Språk, ljud och poesi

Vill tipsa om en artikel i DN för ett par dar sen. Den ryska poeten Olga Sedakova skriver om språk, ord och ljud och om den ”musikaliska” beståndsdel som finns i poesin. Artikeln har rubriken ”Dikten är besläktad med barnets joller”.

Jag har alldeles nyligen umgåtts med mitt lilla barnbarn nere i Melbourne. Han är 3½ och jollrar förstås inte längre. Men han är uppenbart intresserad av ordens ljud. Skojande med ord – inte direkt såna som står i SAOL utan mer ljud/ord med lite oklar betydelse – roar honom mycket. Flong, pjong, bluttan-blääääh var t.ex. roligt och kunde upprepas i det oändliga nästan. Men också för honom nya riktiga ord som ”container” (när vi åkte förbli hamnen i Melbourne) väckte intresse eller ”kaveldun” som fanns med på bild i några av hans barnböcker. I artikeln skriver Sedakova:

”I dagligt tal tänker vi inte på språkets ljud. Häpnaden inför dem hör barndomen till. Ett barn kan upprepa ett ord om och om igen – ”san-den, san-den” – som om det ville ta sig in i dess klang, eller uppta den i sig. Barnet känner att ljudet, just hur ordet låter, kanske kan avslöja något viktigt om sanden det leker med. Kanske är det i ljuden – s, n, d, n – som hemligheten med detta torrt sipprande, glänsande ämne ligger dold? (För är det något barnet inte tror på är det att namnet är en konvention.)”

Och sen om balansen mellan vad orden betyder och hur dom låter.

”I ljudet möter vi det verbala språkets mörker, dess ogenomskinlighet. I ljudet möter vi inte ordet i dess rena teckenfunktion – för ett tecken måste vara genomskinligt, annars förlorar det sitt raison d’être. Vi tänker oss gärna att språket tolkar allt, förklarar allt, men självt förblir osynligt, att dess egen substans är ovidkommande. Men i ordets ljud står vi inför något egendomligt: här är språket självt ett ting, och inte ”ett system av beteckningar på ting”. I dagligt tal gör detta mörker oss detsamma: vi går på ljudens vatten som på torra land, utan att trampa genom dess yta. Men om vi trampar genom börjar vi sjunka (det vill säga blir en smula poeter – eller filosofer).”

Intressant, eller hur? Det är nog just det här med poesin och poeterna som fångar mig (inte precis filosoferna – och varför dom egentligen?). Att man, när man skriver poesi, använder språket på ett annat sätt – man har trampat igenom språkets yta. Är det så? Hur gör dom egentligen, poeterna?

Läs Sedakovas artikel här.

7 thoughts on “Språk, ljud och poesi

  1. Björn Nilsson april 25, 2012 / 9:28 e m

    Flong, pjong, bluttan-blääääh låter väl nästan som standard för en dadaist-poet omkring 1920?

    Gilla

    • Gabrielle april 27, 2012 / 7:50 f m

      Åh, det låter fint.
      Uttalet är förstås också viktigt. Bluttan-bläääh bör uttalas med ett tjockt l så det liksom fladdrar till ordentligt i läpparna (nästan smäller till lite) när man säger det.

      Gilla

  2. ab april 26, 2012 / 7:15 e m

    Jomen, det är väl självklart? Ordens fysiska och sensuella egenskaper? Sitter vi inte varje dag med ord som är sköna att höra och uttala och andra som är fula?

    Vad jag inte tyckte om var meningen ”att trampa genom språkets yta”. Jagförstår förstås vad som menas, men – ahum – det låter inte alls bra, mer som att trampa ner i en våt och kall myr eller tunn is. Det vill säga en obehaglig och lite skräckfylld och absolut oavsiktlig upplevelse. Att njuta av ord är ju positivt.

    Gilla

    • Gabrielle april 27, 2012 / 7:55 f m

      Jo då, det är väl självklart att vissa ord är vackrare än andra. Men det det handlar om här är ju att befinna sig i en annan dimension där språket, orden, ljuden fungerar mer som musik än begrepp som bär betydelse. Och det tycker jag är intressant. Det kanske också är självklart, men för fasiken allting har väl sagts många gånger tidigare… 🙂

      Håller med om att ”trampa genom språkets yta” låter lite för grovt. Kanske skulle det ha stått ”glida ner under språkets yta” istället?

      Gilla

      • ab april 27, 2012 / 11:56 f m

        Kanske hellre ”simma omkring i språket”? Använda språket som hantlar och danssteg? 😉

        Gilla

  3. ab april 27, 2012 / 12:00 e m

    Men ”använda språket som hantlar och danssteg” var ju riktigt BRA! Visar den fysiska glädjen i att säga både bluttan blääh och läsa den starkaste lyrik.

    Gilla

    • Gabrielle april 27, 2012 / 6:49 e m

      Simma, hantlar och danssteg gillar jag. Dessutom finns kombinationsmöjligheter. Jag har provat stora hantlar i frigolit i simbassängen. Jobbigare än man tror att träna musklerna med. Men roligt! Kan det göra mig till poet, tro? 🙂

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.