Slarv knas dumt

Riktigt dumma saker händer ibland. Som häromdan när jag skulle till träningen på Bosön på Lidingö. Dit åker jag tunnelbana och buss med träningskläderna prydligt packade i ryggsäcken. Dagens träning ska avslutas med ganska tuff vattengympa som brukar vara väldigt bra och passar mig fint. På tunnelbanan sitter jag och läser senaste numret av magasinet Filter. Framme på Ropsten och på väg ut ur stationsbyggnaden slänger jag upp ryggsäcken på ryggen i stället för att ha den hängande över ena axeln. På busshållplatsen fortsätter jag läsa medan jag väntar på bussen.

När jag slagit mig ner på bussen och ska läsa vidare i den intressanta artikeln ser jag att jag glömt dra igen blixtlåset på ryggsäcken. Men var sjuttsingen är baddräkten? Den ligger ju inte där! Den måste ha fallit ur. Jag drar en hel radda svordomar tyst för mig själv. Hoppa av och leta kan jag inte. Dels är bussen på väg ut över Lidingöbron, dels går det bara en buss i timmen till Bosön.

Irriterat gräv-gräv-gräv i väskan hjälper inte: baddräkten är inte där. När den värsta upprördheten gått över bestämmer jag mig för att 1) jag får bita i det sura äpplet och skippa vattengympan 2) jag ska straffa mig själv genom att gå en bit av vägen tillbaka när jag är trött efter träningen 3) jag ska leta runt hela Ropsten på hemvägen 4) om jag inte hittar baddräkten ska jag åka raka vägen och köpa en ny 5) jag ska inte berätta det här för K för då får jag bara äta upp det sen.

Och hur gick det då? En jättesnäll ledare på Bosön lånade ut sin baddräkt så jag kunde vara med på vattengympan i alla fall. Jag hoppade över det där med straffet. Jag hittade inte baddräkten trots att jag gick runt och letade både utanför runt om vid busshållplatserna och inne på t-banestationen. Jag åkte direkt och köpte en ny baddräkt. Jag sa inget till K när jag kom hem och jag tror inte K läser bloggen – eller i varje fall mycket sällan.

Det jag kan undra över efteråt är: om baddräkten flög ur när jag gick ut från tunnelbanan på Ropsten borde ju faktiskt nån ha sett det och kunnat säga till mig – jag var ju inte alldeles solo där! Var har ni ögona, kära medmänniskor?! Men nåja, dom hade väl bråttom allihop, var och en inställd på sitt. Och jag skyller absolut inte ifrån mig. Tänker inte alls använda det populära ”det blev fel”. Det är jag som är slarvig. Sen har jag anmält försvinnandet till SL:s kvarglömda effekter eller vad det heter. Kanske får jag tillbaka baddräkten, jag gör i alla fall ett försök. Och får jag det så har jag ju två! Bra va?!

Se där en liten episod ur en slarvmajas liv. Jag kan ju hoppas att jag lärt mig nåt på det och är mer försiktig och noggrann framöver. Men jag lovar ingenting bestämt.