I den mörknande dagen sitter jag på bussen och läser en novell. Den handlar om en ung man – i novellen kallad studenten – och en sexårig pojke som är ute och går i skogen. Det är i Norge. Dom kommer fram till en öppning i skogen och där ute på en brant sluttning finns ett hopptorn. Tornet är högt, har flera avsatser förenade av allt smalare trappor, är skrangligt byggt och inte i särskilt gott skick. Den unga killen och pojken får för sig att klättra upp i tornet. Långsamt börjar dom klättra. Allt högre upp, trappsteg för trappsteg, avsats för avsats. Pojken verkar tycka det hela är spännande medan den unga killen tycker det blir mer och mer obehagligt ju högre upp dom kommer. Samtidigt vill han ju inte visa det för pojken så han tvingar sig själv vidare uppåt. Novellen är så suveränt skriven att jag sitter där på bussen och får ett sug av starkt obehag i magen. Och ett minne från för många år sen kommer för mig.
Vi är på bilresa med pojkarna, campar oss fram ner till Medelhavet. I Norditalien kör vi på slingrande smala bergsvägar. På ett ställe har vi en ravin med ett litet vattendrag på sidan om vägen. En brant bergssida reser sig på andra sidan vattnet. Plötsligt får vi syn på nåt som ser ut som en grotta eller ett mörkt hål en bit upp på bergväggen. Och det finns en stege där! Det måste förstås undersökas. Vi stannar. Vi hoppar och klättrar på stenar och klippblock och tar oss över vattendraget och fram till stegen. Vi klättrar upp, en i taget alla fyra. Däruppe kommer vi in i en smal mörk gång en bit in i berget. Men sen är det bara stopp. Jag tror det var en låst dörr längst därinne. Snopet! Det var inte mer, inte alls så spännande som det såg ut nerifrån.
Nu ska vi ner igen. Pojkarna är snabbt nere förstås. Och sen K. Sist är det min tur. Jag sitter på huk i grottöppningen och tittar på stegen som går lodrätt ned efter bergväggen. Det verkar väldigt långt ner till marken, och därnere ser jag den lilla forsen med det iskalla vattnet som strömmar mellan vassa klippblock och stenar. Nej, det går bara inte. Jag har inte svindel, det är inte det. Det är bara det att jag inte kan. Jag är som fastfrusen. Förklaringen är väl helt enkelt att jag är rädd. ‘Lamslagen av skräck’ brukar det väl heta? Det suger i magen och jag vågar bara inte ge mig ut för det där stupet. En massa tankar far genom huvet. ”Ni får hämta brandkåren från närmaste stad!” ropar jag kraftlöst till min familj därnere där dom står och hojtar uppmuntrande saker som ”Ta det långsamt bara… En liten bit i taget… Du klarar det, Mamma”. Konstig känsla att vara så låst, att bara inte kunna göra nåt.
Men vi behövde förstås inte kalla på brandkåren. K klättrar upp till mig och får mig sen att långsamt klättra neråt alldeles ovanför honom, liksom innanför honom på stegen nästan som i famnen på honom. Krampaktigt håller jag i mig och söker med foten efter steget under. K stöder och uppmuntrar. Och det gick bra, jag föll inte och snart är vi tillbaka i bilen igen och på väg till Medelhavet. Men jag har aldrig glömt det där. Och nu på bussen kom minnet upp igen.
Vad det var för novell jag läste? ”Tornet” heter den och är skriven av Agnar Mykle, han med ”Sången om den röda rubinen” som det blev sånt hallå om när den kom ut på det pryda 50-talet. Novellsamlingen jag läste heter ”…men jag förstår mig på mirakel…” och gavs ut i Sverige 1958. Där finns flera mycket bra noveller. Han är en mästare på att beskriva detaljer, sinnesintryck och stämningar.
Andra bloggar om: böcker, läsning, reseminnen
