Om tv-serier

Jag har en rätt kluven inställning till tv-serier. Tycker inte riktigt om att binda upp mig för såna. Men ibland fastnar man ju. Fast oändlighetsserier tycker jag inte om – såna där som verkar kunna hålla på hur länge som helst. Jag ser inte sånt som ”Desperate housewives” som går nu, och jag missade totalt den där ”Vänner” eller vad den hette som alla andra såg.”Sex and the City” såg jag inte heller.

I början av 1980-talet gick den danska tv-serien ”Matador” på svensk tv. Vi såg den inte då trots att alla snackade om den – eller kanske just därför… Flera år senare sändes den igen, och då såg vi den och tyckte mycket om den. Man lärde känna många personer i den där lilla påhittade (?) staden Korsbaek i Danmark – Mads Skjern, hans bror som jag inte minns namnet på, bankdirektör Varnaes, grishandlaren Oluf Larsen m.fl. En mycket bra tv-serie. Lätt att leva sig in i dessa människors liv – även om det utspelade sig för rätt länge sen, från slutet av 1920-talet till strax efter andra världsskriget. Det var så levande att jag minns att jag tänkte att det nästan var konstigt att dom där människorna inte funnits där på riktigt. Nu ska ”Matador” bli musikal enligt DN häromdagen.

Vad gör en tv-serie bra? DN skriver i dag om ”The wire”, polisserie om Baltimore, USA. Vi såg en del avsnitt av den för nån tid sen (några år sen? minns inte). Bra,verkade realistisk. Finistère skriver att hon tycker om ”Sopranos”. Ok, också välgjord och välspelad men jag störs faktiskt lite av det här med att man som tittare inleds i att känna sympati för gangsters – i alla fall visst mått av sympati. Det var likadant med ”Gudfadern”-filmerna. Man följer en eller flera familjer och känner sympati för hur de bryr sig om varandra, värnar om familjen osv och börjar tycka om dom men det handlar ändå om samvetslösa och råa gangsters. Det kändes lite osmakligt på nåt vis och vi slutade se ”Sopranos”. Och det är väl ”ohjälpligt synd” om mig då för att jag inte gillar den, men så är det…

Nu går också ”Brideshead revisited” i repris på nån kanal. Den har tydligen kallats ”den bästa tv-serien nånsin” eller nåt liknande. Varför vet jag inte riktigt. Nostalgi kanske slår. Serier som jag tyckt varit bra annars är ”Six feet under” och ”Deadwood”- båda med sin alldeles egna charm eller i varje fall egna sätt att fånga tittarna, att bygga upp persongallerier och miljöer som fängslar. ”Six feet under” om den ”knäppa” familjen som driver en begravningsbyrå. ”Deadwood” – om människor i en skitig guldgrävarhåla i USA på 1870-talet, mycket bra miljöer och skådespelande. ”Deadwood” är också speciell med sitt språk – närmast Shakespeare-liknande engelska och dessutom ett mycket flitigt användande av ordet ”fuck”. Riktigt varför man har detta språk i serien vet jag inte. Jag tror inte man talade så på 1870-talet utan jag tror att det är ett konstnärligt grepp i serien (rätta mig om jag har fel!).

Det är samma kille som regisserat ”The wire”, ”Sopranos”, ”Six feet under” och ”Deadwood” enligt DN-artikeln om ”The wire”. Han heter David Attias och har dessutom regisserat ”Big love” (vad nu det är för nåt?), ”Entourage” och ”Lost” men dom serierna har jag inte sett. Man har ju lite annat att göra än att följa serier på tv. Ut och cykla en vacker junikväll t.ex. I kväll blev det en tur till Hagaparken och lite vitt vin på en brygga där med utsikt över skimrande vatten, en och annan snabbt förbiglidande kajak och en och annan motorbåt hemvändande efter en helg i skärgårn.

Andra bloggar om: , , , ,

12 reaktioner på ”Om tv-serier

  1. Bert Bodin juni 10, 2007 / 10:43 e m

    Jag har också svårt för långa tv-serier. Tycker att, har man inte lyckats berätta det man skall på 4-6 avsnitt, så är det ingen bra historia.

    Men det finns förstås undantag. Krönikan, t.ex. Brideshead revisited hade jag kunnat se igen. Men den går på en kanal som jag inte har hemma.

    Lost, däremot är helt lost. Urtrist. Dussinvara av sämsta sort. Tyvärr finns mycket av den varan.

    Gilla

  2. Gabrielle juni 11, 2007 / 1:27 e m

    Bert: Ja, mycket är skräp, håller med om det.
    Och när det gäller långa serier finns också en risk om man har flera olika avsnittsförfattare. En rollkaraktär kan med en ny avsnittsförfattare börja bete sig på ett sätt som inte är trovärdigt uitfrån hur karaktären byggts upp i tidigare avsnitt. Sånt irriterar mig. Då har såna serier som ”Brideshead revisited” förstås bättre förutsättningar att bli bra – det är en ”riktig författare” bakom. Gamla Forsyte-sagan var ju inte så dum den heller, (när gick den? var det 1800-talet?) eller ”Point counter point” – båda med ”riktiga förfar” bakom.

    Gilla

  3. Jack71 juni 26, 2007 / 10:00 f m

    Deadwood och The Wire är två serier som står på min att-se-önskelista!

    Förstår vad du menar med The Sopranos just det där att man känner sympati för ett stort svin som Tony 🙂

    Gilla

  4. Gabrielle juni 27, 2007 / 7:52 f m

    Ja, Jack71, försök få tillfälle att se dom. Dom är mycket bra båda två – och mycket olika! Om jag måste välja en av just dom två blir det nog ändå Deadwood eftersom den är mera ”egen” – har aldrig sett nåt liknande förut.

    Gilla

  5. Olle Johansson juli 12, 2007 / 10:08 e m

    Själv är jag av den åsikten att TV-serier är det ultimata berättelsemediet. Det är lätt att ta till sig och sätta sig in i, och berättelserna kan gå mycket mer in på djupet än i till exempel en film. Med en film eller en bok spenderas en stor del av tiden med att introducera karaktärerna och sätta upp miljön, medan man i en TV-serie har det klart efter pilotavsnittet och kan sedan låta varje avsnitt koncentrera sig på historien och att bygga vidare på karaktärerna.

    Vad gäller amerikanska TV-serier så är de i stort sett alltid skrivna av ett författarteam, även om varje avsnitt har en specifik författare. Teamet bygger tillsammans upp avsnittens skelett och hur säsongen ska se ut, författare tilldelas sedan avsnitt som de skriver ett utkast för. Utkastet tas tillbaka till gruppen som tillsammans jobbar vidare med det och putsar det och ser till att det är intressant, enhetligt med övriga avsnitt osv. Det är väldigt mycket ett gemensamt arbete för hela gruppen än att individuella författare skriver avsnitten helt själv. Naturligtvis är detta förenklat, och alla serier fungerar lite olika, men generellt är det så här det fungerar. När det är stora namn som Aaron Sorkin, som skrev West Wing (Vita Huset) så kan han dessutom själv stå för tillputsning av avsnitten utifrån utkast för att ge de sin egen speciella känsla. Att snygga till ett färdigt utkast är enklare och går snabbare än att skriva hela manuskriptet från start.
    Vad gäller vilka serier jag skulle rekommendera så beror det mycket på vad man har för intresse. Jag skriver en del om de serier jag följer på min blogg och kan rekommendera alla.
    Gillar man svart humor med lite mer edge än vanliga amerikanska TV-serier så kan jag starkt rekommendera Weeds.
    Heroes är oväntat bra för att vara en SF-serie med en till synes ganska fånig premiss, framförallt för alla starka karaktärer och snygga berättelsespråk.
    Detsamma med serien Lost, som har många intressanta karaktärer och har bra mycket mer djup än vad Bert Rodin ovan verkar insett. Att den kan vara väldigt frustrerande emellanåt med att ställa mer frågor än den ger svar är en annan sak.
    En lättsammare SF-serie som är lite mer jordnära än rymdserierna (Stargate, Battlestar Galactica osv) är Eureka som nyligen började sin andra säsong. Mycket humor och sköna karaktärer.
    En thrillerserie som jag gillade skarpt är Dexter som gick på Showtime i höstas. En riktigt läskig huvudperson som ändå är sympatisk.
    Entourage är riktigt kul med hejdlöst rolig insikt i Hollywood-livet. Kan inte få nog av Ari Golds vansinniga raseriutbrott.

    Gilla

  6. Gabrielle juli 12, 2007 / 11:44 e m

    Olle Johansson: Intressant att läsa hur författeriet går till. Men jag håller inte med dig om att tv-serier skulle vara det ultimata berättarmediet. Jag tycker som jag nog skrev nånstans att serier skrivna av flera avsnittsförfattare kan tappa i helhetsgrepp som en film (eller för all del en serie) av en enda författare inte riskerar att göra på samma sätt. Om det är en bra författare, alltså.

    SF-serier har jag ofta lite svårt för, vet inte riktigt varför. Kanske vill jag ha mera verklighet…

    Håller med dig om Dexter, mycket välgjord serie med en intressant huvudperson. Han var läskig som du säger – pga av sitt sociala handikapp får man väl säga – och pga sin förmåga att utföra ruskiga saker, och samtidigt var han ju en ”good guy” och gjorde så gott han kunde utifrån den han var. Jag vet inte om det blir nåt mer om Dexter. Det var 6 avsnitt om jag minns rätt.

    Weeds känner jag inte till alls, inte heller Entourage. Lost har jag aldrig orkat ge mig in i. Jag tycker inte om att ”binda upp mig” för många serier. Nån enstaka, noga utvald, passar mig bättre. Jag ska kolla vad du skriver om sånt här på din blogg.

    Gilla

  7. Olle Johansson juli 14, 2007 / 4:10 e m

    Dexter gick i en full säsong på 12 avsnitt och kommer definitivt tillbaka i höst med en ny säsong, den 30 september. Så det är verkligen något att se fram emot!

    Vad man gillar och inte är ju olika från person till person, och jag förstår helt klart att man kan föredra när endast en person står för hela berättelsen. Vissa serier, framförallt brittiska, är ju delvis gjorda så och jag har några såna på min favoritlista. Så jag har inget emot det heller, och läser gärna välskrivna böcker. Det är bara det att jag tycker det är mycket lättare att hitta bra serier än bra böcker, till exempel.

    Weeds handlar om en ensamstående mamma i en förortsidyll som för att få hushållsekonomin att gå ihop börjar sälja marijuana till sina grannar. Serien har mycket svart humor, en hel del sköna karaktärer och vågar verkligen ta ut svängarna.

    Entourage handlar om filmskådisen Vincent Chase och hans entourage och deras liv bakom kulisserna i Hollywood. Entouraget består av hans äldre bror Johnny Drama, som en gång var en stor tv-skådis, hans bästa polare E som agerar manager samt Turtle som mest är en hang-around. Jag trodde inte alls jag skulle gilla serien, då jag inte är mycket för kändisskvaller och dylikt, men den är otroligt kul.

    Bägge dessa är halvtimmeslånga avsnitt och med säsonger på runt 12-14 avsnitt, förutom senaste Entourage-säsongen som var på 20 avsnitt. Så man blir inte riktigt lika uppbunden som med serier på 22 stycken 45-minuters avsnitt per säsong.

    Gilla

  8. Gabrielle juli 15, 2007 / 6:12 e m

    Tack, Olle, ska ta mig en smak-titt på Weeds och Entourage när jag får tillfälle. Roligt att Dexter kommer tillbaka – fast roligt kanske inte är rätt ord i sammanhanget…

    Gilla

  9. Helga september 10, 2007 / 8:33 e m

    hejsan!
    Någon som vet låtens titel som spelas i Inledningen till TV serien Sopranos.

    Tacksam för svar.

    Hälsningar
    Helga

    Gilla

  10. Gabrielle september 10, 2007 / 11:00 e m

    Hej, Helga. Jag hoppas nån kan hjälpa dig. Själv vet jag inte alls vad det är för låt. Har inte kommit igång med att titta på Sopranos igen. Men borde det inte gå att hitta upgiften på nån amerikansk site där dom skriver om serien?

    Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.