I morse hörde jag på radion att någon forskat om hur människor grälar i dag jämfört med hur man grälade på 1700-talet. Forskaren kom fram till att vi grälar om i princip samma saker nu som då. Hon har tittat på hur gräl framställs i teaterpjäser – allt från komedier på 1700-talet till modern dramatik. Hon har hittat tre tydliga grälkategorier: att klandra andra, att vägra lyda uppmaningar och att vara oeniga i sakfrågor. Du kan läsa om avhandlingen hos Sveriges Radio och hos Uppsala universitet.
Det är lätt att tänka att sån här forskning nog är ganska onödig, men jag vet inte… Kanske lär man sig något beständigt och värdefullt om den mänskliga naturen genom det här slaget av forskning.
För egen del satte inslaget på radion igång min inre musikspelare. En visa jag haft i huvudet ett bra tag kom tillbaka. Vi såg nämligen en 1700-talsutställning på Stockholms stadsmuseum för en tid sedan, och där spelades Bellman. Så efter det har det blivit både Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk och Sven- Bertil Taube. Alla tre har ju gjort fina Bellmantolkningar. Mikael Samuelsson också förresten.
Nu var det förstås Grälmakar Löfberg och begravningen av hans maka som kom tillbaka i mitt huvud. Jag undrade ett tag om grälmakare var nåt annat än vad det låter som – om det kunde vara ett yrke eller så – men det verkar handla just om någon som mockar gräl, är processlysten osv.
Märk hur vår skugga, märk Movitz Mon Frere!
Innom ett mörker sig slutar…
Vilken fantastisk text hela denna epistel är, och musiken också – långsam, vemodig och vacker i mollton. Passande till en begravning. Hela texten kan du läsa här, musiken får du jaga reda på själv. Jag vet inte riktigt vilken av Bellman-tolkarna jag föredrar. Har en gammal kärlek till Cornelis (LP från 1971,”Spring mot Ulla – spring!” arr. Björn J:son Lindh) men de andra herrarna är också bra.
Andra bloggar om: gräl, forskning, Bellman, Cornelis Vreeswijk
Gabrielles blogg 
Den sången har satt sig fast i mitt huvud i olika perioder så jag var tvungen att lära mig den utantill. Fantastisk! Jag tror jag bloggade om den en gång, hur orden och melodin passar så fantastiskt bra tillsammans. (Eller om det var någon annan Bellmanvisa.) Alla dessa ord – man ser, känner, luktar allting han skriver om.
GillaGilla
ab: Roligt att den fastnat i ditt huvud också! Bellman målar verkligen fram människor, miljöer och stämningar i 1700-talets Stockholm. Vilka bilder han ger oss av hur de levde då! Och eftersom man förstår nästan allt i texterna rätt bra känns det inte så avlägset ändå.
GillaGilla
Delar din gamla kärlek till Cornelis-skivan, den är en riktig pärla. Björn J-son Lindh spelar flöjt därtill. Skivan fick mycket uppmärksamhet när den kom och den är ljuvligt musikalisk. Väldigt trevligt med påminnelsen om den! Jag gillar mycket den vemodiga tolkningen av episteln om grälmakar Löfbergs maka och hur sorgligt det är för alla att hon är borta. Cornelis speciella röst och tonfall gjorde också Glimmande nymf (Ep 72) särskild ära. Den kanske blev mer spelad i Fred Åkerströms version. Båda är så bra!
Bellman har inte glömts trots alla århundraden. Tomas von Brömsens gestaltning gav en dimension till, det var en bra film. Eller en tv-serie kanske det var.
Jag har Spring mot Ulla, spring! enbart i gammaldags vinyl och spelar den därför aldrig. Borde försöka få den på CD också. Vet inte om den finns. Men den vill jag absolut podda!!
GillaGilla