Nu blir det en djupdykning ner i mina gamla papper igen. Den här gången ska vi 165 år tillbaka i tiden. Det är en bröllopsdikt.
Diktens kvalitet tänker jag inte uttala mig om. Klicka på bilden för att läsa. Det jag tycker är mest fantastiskt är att nån faktiskt sparat detta tunna gamla papper och att nån annan tagit vid när den första inte fanns längre. Sparat och sparat. Tittat på ibland kanske, i alla fall är pappret nu som synes rätt slitet och trasigt. 
Bröllopet stod som du kanske kan se den 31 oktober 1847. Dom som gifte sig var min morfars farfar och farmor. Dom som skrev dikten var brudgummens föräldrar: en handskmakare i Halmstad och hans hustru, båda födda på 1770-talet.
Och nu har jag pappret. Inte kan väl jag knöla ihop det och stoppa i papperskorgen för vidare befordran till återvinningen… Eller ska jag göra det lite snabbt bara och vända ryggen till? Hm…nej, jag får väl försöka få iväg sånt här gammalt grejs till nåt arkiv nånstans.
(Vill du djupdyka i fler gamla papper så använd sökrutan däruppe).
Uppdatering 4 aug:
Jag har lagt in en tolkning av texten i kommentarerna.
Gabrielles blogg 
Något av intresse för Nordiska Museet kanske?
GillaGilla
Bra förslag! Ska kolla med dom. Är dom inte intresserade kanske dom kan tipsa mig vidare.
GillaGilla
Den var svårläst, men vilken vacker handstil! Har du den inramad? Du får absolut inte kasta den!
GillaGilla
Nej då, inte är den inramad. Den ligger bara rimligt välskyddad i nåt kuvert eller nåt i min hög med gamla papper. Och nej då (en gång till) jag ska inte kasta den. Men jag kan tala om att när man har så mycket gammalt grejs som mina systrar och jag har kan det kännas lockande ibland att kasta eller bränna upp…eller liksom tappa i papperskorgen. Men jag vet: man ska inte det.
GillaGilla
Ok, jag håller med: lite svårläst är det. Dessutom är ju pappret som sagt trasigt. Jag försöker tyda texten och det blir så här:
”Bandet skall du knyta,
Handen skall du gifva, till en älskad man.
Hjertat skall du byta. Må du lycklig blifva!
i din Makes famn.
Endräkten er följa,
Sorgerna sig dölja; för er framtids dar;
Må som ömma Makar städse en sällhet smaka!
Unga ljufva par.
Blicka lugnt i tiden,
Dygden, Wännskap, friden blomstra i ert hus.
Dela lifvets öden tills den sista döden
Släcker lifvets ljus.
Då i himmelens rymder,
Glädjen blir ej skymder Då ni somnar…???.. (trasigt papper)
Då tillsdess må lycka du i famn får trycka
Wännen min en sorgfri…??… (trasigt)
ägnad åt
Jungfrun Jungfrun Johanna Chatarina Stenbeck
på dess Bröllopsdag d. 31 October 1847
af
sina Svärföräldrar”
GillaGilla
Tack för tolkningen! Så rörande, det är uppenbarligen en väldigt fin och högtidlig dikt de har plitat ihop själva. Måste ha kostat många mödor. Undrar varför de skrev ”jungfru” två gånger?
Intressat att de skrev ”dess” i st f ”hennes”, det har jag sett förr men trodde det försvann på artonhundratalet. Och de kunde inte ”sun, sitt, sina” då heller! 😉
Hoppas det blev ett långt och lyckligt äktenskap!
GillaGilla
Sin! Inte sun!
(Duh…)
GillaGilla
Ja, man snubblar på tangenterna ibland.
Om dom var lyckliga vet jag inte, men dom levde i alla fall ihop länge.
Det där med Jungfrun Jungfrun får nog sin förklaring när man vänder på pappret. Där står adressen: ”Jungfrun Jungfrun Joh. C. Stenbeck, Landskrona, adress Borgmästare Ödmansson”. Dikten är alltså skickad som brev och Johanna Chatarina var tydligen jungfru hos borgmästaren i Landskrona. Jungfru alltså dels som yrkestitel, dels som Fröken. Tror jag. Jag googlade på Ödmansson och det stämmer: han var borgmästare. Hittade en artikel i Helsingborgs Dagblad här: http://mobil.hd.se/landskrona/2010/10/03/prostson-gav-landskrona-nytt-liv/
GillaGilla
Intressant artikel! Förutsatt att Ödmanssons var trevligt husbondefolk, måste det ha varit rätt spännande att vara jungfru hos dem, med alla fester, den positiva stämningen (han var ju duktig och populär) och kungabesöken.
GillaGilla
Vackra tankar i verserna. KB i Stockholm och Carolina Rediviva i Uppsala arkiverar hyllningsdikter i sina personverssamlingar. Om de nu höll till i Halmstad kan du ju också höra dig för hos landsarkivet i Lund som har Halland i sitt upptagningsområde. Sådana här hyllningsverser var mest vanliga på 1600- och 1700 talen.
/Lars-Erik
GillaGilla
Åh, tack för tipset. Det är förstås bra om jag får i väg det här stackars pappret innan det går sönder ännu mera! Ska höra mig för.
GillaGilla