Rysansvärt om lögn

Läser i gårdagens DN Åsa Beckmans krönika ”Den samlade lögnen i världen har ökat”. Och ryser.

Beckman skriver om ”The talented Mr Ripley” och utifrån det om en egen upplevelse av en person som använde sig av att ljuga. Jag har inte läst Patricia Highsmiths bok men sett filmatiseringen med Matt Damon.

Att det finns människor som kan ljuga om stort och smått helt ”naturligt” och gör det när det passar deras syften är ruskigt. Att det förekommer ”på hög nivå” – sånt som vi läser om i tidningen, ser på tv osv vet vi ju alla. Nu talar jag om privat- eller yrkeslivet, människor jag själv träffat. Jag har tyvärr stött på såna flera gånger. I dom flesta fallen har det ändå gällt rätt harmlösa lögner fast jag tycker illa om det ändå. Just nu kommer jag bara på ett tillfälle när jag själv blev ombedd att ljuga. X säger ”Om du träffar Y så säg att jag är bortrest för jag vill inte att hon tar kontakt när hon kommer till stan”. Usch! På senare år har jag i utkanten av mitt eget liv träffat en person som ljuger närhelst det passar personens syften. Det är faktiskt rätt skrämmande att se detta. Jag begriper inte riktigt hur såna människor funkar inuti. Det är kanske som Åsa Beckman skriver om Mr Ripley om ”ett svart hål inuti”. Ett stort svart hål – ett slukhål kanske…

Det borde vara hemskt att vara sån för om man själv tycker det är helt ok att ljuga när det passar borde man rimligen tänka att personer omkring en kan göra det också. Och hur är det att leva då? Om man inte kan lita på andra – alls? Jag kan tänka att såna personer nästan lever i en annan värld än min – en mycket kallare värld. Men sen tänker jag att det är nog naivt. Dom kanske mår alldeles utmärkt ändå. Vissa tar till lögnen för att navigera sig fram i livet genom att försöka styra andra. Eller så ljuger dom för att det ska se ut som om dom har mer spännande liv än dom har. Eller så gör dom bägge delarna. Om såna människor inte litar på andra kanske inte berör dom. Det är bara att dom har det där hålet inom sig, men det vet dom väl inte ens om?

Kanske skulle jag äntligen ta och läsa den bok som Sissela Bok skrivit om lögnen. Tänkt göra det tidigare men det har inte blivit av.
Jag själv är mycket starkt itutad sen barnsben att det är fult att ljuga.
Har bloggat en del om lögner tidigare. Du hittar inläggen om du söker på lögn i sökrutan.

Krönikan i DN här.

19 thoughts on “Rysansvärt om lögn

  1. Bengt O. Karlsson januari 27, 2012 / 1:30 e m

    Nämän du måste läsa de 5 böckerna om Tom Ripley – inga filmer är riktigt bra, särskilt inte med Matt Damon som ju inte på något sätt kan jämföras med Alain Delon (bäst). John Malkovitch gjorde Tom till en gammal gubbe istf den coole unge förfalskaren och mördaren Ripley.

    Serien omfattar något av de mest amoraliska böcker jag läst: Tom är en känslokall och kallhamrad mördare men han klarar sig alltid. Highsmith ger honom inga blottor. Vet inte hur Beckman fått uppfattningen att han slår in på bedragarebanan för ”att få kärlek.” Min tolkning, och jag tror nog att det är den rätta, är att han gjorde det för att komma över pengar och att detta är drivkraften även i fortsättningen. Efter den första boken är han en trogen och exemplarisk äkta man till sin hustru och deras äktenskap verkar fungera fint hela tiden.

    Gilla

    • Gabrielle januari 28, 2012 / 11:37 f m

      5 böcker! Usch, hur kan det vara att bokledes umgås med en psykopat och mördare i hela fem böcker? Vet inte om jag riktigt pallar det. Men, ok, jag kan ju prova. Det får bli bibblan igen.

      Gilla

  2. Gabrielle Björnstrand januari 27, 2012 / 10:46 e m

    Det här med obesvärat utdraget ljugande hör ju hemma i psykopat-kategorin; alltså hos ett i stort sett nollat normal-samvete. Det finns väl psykopater light och sådana har jag mött, men jag tror också det finns en alldeles ansenlig mängd väluppfostrade helpsykopater; inte minst inom hårda branscher som krig, politik och affärer.

    Sånt man kan läsa ut av historien, från romarna och onwards; med eller utan Ripley.
    Nu ska jag bara så mkt som kika på Beckman..

    Gilla

  3. Gabrielle Björnstrand januari 27, 2012 / 11:35 e m

    Den krönikan var lite för småförnumstig för min smak. Men så har jag heller aldrig släppt någon mytoman inpå mig. Vad jag vet …

    Gilla

  4. Gabrielle januari 28, 2012 / 11:40 f m

    @Gabrielle B
    Javisst, jag kan hålla med: krönikan var kanske småförnumstig, i varje fall kunde den med tanke på ämnet ha varit mycket vassare. Och det är ju inte krönikan jag egentligen ryser av utan just ämnet – lögnen och människor som ljuger. Tanken att det i dag dessutom skulle vara ännu mer lockande och även lättare att ljuga är ju inte heller särskilt trevlig. Om det är sant vet jag inte. I alla fall tycker jag ämnet är både skrämmande och intressant och jag gick och lånade Sissela Boks bok på bibblan sen. Vi får se om den ger mig nåt.

    Och jag tror som du att den som ljuger så där inte bara är mytoman utan kan vara psykopat – light eller fullfjädrad. Psykopater vill man helst inte ha nånstans i närheten och inte ens en bit ifrån. Inte mytomaner heller.

    Gilla

  5. Gabrielle Björnstrand januari 28, 2012 / 1:50 e m

    Nä, och inte ens de som tänker ont i sitt hjärta…som väl den gode Jesus är inne på nånstans…

    Gilla

  6. Anna januari 28, 2012 / 1:56 e m

    Har det blivit mer OK att ljuga nuförtiden? Tänkte på det när jag hörde nyheten häromdan om bemanningsföretag som ”bokar” sina anställda på bemanningsjobb som inte finns, bara i syfte att slippa betala deras grundlön när de tackar nej för att jobbet ligger för långt bort hemifrån. Fusk för att tjäna pengar. Likadant förstås med dom där riskkapitalbolagen som trixar med företagskonstruktionen för att kunna ta ut vinsterna utan att betala skatt för dom. Det är ju inte företag som ljuger i de där sammanhangen, det är faktiskt människor. Öppna ögon rakt in i lögnen. Går-det-så-går-det…
    Har det skett en moraluppluckring som gör lögnen mer attraktiv? – Kanske en helt annan fråga än den ni diskuterar, den om människor som ljuger vanemässigt utan att förefalla ha en tanke på att de kan bli avslöjade och vad det i så fall innebär. Jag har också stött på en och annan sådan. Det är hemskt att ha en sån i sin närhet. Marken gungar under en av osäkerhet!

    Gilla

    • Gabrielle januari 28, 2012 / 4:26 e m

      Ja, så är det kanske. Möjligen har den här uppluckringen börjat för många år sen. Jag tänker på det här med att fuska lite med avdragen – dvs ljuga – i deklarationen (det är ju – eller har varit – nästan som en sport att man ska göra det, helt enl går-det-så-går det) eller att köpa svarta tjänster osv. Eller är det inte att ljuga kanske utan att ”hålla god min i elakt spel” och se om sitt hus efter bästa förmåga när Storebror vill klämma en på för höga skatter? – Honesty är inte the best policy längre.

      Det finns förstås grader i det här ljugandet. När blir en lögn – eller fusk – rent bedrägeri? Jag tycker dina exempel – åtminstone det med bemanningsföretagen – låter som bedrägeri. Inte bara fusk eller lite trixande.

      Gilla

    • Bengt O. Karlsson januari 30, 2012 / 5:25 e m

      Förr i världen under Bretton Woodssystemet betraktades det faktiskt som helt OK, ja självklart, att finansministrar och riksbankschefer skulle blåljuga om de fick frågan om landet stod inför en devalvering. De fick inga moraliska fläckar på sig. Även helt nyligen menade ju Jean-Claude Juncker att det var nödvändigt att ljuga ibland i liknande frågor. Sanningen -om redan fattade beslut- skulle nämligen ha utlöst en spekulationsvåg och folk som reagerade snabbt skulle kunna göra sig enorma profiter på andras bekostnad.

      Jag har en viss förståelse för den synpunkten. Däremot tycker jag det myckna ljugande i samband med ledarskiftet inom (s) var obehagligt. Där hade det ju räckt med att säga ”ni får vänta tills presskonferensen i morgon” eller något liknande. Uppfriskande var det med Löfvéns (stavning?) mamma som ansåg att det inte var lönt att ljuga för pressen.

      Gilla

      • Anna januari 31, 2012 / 1:03 e m

        Ja, uppfriskande. Och jag kan inte låta bli att tänka att den som vuxit upp med en sån mamma har nog svårt att använda lögnen som verktyg för att uppnå fördelar för sig själv. Till skillnad från somliga andra!

        Gilla

        • Gabrielle januari 31, 2012 / 1:12 e m

          Hm, ja intressant tanke! Kanske är det så. Vi får hoppas det.

          Gilla

      • Gabrielle januari 31, 2012 / 1:11 e m

        @Bengt
        Ja, det där är förstås ett dilemma, med planer på devalvering och liknande. Ibland handlar det väl om att åstadkomma mindre skada genom att faktiskt ljuga än genom att berätta sanningen. Ett annat enkelt exempel är situationen i krig. Att de allierade lurade tyskarna när det gäller datum och plats för invasionen i Normandie är ett exempel. Ok att ljuga om man därigenom räddar liv…

        Men annars…att ljuga på hög nivå kan vara alldeles hemskt. Tänk på Olof Palme som uppenbarligen blåljög i den s.k. Geijer-affären och IB – och Bratt och Guillou sattes i fängelse. Palme är borta och alltihop är länge sen, men efter vad jag förstår har varken Bratt eller Guillou fått nån sorts upprättelse efter händelsen.

        Och så nu om partiledarposten i S. Göran Persson gjorde ju likadant på sin tid. Sa kategoriskt nej ett antal gånger innan han klämde ur sig ett ja. Har dom alldeles glömt bort det där ”det kan jag inte kommentera”? Det tycker jag i alla fall Carin Jämtin var duktig på. Hon höll envist ifrån sig frågor hon inte ville svara på ungefär så eller kanske ”det tänker jag inte gå in på” och liknande.

        Gilla

  7. Ninni februari 4, 2012 / 3:20 e m

    Nja… Jag tror för min del inte att ljugandet eller psykopatin har ökat i världen… Åsa Beckmans anekdot handlar ju helt uppenbart om ett extremfall. Bedragare har det alltid funnits – sol och vårare, lycksökerskor, osv.
    Men det känns som om det är något i den kortkorta artikeln som saknas. En analys. Man fattar inte vad hon är ute efter att bevisa.

    Gilla

    • Gabrielle februari 4, 2012 / 10:31 e m

      Nej, krönikan kunde ha gett mer det håller jag med om. Sen om ljugandet ökar eller ej vet jag inte. Men i varje fall är det ju nu för tiden lättare att ljuga för många än det var förr – t.ex. genom bloggar och facebook och sånt. Förekomsten av psykopater vet jag inget om heller. Undrar om det finns forskning på det – hur vanligt det är (sån forskning finns ju säkert) och om psykopatin ökar eller inte – och i så fall varför. Vore intressant att veta mer om det.

      Gilla

  8. Ninni februari 5, 2012 / 2:31 e m

    Det där borde socialdemokrater sluta med – säga nej och sedan ja. Mycket bättre som sagt var att säga ”det vill jag inte kommentera”. Löfven var ju helt otippad så där slapp man det där ”nej nej nej nej ja”.
    Ja, det skulle vara intressant att läsa forskning i frågan. Själv har jag inte stött på att folk ljuger på Facebook så mycket, det skryts ju en hel del men om det är rena lögner eller bara lite överdrivet fina fasader är svårt att säga.

    Gilla

    • Gabrielle februari 5, 2012 / 10:25 e m

      Nej, om – eller hur mycket – folk ljuger på Facebook vet jag inte heller. Det där med forskningen – särskilt om förekomsten av psykopater – ska jag gräva lite efter vid tillfälle. Hittar jag nåt intressant lägger jag ut det som en uppdatering av inlägget eller som ny kommentar.

      Gilla

  9. Bengt O. Karlsson februari 7, 2012 / 9:47 e m

    Förlåt att jag återkommer till min första kommentar. Uppenbarligen har just idag en nyutgåva av de tre första Ripleyromanerna kommit ut på svenska. Man kan läsa anmälan i DN här
    http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/patricia-highsmith-skapade-det-hypnotiska-suget-kring-mr-ripley

    och – mera intressant – Carl-Michael Edenborg här:
    http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article14322320.ab

    Edenborg verkar tycka att både författare och läsare är psykopater men det får man väl ta.

    Gilla

    • Gabrielle februari 7, 2012 / 10:27 e m

      Ja, artikeln om Highsmith i DN läste jag men inte den andra av Carl-Michael Edenborg. Tack! Intressant verkligen.
      Hm, hm, hm…så Ripley är ett lästips? Jag har känt mig lite tveksam eftersom han uppenbarligen är en sån otäck typ men kanske ska jag ändå prova. Jag förstår att det är en helt annan sak att läsa Highsmiths text än att titta på Matt Damon på film.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s