Mumier och herrar på M

Läste en artikel i SvD häromdan om Inkarikets mumier. Artikeln inleds med att skribenten nämner Montaigne. Det handlar om en stensatt väg mellan Quito och Cuzco i Peru som Montaigne skrivit om och där aldrig en vagn rullat. Det var i Montaignes smak för han tyckte inte om vagnar. Inkafolket hade inte vagnar eftersom dom inte kände till hjulet.

Det är väl intressant att Montaigne, som levde på 1500-talet, kände till denna väg. Han reste en del under sitt liv men enbart i Europa efter vad jag kunnat se. Montaigne var född 1533 – samma år som Atahualpa, den siste härskaren av Inkariket avrättades i Peru av conquistadoren Francisco Pizarro. Så det är klart det hann ju komma nyheter om Pizarros erövringar och om Inkariket till Europa under Montaignes levnad.

Om skenrättegången mot Atahualpa och om avrättningen står det i Wikipedia: ”Hela händelsen är ett av de mörkaste kapitlen i den spanska kolonialhistorien och lämnade en outplånlig fläck på det spanska vapnet i Nya världen”. Hm, usch så dom betedde sig européerna när dom skulle skaffa sig kolonier där på andra sidan Atlanten! Skamligt, gräsligt, hemskt… minst sagt. Har du förresten sett filmen ”The Mission” från 1986? Väldigt vacker och samtidigt mycket upprörande film om en missionsstation och om politiskt maktspel (Spanien och Portugal) på 1700-talet i Sydamerika.

Artikeln i SvD handlar alltså inte om Montaigne (bara i början) utan om Inkarikets mumier och om hur några diktare skrivit om dessa och andra mumier: Nelly Sachs, Rolf Aggestam och Willy Granqvist. Intressant. Och också intressant och skrämmande läsning om hur man offrade barn på bergtopparna under Inkariket. Det är dom som man sedan funnit som mumier.

Montaigne och Montesquieu har jag problem med. Jag blandar ihop dom. Bara för att dom börjar på M och var fransmän båda två. Nu kan man fundera över om det är nåt stort problem, och det är det förstås inte. Egentligen gäller min förvirring en staty i Paris på Rue des Ecoles. Där sitter en av M-herrarna med ena benet elegant slängt över det andra och så att man lätt kan klappa hans ena fot när man går förbi. Jag har gjort det och många andra också. Foten är blankpolerad på samma sätt som på en känd Petrus-staty i Peterskyrkan i Rom. När det gäller den blanka foten i Paris är det tydligen studenter som klappar där inför en skrivning – det ska ge tur. Jag tror faktiskt att jag nämnt statyn nån gång tidigare i bloggen men jag hittar inte det nu. Men jag tänkte att om jag bloggar om dessa två M-herrar kanske jag äntligen kan få inpräntat i min skalle vem det är som sitter där på Rue des Ecoles – om det nu ska vara så viktigt! Och så läser jag om dom på Wikipedia och börjar tänka att det nog är Montesquieu som sitter där – tills jag hittar den här bilden (större om du klickar på den):

Dunk dunk dunk: Montaigne, Montaigne, Montaigne!

Och så fick jag ju anledning att läsa på om Montesquieu också. Han levde mer än hundra år efter Montaigne – föddes 1689 och dog 66 år gammal 1755. Wikipedia skriver att han var ”politiker, författare, statsvetare och politisk filosof. Montesquieu är framför allt känd för att ha utvecklat maktdelningsprincipen och som representant för upplysningstidens tänkande”. Det står förstås en massa mer men du får ”wikipedia”själv om du vill veta mer om Montesquieu och Montaigne.

”Inkarikets mumier får liv i svensk poesi”, artikel i SvD här.

4 reaktioner på ”Mumier och herrar på M

  1. Gabrielle Björnstrand september 16, 2011 / 12:24 f m

    Tyckte väl att jag kände igen honom, bland annat på skalligheten, men också på det fina, lite distanserade leendet.

    Den andra M-herrn har jag ingen som helst koll på, varken utseendet eller skrivandet. Montaigne är mer som en gammal god vän (trots att jag nog bara spanat i två av hans essäsamlingar). Men kärlek vid första ögonkastet finns ju (framförallt eller även? ) i litteraturen.

    Gilla

    • Gabrielle september 18, 2011 / 9:28 e m

      Åh, nu inspirerar du mig att fördjupa min – som du förstår – hittills mycket ytliga kunskap om Montaigne. Ska ta mig en glutt på nåt montaignigt när jag läst ut den Joyce Carol Oates-bok jag håller på med nu.

      Gilla

  2. Gabrielle Björnstrand september 19, 2011 / 1:05 f m

    Själv vill jag också fördjupa mig mer i Montaigne, men just nu läser jag Hustvedt. En bra, ny bekantskap, som förkortar min nattsömn, dessvärre.

    Gilla

    • Gabrielle september 19, 2011 / 7:57 e m

      Siri Hustvedt har jag också upptäckt nyligen. Har läst ”Vad jag älskade” och en till som jag tror heter ”Sorgesång”. Tyckte om båda.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.