Skolminne

Han är storvuxen för att inte säga tjock. Han kommer in i klassrummet och går med slängiga steg till sin plats. Han tittar inte på oss. Han drämmer sin stora läderportfölj i bänken, drar stolen tillbaka utan att bry sig om oljudet och sätter sig ner med dunder och brak. Ingen annan i klassen använder en sån otymplig omodern väska för skolböckerna. Han öppnar portföljen och börjar med överdrivna rörelser plocka ut sina böcker och dänga dom på skolbänken.

Han vet att vi tittar på honom och fnissar åt honom.  Han är en udda figur, klär sig lite annorlunda, beter sig annorlunda. Ensam. Båda hans föräldrar är lärare på skolan och betydligt äldre än alla andras föräldrar. Om han var duktig i skolan minns jag inte. Han opponerade sig ibland och svarade nog ibland bort-i-tok, kanske för att få vår uppmärksamhet. Jag minns inte att vi var direkt elaka mot honom, men i dag skulle man förstås säga att han blev mobbad. Jag minns inte ens om det begreppet användes på den tiden. Han hade ett ”smeknamn” men jag har glömt vad det var. Det gör lite ont att tänka på honom, fast jag vet att jag själv var mer av en betraktare än en som deltog aktivt i att reta honom eller vad det nu var han blev utsatt för. Men den som står bredvid och ser på är också delaktig. Jag undrar ibland hur det gick för honom senare i livet.

Att jag kom att tänka på honom är för att jag just läst en novell av Alice Munro. ”Child’s Play” heter den. En utmärkt bra novell. Den handlar om hur barn kan behandla varandra. Jag har varit nyfiken på Alice Munro ett tag och nu har jag hennes novellsamling ”Too Much Happiness” som tunnelbane- och bussbok. Boken finns översatt och heter ”För mycket lycka”. Rekommenderas.