mellan en man och en kvinna.” En preciserande definition i vår kulturkrets kan vara att äktenskap är ”en av lagar och seder sanktionerad och prioriterad levnadsform mellan en man och en kvinna med syftet att bilda familj.” En sådan definition motsägs inte av att en del äkta par av sekundära skäl, till exempel medicinska eller av ålder inte kan få barn. I grunden är äktenskapet mellan man och hustru en reproducerande enhet. Ordets betydelse i svenskan är fixerat sedan närmare tusen år.
En statlig enmansutredare, Hans Regner, har nu föreslagit att ordet äktenskap i svensk lagstiftning ska tvingas på en annan betydelse. Han föreslår att partnerskapslagen upphävs och att äktenskap enligt förslagets portalparagraf ska kunna ingås ”mellan en kvinna och en man, mellan två kvinnor eller mellan två män.”
Problemet är att bara att ordet ’äktenskap’ redan har en lexikalisk definition och preciserad betydelse i såväl vår rättsliga tradition som i vår kultur. FN slår fast rätten för ”fullvuxna män och kvinnor” att ingå äktenskap och bilda familj.” I detta ligger den reproduktiva förmågan, vilken efter vigsel leder till familj, som i sin tur sägs vara den grundläggande enheten i samhället.
Det finns en bra metod att ”definiera”. Vi har tillämpat den sedan Aristoteles. Det är att skilja på olika slag efter deras karaktäristiska skillnader. En banan och ett äpple är frukter, men ett äpple är inte en banan.
På samma sätt är äktenskap och partnerskap – som var ett nytt begrepp 1994 – olika samlevnadsformer, men partnerskap är inte äktenskap.
Den karaktäristiska skillnaden är könstillhörigheten i paren och därmed också den reproduktiva förmågan. Sådan är verkligheten. Den förhåller man sig till. Det är lika lite diskriminering som att män inte får vara kvinnor eller tvärtom. Därför är inte äktenskap diskriminerande. Det kan heller inte vara könsneutralt, lika lite som en gynmottagning eller en ungkarlsklubb.
Såvida man nu inte vill göra våld mot språket, mot vår kultur och mot verkligheten.
I lag kan man ju kalla även banan för äpple, men det borde inte vara politiskt korrekt att gå emot verkligheten.
PER LANDGREN, FIL. LIC., TIDIGARE RIKSDAGSLEDAMOT FÖR KD, HAR ARBETAT MED EKONOMI OCH MEDICINSK ETIK I PARTIET.
(Direktlänk till artikeln: http://www.tronsvarld.se/Article.aspx?articleId=133078)
Oj då. Ser att jag missat att kommentera inlägget ovan från Bengt Johansson. Förlåt, Bengt!
Nu är ju frågan aktuell igen, och jag har läst igenom Landgrens text. Den imponerar inte särskilt på mig måste jag säga. Liv är utveckling och språket utvecklas under tidens gång. Ord förändras, ord fylls med nytt innehåll. Tänk på ordet ombudsman – nog låter det som något som bara män kan vara men så är det ju inte. Tänk på ordet sjuksköterska. Nog har det ordet såväl lexikaliskt som i vår kultur alltid tidigare handlat om en person av kvinnligt kön. Så inte i dag, det finns män som är sjuksköterskor. På det sättet ändras innebörden i orden och det är helt ok att göra likadant med ordet äktenskap.
Jag förstår fortfarande inte varför det för en del människor tydligen känns hotfullt att äktenskap också skulle kunna beteckna en förbindelse mellan två personer av samma kön. Heterosexuella människor som ingått äktenskap och alltså är gifta med varandra får väl inte nån sorts förminskning, nån sorts mindre värde på sitt äktenskap och på förhållandet att de kan kalla sig gifta om det även finns homosexuella personer som ingått äktenskap och kan kalla sig gifta? Obegripligt!
Och obs det är förstås inte alls samma sak som att börja kalla bananer för äpplen eller tvärtom.