Hitta nåt oväntat

Tänk dig att du läser en långtråkig bok eller tittar på en rätt tjatig film med mycket upprepning, brist på dramatik, känsloyttringar osv. Ja, tråkigt helt enkelt – enahanda. Du blir inte särskilt engagerad alls. Men du fortsätter ändå läsa boken eller titta på den där filmen. Det kanske handlar om nåt du egentligen inte alls är särskilt intresserad av. Kanske kan det vara så även om du är på ett föredrag om nåt som inte intresserar dig särskilt mycket och som kanske t.o.m. hålls av nån okarismatisk person. Men efter ett tag börjar du ändå få ut nåt ur den där tråkiga boken, filmen eller föredraget som du inte alls fick först. Du får en upplevelse som du inte alls väntat dig, en sorts mening som du inte alls såg och som överraskar dig. Har du varit med om nåt sånt där? Kanske kan det vara som om man tittar på en stor tavla som inte direkt säger en nånting och efter ett långt tag börjar det framträda delar som fångar ens intresse.

Och nu tänker jag på Andy Warhols film av en man som ligger och sover i 5 timmar och 20 minuter. Det mest spännande är tydligen när mannen vänder sig i sängen en gång. Är det här fenomenet – att hitta nåt värdefullt i det man först tycker är långtråkigt eller enahanda  – förklaringen till att människor fascinerats av Warhols film? Väl i alla fall några? Jag har inte sett filmen, vet inte. Ligger det nåt i att det just är långtråkigt, nåt som bara mal på? Kanske har vi nån sorts medfödd vilja att hitta nåt vi upplever som värdefullt även i det enahanda? Om jag nu skulle hårddra det: skulle jag få fram nåt nytt och oväntat om jag satte mig och läste telefonkatalogen (om den nu finns fortfarande) från början till slut? Visst låter det nördigt. Men jag lovar, jag tänker inte försöka.

Jag hittar nåt som påminner om det här i Siri Hustvedts bok ”Vad jag älskade”. Hon skriver om en av huvudpersonerna i boken, en konstnär, som videofilmar barn i olika åldrar ute på stan som förberedelse för ett konstprojekt. Det är kanske inte direkt tråkigt men det är liksom mer av samma hela tiden. Bokens jag tittar på alla filmerna i oredigerat skick och blir märkligt berörd. Så här står det: ”sammantagna hade fragmenten bildat en syntax där man kunde ana sig till en möjlig avsikt.” Det var som om den som filmat ”hade tänkt sig att få de många liv som han hade dokumenterat att smälta samman till en enhet, som ville han visa det enskilda i det mångfaldiga och det mångfaldiga i det enskilda”.

Tänker också på hur en del människor kan inrikta sig på ett väldigt smalt område som dom fördjupar sig i alldeles väldigt, ägnar år av sitt liv till. Kanske är det inte riktigt samma eftersom dom väl rimligen inte tycker det är tråkigt. Men i alla fall…  Att inrikta sig på att ta reda på precis allt man kan få tag på om t.ex. clematis och sen skriva en väldigt tjock bok om det. Ägna stor del av sitt liv åt clematis. Jag har sett en sån bok om clematis. Den har stannat i minnet som en symbol för dom som väljer att gå in för nån liten detalj, nån liten del i det stora världsalltet. Hm, det är inte som jag det som hoppar omkring från det ena till det andra utan nån större fördjupning – i bloggen i alla fall.  Men vad vet du? Jag kanske annars använder det mesta av min vakna tid åt att forska om och beskriva nån annan växt: nyponrosen kanske? Håller på med ett manus på 1 000 sidor om nyponrosor? Eller maneter? Irukandji kanske, eller Den portugisiske örlogsmannen (bara för att det är ett sånt fint namn)?

Att hitta mening i det som först verkar enahanda och lite trist… Jag far efter ett minne av en egen upplevelse av nåt sånt där vad-det-nu-var som efter ett tags påverkan liksom ”åt sig på mig” och blev nåt annat som jag inte alls förväntade mig. Men det tråkiga är alltså att jag just nu inte minns vad det var för nåt! Fast, hm, det kanske kommer.

Siri Hustvedts bok förresten var mycket bra. Välskriven, engagerande, inte alls tråkig. Rekommenderas!

4 thoughts on “Hitta nåt oväntat

  1. Anna juni 18, 2011 / 9:40 e m

    Känner igen mig och tror att det har att göra med vårt behov av ordning. Det sägs från forskare, beteendevetare och såna att vi mänskor strävar efter att se mål och mening. Om nåt verkar meningslöst så godtar vi inte det bara sådär, utan behåller inställningen att det ska finnas en mening. Ett mönster, en struktur, en ordning. Och kanske är det så att där ingen mening finns, där skapar vi mening.

    Gilla

    • Gabrielle juni 20, 2011 / 5:18 e m

      Hm, förklaringen låter lite trist. Det skulle kännas bättre om det faktiskt fanns nån mening att hitta i det som först föreföll meningslöst – inte att vi måste hitta på det för att det ska kännas bättre.
      Samtidigt är det ju så att det är bara människan som kan hitta en mening och sen hävda att det finns en mening. Och då gör det ju det – finns mening alltså, dvs människan skapar mening som du skriver. I annat fall skulle det ju finnas nån eller nåt utanför människan nånstans – gud eller så, eller Bertrand Russells tekanna – som kunde bekräfta att det fanns mening i vissa grejer och inte i andra. Oj oj, det här kan man nog veckla in sig i en del…

      Gilla

      • Anna juni 21, 2011 / 5:10 e m

        Typ Das Ding an sich… Kommer du ihåg den där berömda frågan om värdet av en mycket värdefull tavla, målad av en av världens mest framstående konstnärer och alldeles särdeles unik i sittslag, en tavla som nu hamnat på havets botten, t ex i Marianergraven på många km djup där ingen kan se den. Är det fortfarande en värdefull tavla?
        Det kanske är ett cirkelbevis, det här med att prata om att vi finner mening därför att vi vill finna mening. Man kan ju säga att saker och ting egentligen är fullständigt meningslösa rent generellt eftersom vi bara är en lite skrutt i världsalltet. Men om man skulle gå omkring och känna det så, så skulle livet te sig rätt trist.
        Jag tycker att det är rätt OK att vi hittar en mening även där vi inte tror från början att någon fanns. Ett bra exempel är väl de som drabbas av olycka eller sjukdom som påverkar deras liv väldigt mycket – många är de som vittnat om att det också gav dem något positivt, något de annars faktiskt skulle gått miste om. Det är bra att det kan fungera så och att ett elände kan vändas till något konstruktivt värdefullt.

        Gilla

        • Gabrielle juni 21, 2011 / 6:32 e m

          Ja, jag tycker att det fortfarande är en värdefull tavla även om värdet inte kan ”realiseras” i pengar. Nån har skapat nåt fantastiskt som vissa andra varit beredda att betala ofantliga summor för, och som ännu fler fått en väldigt stark upplevelse av – detta alltså innan tavlan hamnade i Marianergraven. Men nu ligger den där och blir jäkligt blöt och går inte att restaurera om nån nånsin skulle kunna få upp den igen. Nu har vi bara minnet av tavlan kvar och så bilder och reproduktioner förstås. Men i minnet är tavlan fortfarande fantastisk – och värdefull. Eller?

          Av världens s.k. sju underverk finns bara ett kvar: Cheopspyramiden. Dom andra kallas fortfarande underverk fast dom inte finns kvar (och några av dom kanske dessutom aldrig funnits).

          Jag hänger med på ditt resonemang. Jag tycker också det är bättre att man hittar en mening och tycker att det ger en nåt värdefullt än att man fortsätter att tycka att det känns fullkomligt meningslöst det man håller på med. Men usch, det är ju nästan så jag måste sätta mig med den där telefonkatalogen och se vad som händer. Kanske får ta lokaldelen för nån liten ort? 🙂

          Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.