Kajakminne

Det är en ljum kväll i september. Solen håller på att gå ner och havet ligger stilla. Oemotståndligt! Jag måste ge mig ut. Jag är snart tillbaka, säger jag till dom andra. Sen glider jag nästan ljudlöst ut i kajaken mot gattet utåt havet. Jag ska bara ut och titta lite, tänker jag, och sen vända hemåt igen. När jag kommer runt udden öppnar sig hela havet framför mig. Långt där borta ligger Storjungfrun men annars är det hav hav hav, horisont och himmel. Solen sjunker alltmer och vänder jag mig om ser jag den flammande kvällshimlen i väst. Men här åt söder och öster är himlen inte lika skarp i färgerna.

Hav och himmel smälter samman i skimrande ljusblå och rosa. Havet välver sig under kajaken. Magiskt! Stora skaror av svanar drar utåt havs. Dom ser ut som bakvända vita frågetecken mot hav och himmel i pärlemor. Dom knorpar meddelanden till varandra . Jag tror dom ropar: ”Kom nu!” ”Hitåt ska vi” ”Häng med här nu!”. Antagligen ska dom på svankonferens nånstans ute till havs.

Det är alldeles för fantastiskt för att vända hemåt. Jag paddlar vidare ensam bland svanar, hav och himmel. Sommarstugorna på öarna ligger mörka, inga båtar hörs på vattnet. Långt därborta ska jag vända norrut igen för att ta mig hem till min ö. Det mörknar alltmer. Inser att jag måste skynda mig, har ingen lampa med i kajaken. Om det skulle komma en båt kanske dom inte ser mig och det kan bli farligt. Det är så mörkt att det är svårt att se var öar börjar och slutar och var jag ska vända igenom för att komma hem. Men jag hittar och vänder ”nosen” norrut. Koncentrerar mig sen på att ta mig fram så fort som möjligt innan det blir alldeles svart. Håller mig så nära öarna jag vågar för att inga båtar som plötsligt skulle kunna dyka upp ska köra på mig.

Det var den 20 september för två år sen. Jag hade ingen kamera med mig men minnena från den här kajakturen ligger väldigt tydliga på näthinnan. Det var verkligen magiskt!

Och så fick jag väl betala för upplevelsen sen när jag måste kämpa på hemåt i tilltagande mörker. Nästa gång jag gör så där ska jag i alla fall ta med mig en ficklampa i kajaken.Bilden är från en annan kväll och det var betydligt mörkare än så här den där gången när jag paddlade hemåt.

10 thoughts on “Kajakminne

  1. Anna augusti 25, 2011 / 8:45 e m

    Å, en så poetisk beskrivning. Du har lyckats fånga stämningen i ord. Förstår att det var underbart och det var underbart att få följa med i fantasin! 🙂

    Gilla

  2. Gabrielle Björnstrand augusti 25, 2011 / 9:15 e m

    Din kajak-tur ligger helt nära mina egna i skärgården. Man vill liksom aldrig vända hem, eller hur?

    Fint beskrivet!

    Gilla

    • Gabrielle augusti 29, 2011 / 12:09 e m

      Nej just det. Man vill dra ut på det vackra.
      Och fast jag inte alls är seglare är det nåt särskilt lockande med havet. Kanske är det en romantisk tanke att det vatten som jag tittar på och lyssnar till (och paddlar i) vid ”min” ö varit vid Maldiverna eller Australien och andra ställen jag kan längta till. Om det alls kan vara så – dvs hur mycket haven blandas, också med tanke på hur litet Bottenhavet/Östersjön är – vet jag inte. Men det är trevligt att tänka på ändå!

      Gilla

  3. Gabrielle Björnstrand augusti 29, 2011 / 3:34 e m

    Ja, jag tänker ungefär så också. Här kan man alltså ta hela vägen ner till Biscaya, eller nåt…i det blånande silkiga kvällsljuset.

    Gilla

    • Gabrielle september 1, 2011 / 11:26 f m

      Bara att möjligheten finns räcker långt!

      Gilla

  4. Christina Andersson augusti 29, 2011 / 10:30 e m

    Läckert!
    Så där upplevde jag sista hålet på golfbanan för ett år sedan. Jag bländades av fullmånen när jag slog ut sista utslaget rakt mot den. Nästan mörkt, men ändå inte. September är rätt OK ibland.
    Christina

    Gilla

    • Gabrielle september 1, 2011 / 11:24 f m

      Härligt och tänk så länge såna speciella minnen fortfarande kan kännas starka. Man kan njuta av dom långt i efterhand.

      Gilla

  5. Matildas fikarum september 3, 2011 / 4:42 e m

    Vilket fint minne! Ibland är det nästan skönt att inte ha kamera med, upplevelsen finns kvar i minnet ändå.

    Gilla

    • Gabrielle september 4, 2011 / 1:55 e m

      Hm, ja jag håller med. Har ju oftast med mig kameran, men det är lite mer avslappnad njutning att använda enbart sina sinnen ibland.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.