Gammal konst

Nu när Odenplan blivit ett sånt sällsynt trist ställe får man börja tänka på en del annat. Jag såg en bra film häromdan förresten,  om en man och hans dröm: ”Man on wire”, en dokumentär om en fransk lindansare. Rekommenderas! Men nu ska det bli om konst istället. Jag funderade häromdan på gamla målningar som betytt nåt särskilt för mig. Så här kommer några favoriter. Bildkvaliteten är lite olika, det är inte så lätt alla gånger att hitta bra bilder. Man ska förstås se målningarna ”på riktigt” eller i varje fall återgivna i bra tryck. Men det går ju inte här. Du får ta det som det är.

Den första är en Piéta målad av den italienske renässanskonstnären Giovanni Bellini 1471-74. Jag är inte troende men det behöver man ju inte vara för att tycka om målningen. Jesus, nyss nedtagen från korset, ser ut som nån sorts vacker Che Guevara (förlåt! jag menar inte att reta nån), och han ser mer ut som om han sover än som om han är död.

Människorna omkring honom står så nära, och man ser att dom vårdar sig om honom. Det finns mycket av närhet och en sällsam stillhet i målningen. Perspektivet är ju också rätt speciellt,  lite snett underifrån.

 

Sen har vi gamle Sánchez Cotán, spansk konstnär som levde 1560-1627. Det är ännu en målning med mycket stillhet och samtidigt en stark laddning i sig.

Varför ligger rotfrukterna och sellerin arrangerade så där i fönstergluggen? Är det ett hemligt meddelande? Vad finns i mörkret bakom?

Målningen finns på Alhambra, Granada i Spanien. Där finns också en annan målning av Sánchez Cotán som jag tyvärr tyvärr inte hittat nån bild på. Den föreställer två munkar som går och diskuterar livligt med varandra. Som jag minns den är den som ett snapshot fast det är en målning från 1500-talet eller början av 1600-talet kanske. Fascinerande! Om jag hittar en bild på den ska jag lägga in den längre fram. Jag har skrivit till museet för att få tag på en bild, men dom har inte svarat. Kanske nån av mina läsare har en bild av målningen?

På ett museum i Wien såg jag ett porträtt som fastnade i minnet. Det är tonsättaren Christoph Willibald Gluck, som levde 1714-1787. Konstnären hette Joseph Siffred Duplessis. Siffred är ett lustig namn. Har aldrig hört det förr och känner inte alls till konstnären. Men lite utgrävningar i Wikipedia visar att han var fransman och levde 1725-1802. Han målade bl.a. ett porträtt av Benjamin Franklin, som nu finns i form av gravyr på amerikanska 100-dollarsedlar. Vill du träna din franska kan du läsa här. Men här kommer Gluck:

Jag minns att jag stannade upp när jag såg målningen och blev betagen (det är väl ett fint ord, förresten…jag använder det sällan, men nu kom det farande). Det är nåt med skapandets ögonblick, kanske var det det som fångade mig. Här sitter Gluck med sitt koppärriga ansikte och slår an ett ackord på sin cembalo. Han lyssnar och funderar. ”Hm, ska jag ha det så? Eller ska jag prova en annan melodislinga?” Jag tror han är mitt i komponerandet. Kanske håller man på med det där långsamma och vackra stycket ur ”Orfeus och Eurydike”.

Och så ska jag ju ha med gamle Vincent förstås och hans målning med kråkor över ett vetefält.

Tavlan är målad i juli 1890. van Gogh lär ha målat ytterligare sju målningar innan han på kvällen den 27 juli 1890 tog en promenad på fälten och sköt sig i bröstet med en revolver. Han överlevde skottet men dog ett par dar senare. Han var 37 år. Stackars Vincent! Han har varit med i bloggen en eller annan gång tidigare. I Stilleben på strand finns ett par kängor som han målat.

Ja, nu blir det inte mer den här gången. Det här urvalet var ju verkligen rätt gamla grejer. Ingen modern konst överhuvudtaget drog runt i min skalle när jag inspirerades till detta inlägg. Det blir kanske en annan gång.

Andra bloggar om: , , , , ,

10 thoughts on “Gammal konst

  1. Björn Nilsson februari 2, 2010 / 8:29 f m

    Gluck ser ut som om han i andanom dansar på ”de saliges ängder”.

    Gilla

    • Gabrielle februari 3, 2010 / 2:44 e m

      Ja, eller också sitter han och grunnar på den mycket vackra arian ”J’ai perdu mon Eurydice”. Den har jag med Maria Callas. Hittade den på You Tube här. Hoppas länken funkar.

      Gilla

  2. Mira februari 2, 2010 / 3:40 e m

    Gluckporträttet var verkligen ovanligt som du säger. En närvaro snarare än en uppställning. Ett uttryck istället för en ren avbildning. Besjälad.

    Gilla

    • Gabrielle februari 3, 2010 / 2:45 e m

      Ja, jag tänkte också på porträtt från den här tiden och hur stela dom kan vara. När jag sen wikipedade omkring på porträttkonstnären såg jag att han faktiskt ofta gjorde den här typen av porträtt – dvs med ganska levande ansikten och utan utslätning av rynkor (hudåtstramning står det på en Body Concept Store på Dalagatan) och annan försköning.

      Gilla

  3. Anna februari 2, 2010 / 10:15 e m

    Rotfrukterna! När jag först såg bilden tyckte jag att det där till vänster såg ut som en insekt som landat på fönsterbrädet. En stekel av nåt slag. Nu när jag tittar igen ser jag att också det är rotfrukter. Tycker det hade varit mer spännande med en stekel.
    (Meningslös kommentar, jag vet. Kanske avundsjuk på att du skrivit ett sånt intressant blogginlägg…)

    Gilla

    • Gabrielle februari 3, 2010 / 2:46 e m

      Tack det var trevligt att du i alla fall tyckte det var intressant.
      Hm, vad ska jag säga mer då? Jo förstås: ”steklar is in the mind of the beholder”.
      (Kom just på att det väl heter ”…in the eye of the beholder”, men steklar i ögat låter verkligen otrevligt så jag håller fast vid ”mind” istället.)
      Och så ett par uppslag till inlägg: Steklar jag mött, Steklar i konsten och livet, Steklar igår i dag i morgon…

      Gilla

  4. Christina februari 3, 2010 / 8:55 e m

    Jag har tänkt kommentera det här inlägget sedan du lade ut det, men inte haft tid riktigt.
    Du tar upp konstverk av konstnärer som berör mig mycket.

    Giovanni Bellini t ex, denne fantastiske renässansmålare som har målat dogen i Venedig och flera andra porträtt som jag alltid har tyckt så mycket om.

    Du visar också ett jättefint porträtt av Gluck av en konstnär som jag aldrig har sett något av förut. Ett mycket levande porträtt.
    ”J’ai perdu mon Eurydice” – ett stycke som jag bara avgudar!

    Sánchez Cotán – hade jag aldrig hört talas om. Vilka märkligt surrealistiska målningar han gjorde, upptäcker jag när jag bildgooglar. Kompositionen är verkligt modern när jag ser målningar av grönsaker upphängda i snören…i samma nisch som på din bild.
    Väldigt fina målningar, gillar dom skarpt!

    Gilla

    • Gabrielle februari 4, 2010 / 11:20 e m

      Det gläder mig att du tycker om dom, Christina. Bellinis doge minns jag också – med sitt skulpturala ansikte, antydan till ett leende, skimrande kläder och en rolig ”mössa”. Van Goghs målningar har jag alltid tyckt mycket om. Hade en plansch med solrosor på mitt studentrum och många år senare i vår första gemensamma lägenhet ett tryck av båtar på en strand. Den finns med i min Båtblogg förresten.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.