En löddrig häst

Vi var på bio höstas och såg ”Apflickorna”. Flickorna i filmen rider och tränar voltige. Nåt företag som sponsrat filmen delade ut gratisprover i foyén. Vi fick två påsar hästschampo med tillhörande ”conditioner”. Jag känner inga hästar, har ingen häst som jag kan schamponera. Men det fiffiga är (enligt företaget och texten på påsarna) att såväl schampo som det andra fungerar lika bra på människor. ”Du och din häst – schamponera er tillsammans i duschen”, typ. Jag har inte provat. Tänker att jag kanske kommer att känna mig som en häst om jag gör det. Men i och för sig, att känna sig som en häst kanske inte är så dumt? Kommer att tänka på människor jag mött som liknat djur. Obs: detta inte sagt i någon nedsättande mening – jag tycker om både människor och djur. Man kan ju dessutom säga att människan är ett djur, förresten, fast det är praktiskt att använda olika begrepp för hominider och icke-hominider. Eller ska man kanske säga att vi är homininer? Se Wikipedia här. Men detta var en utvikning.

Faktum är att jag ibland ser människor som är påfallande lika nåt djur. En gång såg jag en kvinna på tunnelbanan som såg ut som en räv. Hon var rödhårig och hade tjockt hår i nån sorts lite kortklippt page-frisyr. Men det var inte det viktiga, utan det var ansiktsformen, ansiktsuttrycket och rörelsemönstret. Hon hade ett lite triangelformat ansikte med spetsig haka, pigga lätt snedställda ögon och hela hennes sätt att röra huvudet – piggt tittande åt olika håll medan hon la huvudet lite på sned – påminde om en rävs. Roligt. Jag kunde knappt sluta se på henne. Hade jag kunnat skulle jag ha plåtat henne. Ja, jag veeet, inte göra så, fy fy…

En hästflicka såg jag en gång på ett värdshus i Spanien, i Pyrenéerna. Vi bodde över en natt och åt i restaurangen. Hon jobbade där. Ansiktet var långt och blekt, ögonen ljusa men den unga kvinnan såg ändå bra ut. Det askblonda håret hade hon snott upp i en lång hästsvans som gungade och svängde från sida till sida när hon gick. Det viktigaste och mest hästlika var just rörelsemönstret – gången. Hon gick med ett driv i steget och ett gung i kroppen som definitivt påminde om en smidig och snabb häst – inte nån gammal ardenner. Inget nedsättande i det heller (utom mot ardennern, kanske), jag gillar hästar.

Att hundägare ibland kan likna sina hundar har jag sett nån gång. På min gata i Birkastan där jag bodde tidigare brukade jag se två herrar som var för sig var ute och promenerade med hund. Alla var lite till åren komna, såväl hussar som hundar. Den ena mannen hade en boxer och både hunden och hussen hade något lite ledset över sig i sina lätt trumpna och lite slitna och trubbiga ansikten. Den andre mannen hade en strävhårig tax och själv såg han helt klart strävhårig ut där han kom, vintertid alltid klädd i en grön lodenrock. Nån sån hade inte taxen, men lika varandra var dom.

Hm….kanske får man inte jämföra människor och djur så där. Det kanske anses moraliskt förkastligt, men nu har jag gjort det i alla fall.

Och hur ska jag göra med schampot? Kanske träffar jag nån smutsig häst. Fast vem vet, schampot kanske funkar alldeles utmärkt på min egen kalufs. Jag ska använda det nästa gång jag tvättar håret. Detta är ett beslut som vuxit fram nu under författandet av detta blogginlägg. Där ser man: det är bra att blogga, då kanske det händer nåt. Som att dom där påsarna med häst- och människoschampo äntligen försvinner från badrummet.

Rubriken då? Ja, den passar väl bra. Hittar några rader av Runeberg där en sån häst är med:
Men plötsligt blev det annat av, ty utför närmsta brant
I sporrsträck på en löddrig häst, kom Sandels’ adjutant:
”Till bryggan, gossar”, ropte han, ”för Guds skull, i gevär!
Man sport, att en fientlig trupp vill över älven där.”

Det är ur Sven Duva, den där som börjar med:
Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå,
Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;

Glad måndag – och vecka – tillönskas.

Uppdatering 26 januari: Ja, nu så är det gjort. Jag gnäggade lite i duschen men håret blev blankt och fint. Och jag luktar inte häst.

5 reaktioner på ”En löddrig häst

  1. Anna januari 23, 2012 / 1:51 e m

    Det här fick mig att komma ihåg en grej jag ramlade på häromdan, en kille som bloggade om sin fejkade fråga till Aftonbladets frågespalt. Den handlade om hans fundering kring om han varit häst i tidigare liv. Och han fick svar i tidningen med goda råd och tips på kurser för att komma vidare i konsten att kommunicera med hästar. Läs här ”Jonas Adner: Kan jag ha varit en häst?”

    Det finns mycket….

    Gilla

  2. Margetha Lihnell-Djurskog januari 23, 2012 / 10:54 e m

    Om man tvättar håret med hästshampo kanske risken finns att man – luktar häst!

    Gilla

    • Gabrielle januari 24, 2012 / 1:42 e m

      Ja du, man får ta risker här i livet. Jag ska be min man lukta på min kalufs när jag tvättat den med det där schampot! 🙂

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.