Gamla papper (3)

Ja, nu ska det handla om en sjukdom som plågat och dödat många genom tiderna och fortfarande är problem i världen – tuberkulos. En gammal släkting hade s.k. bröstlidande – lungsot, lungtuberkulos – och vistades på ett sanatorium i Ulricehamn flera veckor sommaren 1892. Hon var 35 år gammal och mor till fem barn.  I brev till släkt och vänner, som nu finns i avskrift bland mina gamla släktpapper, berättar hon om livet på sanatoriet. En personlig skildring av hur man behandlade lungsjuka på sanatorier på den tiden. Jag citerar ur några brev:

Först på morgon kommer en plågoande och kastar ett kallt ohyggligt blött lakan på min arma lekamen. Sedan skall jag ut och gå och ta lunggymnastik. Den ser högst konstig ut. Man håller armarna på ryggen och går uppför en backe medan man andas in på ena foten och ut på den andra. Första dagen mötte jag ett par som höllo på med det der och jag undrade inom mig om äfven dårar mottogos vid sanatoriet. Nu går jag sjelf tre gånger om dagen och spökar så der. Men det generar mig inte, ty alla andra göra så med. Två gånger om dagen buras man in 4 à 6 stycken i ett skåp, som fylles med terpentinångor. Några särskilda s.k. nöjen brukas ej, utan hvar och en gör sig så roligt han kan. Somliga spela krocket, andra slå käglor, de flesta sitta eller gå i skogen och gapa.—- Här finnes några vackra unga flickor, som inte veta hur sjuka de äro. Jag tycker så synd om dem. Inte alla ha bröstlidanden, somliga äro här för nervsjukdomar och somliga för magen och somliga för hals eller näsa. Dessa ha en mycket obehaglig behandling.

Sen hon kommit hem till familjen i september skriver hon om att hon blivit mycket bättre men inte är alldeles bra än. Men om hon följer doktorns råd och är försiktig skulle ”det onda vara helt och hållet häfdt vid jultiden”. Hon skriver om hur det är att komma hem till alla fem barnen där den äldsta var 11 och den yngste nära 2½ år.

Ack, så skönt det är att vara hemma igen! Nog kunna de bråka bra, men det är roligt i alla fall. Och det bästa är att mina krafter räcka bättre till för dem nu, sedan jag deruppe på sanatoriet hela tiden druckit jern. Kan du tänka, jag fick ingen bröstmedicin annat än sista veckan. Förut bara jern. Men inhalation av terpentinångor och injection i ryggen af guayacol var väl också en sorts bröstmedicin. Det sista var det minst trefliga. Hvarenda morgon kl. halv nio samlades 14 à 18 fruntimmer af alla åldrar och storlekar hos doktorn, som i tur och ordning gaf oss hvarsitt stick i ryggen i axelbladstrakten och insprutade en grönaktig vätska, som luktade tallbar och hette guayacol. Det gjorde ganska ondt ibland när vätskan spred sig under huden och fyra gånger flög den alldeles som direkt upp i halsen på mig och retade till en förfärlig hosta, hvarunder det luktade och smakade tall eller en ur munnen på mig. Hostan gick dock snart öfver, men smaken satt i ganska länge.

Hon skriver om vardagen på sanatoriet och att ”emellanåt grät man och hade rysligt tråkigt”. En ung och söt flicka från Karlskrona ”brukade komma in till mig och gråta, men detta upptäcktes och sedan vaktades vi bättre”. Hm, var det lite fängelse över det hela?

Tuberkulos är en sjukdom som funnits sen forntiden. Behandling har förstås skett på en rad olika sätt. Plinius den äldre (f. 23 och död 79 vid Vesuvius utbrott) skriver i sin Naturalis Historia om behandling med särskilt diet: ”varglever i tunt vin, späck från en sugga som har levt på gräs, eller köttet från en åsninna i buljong” (Wikipedia). Kanske funkade det bättre med guajakol och terpentinångor? Guajakol är om jag fattat rätt nån sorts oljig vätska som bl.a. kan framställas ur guajak, harts från kärnved hos en speciell sorts träd som växer i Florida, Mellanamerika och Colombia. Kreosot nämns också i sammanhanget, låter inte så hälsosamt tycker jag.  Guajakol i ren form är ett färglöst kristallinskt ämne med karakteristisk fenolliknande lukt, skriver NE. Fast, vad krångligt det blev nu då… jag tror jag släpper det där. Den som vill veta mer kan ju googla på det.

Flera av ”våra kulturkändisar” drabbades av tuberkulos. Edit Södergran, Harriet Löwenhielm, Sven Stolpe och Olof Lagercrantz är några av dom. Sven Stolpes bok ”I dödens väntrum” läste jag nån gång för oerhört länge sen. Gissar att han beskrev behandlingar också i boken men minns inte det. På Wikipedia hittar jag ett citat från Stolpe om sanatoriet: ”Detta är inte ett ställe där man blir frisk, det är helvetet”.

Min gamla släkting kände sig i alla fall stärkt efter behandlingen på sanatoriet men frisk blev hon inte. Lungsoten gick inte att häva. Våren 1894 dog hon. Hennes minsting, den lilla kille som långt långt senare blev min morfar, var inte ens fyra år gammal när han förlorade sin mamma.

Bilden visar Skogsvillan, Sanatoriet i Ulricehamn. Det var där hon var dom där veckorna 1892, min gamla anmoder. Huset finns visst inte kvar, jag tror att jag läste nånstans att det är rivet.

Hm…funderar över dessa blogginlägg om gamla papper som jag lagt ut. Det första handlar om en fars förtvivlan över sonen som försvunnit på isen, det andra om en person som är väldigt arg och skäller ut en annan så det osar om det och så nu det här som handlar om sjukdom och död. Vilken dysterkvist jag är! Jag får väl försöka hitta nåt i mina gamla papper som är lite roligare framöver.