Kajakblogg

Grå dag igen men inget regn just nu i alla fall. Igår vad det skyfall i Stockholm och på kvällen åska. Och där satt jag och tänkte på paddling fast det inte alls var läge för nån kajaktur. Dessutom befinner sig kajaken och jag på helt olika ställen, så det är svårt (omöjligt!) även av det skälet. Nåja, jag kan ju blogga om kajakpaddling istället (kajakande? kajaking kan det väl inte heta på svenska?!).

Om hur man gör eskimåsväng med kajaken har jag läst på webben.  Enligt förespråkare och entusiaster ska det inte vara så svårt som man tror. Med rätt förutsättningar kan man göra sin första ”roll” efter sisådär en kvart eller tjugo minuter men…hm, det kan också ta flera år att lära sig. Och sen måste man hålla kunskapen levande och rulla runt lite då och då. Men det är bara roligt enligt kajaksidorna. Eskimåsvängen är ”inte en räddningsmetod – den är ett offensivt paddeltag som eliminerar behovet av räddning och minskar risken att hamna i problematiska situationer” står det på den här sidan.  Ja, dom har nog rätt. Antagligen är det både bra och roligt att kunna ”rolla”.

För ett par år sen var vi vid Sjöhistoriska museet och tittade på kajaker. En äldre man i hembyggd kajak visade hur man gör eskimåsväng. Riktigt hur han gjorde minns jag ju inte nu och själva svängen fick jag inte med på bild. Fast jag tror faktiskt han lutade sig bakåt över kajaken,  och på bild 2 här ser det ut som om han är på väg att göra det.

Om jag ska lära mig ”rolla” får det allt vara varmt i vattnet. Helst vill jag nog vara där det är lite lagom grunt och så vill jag att nån står bredvid och fiskar upp mig om jag inte kommer runt. Fast i och för sig, trycka mig ur under vattnet och komma upp klarar jag nog själv.

Häromdan var jag förresten nere vid Karlbergskanalen där några paddlare tränade kamraträddning, tömning av kajak m.m. under en ledares överinseende. Man skulle alltså gå runt, ta sig ur, tömma kajaken så gott det går och ta sig upp i den igen.
Att paddla i Karlbergskanalen är roligt, det känns verkligen mitt i stan. Men annars är inte kanalen mitt vanliga kajakvatten. I mina paddeltrakter kan det istället se ut så här:
Därborta vid horisonten är det öppet hav.

Så här kan det också se ut:

Gamla tiders kajaker var nog antingen tygklädda (som den svarta lilla kajaken på dom första bilderna) eller helt i trä – och så urgröpta trästammar och sånt också förstås. Här är ett gammalt kajakskrov – kajakskelett – som hänger i taket i ett uthus och väntar på att renoveras nån gång kanske, kanske…

Man klär konstruktionen av ribbor runt om med för ändamålet lämpligt tyg, och det gäller att spänna tyget så hårt som möjligt. Sen målar man med spännlack så tyget spänns ännu mer. Det ska sitta som ett trumskinn. Vi har gjort det en gång med ett annat sånt där gammalt skrov. Vilken sorts tyg vi använde minns jag inte. Kraftig lakansväv, kanske?
Avslutar med ett tidningsklipp:

”Kanoten är en trevlig båttyp, som också blir mer och mer populär. Men en god simmare måste man vara för att våga ge sig ut i den, och det fordras även god träning för att kunna sköta den lätta farkosten.” Så står det under bilden som jag lånat ur Hemmets Veckotidning från sommaren 1931. Några bilder på baddräkter ur samma tidning finns i inlägget Badsommar.

Slutkajakat för den här gången.

Andra bloggar om: kajak, kanot, paddling, eskimåsväng, roll