På spaning efter den tid som flytt. Tillbaka i den lilla staden. Och dom får gå in i huset där dom bodde som barn – i en lägenhet i den s.k. Borgmästargården. Nu pågår ombyggnad och renovering. Man flyttar väggar, tar upp eller sätter igen dörrar, bygger nya kök och badrum. Det ska bli flera nya lägenheter i det gamla huset. Men än så länge finns spåren av det gamla kvar. Det går att se och minnas hur det var. En märklig känsla att gå där nu mer än 50 år senare.
Det blir ett livligt pratande om det ena och det andra. ”…där fanns ett stort väggfast skåp…och ja, där stod min säng…men vad litet badrummet var!…den där väggen måste dom ha flyttat…skafferiet, minns du att det fanns en lucka i golvet och en trappa ner till källaren?…tvättstugan, ja visst känner jag igen det…potatiskällaren, det var mörkt och lite otäckt där…vinden som var så fantasieggande att leka på…kakelugnen i vardagsrummet som vi bollade mot… tänk om det ligger nån boll kvar däruppe ovanför…” Så där håller dom på.
Efteråt står dom på bron nere vid Kvarnen och tittar ner på det virvlande vattnet. Om en liten stund är dom inte där längre. Då sitter dom på tåget till Stockholm. Vattnet forsar vidare, saktar upp och blir en å och rinner vidare ut mot havet.
Borgmästargården har varit med i bloggen tidigare här.
Å, den bloggposten faller jag pladask för, Gabrielle! Poetisk liknelse med vattenflödet. Barndomen, ungdomen – en fors, snabba vägval, man får sina törnar, högt tempo, lite farligt men roligt, lite berusande… Och sen (nu!) lugnet och obevekligheten i vad som kommer att ske. Att förenas med Bottenhavet är inte det sämsta, kanske. Men visst var forsen festlig!
Det gamla huset är mig bekant. Jag förstår att det kan kännas vemodigt för er som bott där att se hur ert barndomshem äts upp innefrån. Men ur det gamla föds något nytt. På gott eller ont? Det känner bara framtiden till.
Kvarnen och det brusande vattnet är mig också bekant. Men jag har aldrig sett sådana skuggor där som på er bild och som liknar ett notblad med ”notfot” på E och era huvuden på G. Spela dessa toner tillsammans och det blir ett vemodigt E-moll.
E och G… Den första melodin som kommer till mig av dessa två toner är Marias vaggsång (Max Reger). Inte vemod, men värme, kärlek och lugn. Men hur kan du få skuggorna till E och G? Tänker du på fingersättning för gitarr? (Oj, vad det spårar iväg.)
Dessutom är det förstås egentligen G och A (hi-hi).
Lars-Erik
Det var faktiskt mera roligt och intressant än vemodigt att gå omkring inne i Borgmästargården. Intressant att se hur minnet vaknade till lite extra på olika ställen och hur väl det stämde ändå trots att mycket hunnit förändras på alla dom här åren. Det känns riktigt bra att det blir bostäder i huset nu snart igen!
Ni står nog säkert med fötterna på E-linjen som är lite skymd men med upphöjda huvuden så kan jag sträcka mig till ett G# och då blir det genast dur igen och lite gladare.
Lars-Erik och Anna
Roligt med den musikaliska tolkningen!
Har provat dom olika varianterna på pianot. Fint!
[...] svartvita bilder här. För en tid sen var jag på spaning i min lilla hemstad – inlägget Tillbaka – och nu har jag spanat lite i min Stockholmshistoria. I slutet av 1970-talet var vi med om [...]