Såg du filmen ”När muren föll” på tv i söndags kväll? Om Berlinmuren och om människor i Öst- och Västberlin. Den handlar om dom som förföljdes av Stasi och fick sina liv förstörda, om människor som drabbades på annat sätt och också om dom som trodde på DDR och blev gruvligt besvikna när det gick som det gick. Bra program. Här förekom bl.a. Sascha Andersson – tysk poet, skribent. Jag minns att journalisten Björn Cederberg gjorde en dokumentärfilm om honom för flera år sen. 1994 var det tydligen (enligt mitt googlande) och tv-filmen hette ”Förrädaren”. Det visade sig nämligen att Sascha Anderson, som Björn Cederberg blivit ganska nära vän med, varit agent åt Stasi under många år.
I filmen talar en intervjuare ett par gånger med Sascha Andersson och man ser hans ansikte i närbild. Han svarar lite eftertänksamt och ibland tvekande på frågorna, man kan skymta antydan till ett leende nån gång. Men han ger inte nån riktig förklaring till att han gjorde som han gjorde. Det verkar som om han helt enkelt blev väldigt tilltalad av att dom kontaktade honom, att nån behövde honom. Och så hade han väl inte tillräckligt höga spärrar – tillräckligt hög moral – för att stå emot. Han sa nåt sånt som att om djävulen kom och bad om hans hjälp så skulle han nog fråga ”vad kan jag göra för dig?” Kanske var det där om djävulen faktiskt sagt med en viss självkritik. Jag undrar vad Sascha Anderson tycker om sig själv nu. Han är uppenbarligen en förrädare och har betett sig som en riktig sopa. Efter att han avslöjats som informatör åt Stasi var han också under lång tid en av Tysklands mest hatade män, säger man i programmet.
Men vad är det jag ser i hans ansikte när kameran håller fokus på det under intervjun? Finns där ånger, finns där sorg, finns där självförakt? Han har förrått människor, kanske också människor som stått honom nära. Hur lever man vidare med den vetskapen? Rimligen är han väl inte så korkad att han inte fattar vad han gjort. Kan det vara så att han inte har nåt samvete alls? Eller lever han i dag med ett stort självförakt? Egenkär ska man ju inte vara. Men självförakt? Hur kan man leva med det? Nog måste man väl ändå tycka om sig själv en del för att orka leva. – Oj, det blev många frågor, men filmen satte igång såna funderingar hos mig. Såg du filmen? Vad tänkte du om det jag skriver här?
Mer om filmen: ”När muren föll”, brittisk dokumentär från 2009 av journalisten Kevin Sim. Sändes i Dokument Utifrån söndag 8 nov – sänds igen på Kunskapskanalen fredag 13 nov kl. 22. Läs mer här.
Andra bloggar om: Berlinmuren, DDR, Östtyskland, Stasi, angivare, självförakt
Jag minns Cederbergs film. Såvitt jag minns -men jag kan ta fel här- bodde Andersson nu i en fin villa någonstans i södern och såg ut att må ganska bra. Så kan det gå.
I tv-filmen häromdan fick jag inte klart för mig om SA varit framgångsrik eller ej. Han såg lite sliten ut. På tyska Wikipedia hackar jag mig igenom en text om honom. Skriver lyrik, har eller jobbar med ett lyrikförlag m.m. Fast jag bryr mig egentligen inte om huruvida han tjänat bra med pengar och har ett hus i södern eller ej. Det var bara det här med att leva med skam och med självförakt (om han nu gör det) som intresserade mig. Ett nytt helt annorlunda sånt exempel – skam? självförakt? – kan vara det kommunalråd i Huddinge som nyligen uppmanats att avgå eftersom han arrangerat gruppsex med en minderårig hemma hos sig. Hur blir livet sen? Anlägger han skägg eller plastikopererar sig och byter namn? Fast hur hanterar man det man gjort/varit inblandad i sen i mötet med familj, släkt och vänner?