Ann Heberlein skriver i DN i dag en artikel med rubriken ”Vi får inte låta rädslan styra”. Jag håller med henne. Människors rädsla kan ju innebära att dom begränsar sina egna liv på olika sätt och dessvärre också leda till att många beväpnar sig och tar till våld mot andra. Kommer att tänka på en skylt jag såg i bakrutan på en bil i Australien en gång. Där stod ”Bear arms or wear chains”. Hm… vilken oerhört trist inställning till livet och till andra människor ett sånt tänkande står för.
”Det finns många hjältar i Norge i dag, betydligt fler hjältar än terrorister. Det måste vi komma ihåg. Därför måste vi fortsätta att chockeras när blint hat slår till, förstör och raserar det som är gott. Vi måste fortsätta tro att världen, trots allt, oftast är en god plats.” Så avslutar Heberlein sin artikel.
Symbolhandlingar som att lämna blommor där många andra gör det eller att som många många andra skriva på listor mot våldet och högerextremismen kanske inte åstadkommer nån stor skillnad men ändå… dom visar på samhörighet och på styrkan i att vi är många som inte vill ha det sorts samhälle som den norske massmördaren vill ha.
En kedja av människor som håller samman mot våldet och förenas i sin medkänsla med alla som drabbats hittade jag hos bloggkompisen Annika. När jag skrev på tidigare i dag var det över 179 000 som skrivit på. När jag skriver detta är det över 230 000. Webbsidan med kedjan finns här.
Ann Heberleins artikel i DN här.
Tack för inlägget och länkarna! Det känns verkligen lite bra att GÖRA nåt, om än bara en sån sak som att ansluta med sitt namn till en sån där lista. Dödstalet stiger, fler är mycket svårt skadade och några saknas ännu. Och på radion diskuteras vad som kan göras för att förebygga. Den allmänna meningen tycks vara att det är svårt. Jag tror att nära och kära till personer med såna tankar om sig själv och världen kan upptäcka något innan det händer. Svårt att polisanmäla förstås, om det rör sig om en son eller bror. Men chansen att någon ändå skulle göra det kanske kan öka efter en sån här händelse.
GillaGilla
Ja, usch…jag kan fundera över hur det känns att vara närstående – släkt eller vän – till massmördaren. Om man anklagar sig själv för att man inte anat nåt.
GillaGilla
Bra påminnelser. Vi länkar vidare.
GillaGilla