”Det vi här väljer mellan är två i bästa fall helt friska barn eller ett dött” skriver Hanne Kjöller i en artikel i DN i dag. Det handlar om möjligheten att rädda ett litet barn med anlag för en mycket ovanlig sjukdom genom en stamcellstransplantation från ett litet nytt syskon. Detta lilla nya syskon föds med rätt vävnadstyp för donation vilket kollas genom gentest.
En svensk familj väntar nu på tillstånd att skaffa ett nytt litet barn på detta sätt. Den lilla pojken som behöver donationen har en äldre bror vars tillstånd tydligt visar vad som väntar den lille. Brodern är redan bortom all räddning – ”en döende, förlamad krympling som varken kan tala, höra eller se längre” som Kjöller skriver.
Jag är inte insatt i den medicinska delen av detta, men enligt Kjöller är det navelsträngsblod som sedan tas av det nyfödda lilla barnet, inget annat. Navelsträngsblod som annars skulle ha slängts.
Motståndare till förfarandet med gentest och donation på detta sätt talar bl.a. om att det nya syskonet skulle känna det som ett ok att ha tillkommit på det här viset. Kjöller skriver att hon har svårt att se poängen med att ens berätta. Jag vet inte det. Tycker inte det känns rätt att dölja saker. Kloka föräldrar tror jag kan hantera det på ett bra sätt. Jag tänker också att det tvärtom kan bli något bra. Det skulle kunna kännas som en fantastiskt god sak att veta att man hjälpt ett äldre syskon att överleva och förhoppningsvis bli helt friskt.
SvD hade en artikel igår om det här. Göran Hägglund är tydligen kritisk till att man räddar livet på en annan människa på detta sätt, vilket är synd – han har ju verkat klok i en del andra sammanhang. Läs också hos necesse est, som har skrivit flera intressanta inlägg om det här.
Andra bloggar om: stamcellsdonation, gentest, provrörsbefruktning
Barn har väl alltid kommit till av mer eller mindre egoistiska skäl. De flesta skaffar väl barn för att de vill ha barn, dvs glädjas åt att ha barn. Att de sen tänker på barnets lycka när det väl är fött är ju ganska självklart. Men den ursprungliga önskan måste väl ändå ses som egoistisk.
Eller som förr, då skaffade man en stor barnaskara för att ha nån som tog hand om en på gamla dar.
Ja, håller med dig. Visst ligger det mycket egoism i att man skaffar barn. Och så är det förstås ”gamla Darwin” – driften att föra sina gener vidare.
Sanningen kommer ju alltid fram förr eller senare – eller också får barnet gå omkring att känna att något är konstigt, för barn gör ju det.
Jag tror det är oundvikligt med kris i barnets liv. Det måste vara svårt att veta att man finns enbart för att man behövdes för att rädda syskonets liv. Att vara egoistisk och vilja ha ett barn och att vara egoistisk och skaffa ett för att rädda det ett annat är inte samma sak, och det förstår ju ”nödbarnet”. Förhoppningsvis blir uppväxten så harmonisk att barnet så småningom kan hantera vetskapen.
ab: Om familjen tänkt skaffa sig ett barn till i vilket fall vore det då fel att genom gentest se till att detta nya lilla barn kan rädda det svårt sjuka äldre syskonet? Det handlar ju inte om att kapa några kroppsdelar eller ta en njure utan om att ta lite navelsträngsblod som annars skulle ha slängts bort.
Jag tror som jag skrev att om det här hanteras på ett klokt sätt skulle det tvärtom kunna upplevas som en helt fantastisk sak att man varit med och räddat livet på sitt syskon. Varför måste man se det som så negativt?