Någon är där

Lotta Lotass har en intressant krönika i SvD i dag. Det handlar om människor som i en svårt utsatt eller rent livsfarlig situation upplever att en gåtfull följeslagare är med som på nåt dunkelt sätt stöder och hjälper dom. Exempel på människor som berättat om detta är bergsbestigare nära döden högt uppe på en bergssida, ensamseglare långt ute till havs och Ernest Shackleton när han tillsammans med två andra skulle söka hjälp när deras fartyg skruvats fast i isen vid Antarktis. Shackleton fick en känsla av att dom var fyra på den här mycket farliga vandringen efter hjälp, men han visste ju att dom var tre. Hans två kamrater berättade sen att dom också upplevt att nån mer var där. En bok om fenomenet har nyligen kommit ut, och det är den Lotass skriver om. ”The Third Man Factor” av John Geiger.

Varför det här uppstår vet man tydligen inte riktigt. Felkoppling i hjärnan? Nån biokemisk förklaring? Eller – för dom som är troende – Gud? Ron DiFrancesco, den siste som tog sig ut levande från det södra tornet på Manhattan 11 september 2001, kände att nån gick med honom ut, och han upplevde det som en himmelsk varelse av nåt slag. Reinhold Messner, bergsbestigaren som förlorade sin bror på Nango Parbat 1970, upplevde när han skulle rädda sig ner därifrån den gången att nån var med som stödde och uppmuntrade honom. Messners förklaring är att det är en överlevnadsstrategi i hjärnan som skapar denna person som följer en och hjälper en i en livsfarlig situation.

Lotass krönika i SvD hittar du här. Hm, intressant – och suggestivt, eller hur?

Uppdatering 3 dec: Nu har jag hittat en artikel i Daily Mail från i somras om fenomenet med den mystiske följeslagaren: här.

Andra bloggar om: , ,

5 thoughts on “Någon är där

  1. Björn Nilsson oktober 3, 2009 / 7:02 e m

    Detta kanske är en otäck cynisk kommentar, men de som inte klarade sig ut ur den ena eller andra farliga situationen – hur var det med deras följeslagare? Var denne upptagen med annat, eller hade följeslagaren inte lust att ställa upp av något obegripligt skäl?

    Redan den helige Augustinus försökte ju omkring år 400 förklara hur det kunde komma sig att kristna drabbades av samma otäcka olyckor som hedningar, trots att de var goda kristna. Han fick ihop det med att de kristna skulle få sin belöning i ett senare (och från jordelivet okontrollerbart) stadium har jag för mig.

    När man är under press kan man uppleva underliga saker. Det hände mig strax efter att en nära anhörig avlidit, men jag hänskjuter det hela till psyket, inte till andeväsen.

    Gilla

    • Gabrielle oktober 3, 2009 / 10:23 e m

      Den där följeslagaren lyckas väl inte alltid fixa till det. Och man ska väl inte direkt räkna med att bli hjälpt…

      Jag håller med dig, Björn. Jag tror naturligtvis inte ett dyft på att det skulle vara Gud eller nåt andeväsen som griper in. Tror mer på Reinhold Messners förklaring. Och att det är som du säger: när man är under press kan konstiga saker hända. Du upplevde nåt sällsamt i samband med en nära anhörigs död, det har jag också varit med om.

      Men det är ändå intressant – att människan kan förnimma nåt som känns nästan helt verkligt (oavsett om det nu är i en livshotande situation eller t.ex. i samband med en anhörigs bortgång) och så är det hjärnan som ”luras” eller kanske känslor som går på nån sorts extremt högvarv.

      Gilla

  2. Bert oktober 4, 2009 / 3:06 e m

    Jag har aldrig råkat ut för någon händelse som liknar den du beskriver. Men man hör ju ibland hur människor får oanade krafter och t.ex. klarar att lyfta osannolikt stora föremål, där någon ligger klämd, skjuter undan en parkerad bil, eller liknande, när det är fara å färde.

    Min teori är att någon av hjärnhalvorna kopplas bort i dessa situationer och en djup instinkt tar över.

    Gilla

    • Gabrielle oktober 5, 2009 / 4:56 e m

      Ja, rent generellt tror jag att vi människor har mycket större förmågor än vi använder till vardags, och vi vet inte om det – både när det gäller rena muskelfunktioner och hjärnans funktioner. Och så har vi kanske då en förmåga att i en krissituation hitta på en sorts stödperson, nån sorts ”låtsaskompis”. Fiffigt.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.