OS i Beijing är slut, och det känns lite tomt. Det var roligt att titta på mycket av det. Necesse est skriver om hur svenska idrottsmän och -kvinnor sen dömts ut i aftonblaskorna för att ha gjort en dålig insats för Sverige och tycker att det är fel att se det så. Jag håller med. Visst är det jättetrist när Susanna Kallur stupar på första häcken eller Stefan Holm missar sitt hopp. Jag hejar så klart på svenska idrottare och blir glad när det går bra för dom. Men jag blir glad också åt andras prestationer. Jag är djupt imponerad över vad människor kan åstadkomma inom idrotten – oavsett om dom kommer från vårt land eller från nåt annat land. Mängder av arbete ligger bakom prestationerna, och sen att vara där och tävla inför denna jättepublik, på plats och via tv… Imponerande som sagt.
Och i detta OS fanns ju förutom fantastiska insatser av såna som Jelena Isinbajeva, Michael Phelps eller Usain Bolt också uppmuntrande nog ett antal ”gamlingar”, idrottare på toppnivå trots att dom kanske var 15 år äldre än sina medtävlare (eller mer?).
Uppmuntrande? Ja, inte för att jag själv känner mig manad att börja tävla utan för att det visar att det inte bara är ungdom som gäller. Vi lever ju i en ungdomsfixerad kultur och tid. Jag har inte riktigt koll på hur många ”gamlingar” det rörde sig om i OS, men jag gläds åt den amerikanska simmerskan Dara Torres som vann silver, Oksana Chusovitina, Tyskland, silvermedaljör i gymnastik och så naturligtvis Jörgen Persson i bordtennisen.
Jörgen Persson i OS i Kina kommer att stanna länge i mitt minne. Vilka matcher! Vilket bländande spel! Att ha en svensk – rankad på… var det 34:e plats eller nåt? – däruppe med kineser som var rankade 1, 2 och 3… Han fick ingen medalj men det var verkligen nära. En fantastisk insats och en fantastisk idrottsmänniska. Det var både roligt och intressant att höra honom kommentera sin insats i tv efteråt. Så lugnt, eftertänksamt och sympatiskt. Och med humor. Vilken kille!
Andra bloggar om: OS, idrott, bordtennis, Jörgen Persson
