Om helighet och tänkande

Ja, nu kan jag ju inte låta bli även om jag ”får på skallen” av nån. Det står en hel del som rör religion i dagens tidningar. Lena Andersson har en alldeles utmärkt artikel i DN i dag med anledning av Salmon Rushdies memoarer och dom nu pågående dödliga protesterna mot en tydligen usel film om profeten Muhammed och teckningar i en fransk satirtidning. Som vanligt är Andersson klartänkt och benar upp resonemanget på ett bra sätt.

Om vad Rushdie utsatts för skriver hon: ”Varje rättrogen muslim i hela världen var anmodad av mullorna i Iran att döda författaren Salman Rushdie för att han i text smädat islam. Man bör nog ha denna abnormt groteska händelse i åtanke när man funderar över motiven till aktuell islamkritik, satir och fiktion.” Och vidare: ”Den hädiska fiktionens innehåll, sanningshalt och relevans uppfattas också som ointressanta frågor att diskutera, kanske på grund av vördnad inför vördnaden. Helighet uppmanar ju var och en till tystnad och underkastelse. De fiktiva alstren om profeten M fyller en samhällskritisk uppgift redan genom att utmana tanken att somligt ska vara undandraget prövning och belysning.” Länk till Lena Andersson artikel nedan.

Betydligt mer luddigt tänkande (äsch, felformulerat! Det finns förstås inte nåt ludd alls i det Lena Andersson skriver) visas i en kolumn i SvD av Paulina Neuding. Hon skriver bl.a. om en studie – en doktorsavhandling i islamologi – som en god vän till henne gjort (varför är det viktigt att det är en god vän?). Där skriver doktoranden bl.a. om muslimska kvinnor och om hur de ”tar stöd i en djup religiositet när de tar steget ut ur hemmet. Deras gudstro inte bara består när de blir mer välutbildade och jämställda, utan hjälper dem i resan ut på okänd mark.”   Jaha, so what? tänker jag först. Det är väl klart att människor som är troende kan lyckas bra i livet. Tanke nr 2 är förstås: mer jämställda? Hur jämställda då? Kastar kvinnorna slöjan…

Kvinnor kan finna frihet genom frälsning säger Neuding och tar ett exempel från 1100-talet: den indiska helgonprofeten Akka Mahadevi. Hon ”kastade enligt legenden kläderna och gick naken längs vägarna medan hon sjöng om sin kärlek till Shiva. Jag följde honom/ och höll hans hand/ han som går att bryta begränsningar. Det är rader som indiska feminister fortfarande hämtar styrka ur.” Jadå, det är förstås bra om indiska feminister kan känna sig stärkta av det där.  Och  ”…att bryta begränsningar” låter ju också som nåt som kan vara en väg mot ökad jämställdhet. Hur är det för muslimska kvinnor av i dag? Att vara tvungen att vara klädd på ett visst sätt, är inte det en begränsning?

Intressant nog nämner både Lena Andersson och Paulina Neuding Irshad Manji, kanadensisk författare och journalist och muslimsk feminist. Lena Andersson tycker att Irshad Manji borde leda en självrannsakande, kritisk teologikonferens, Neuding nämner Manji som en kvinna som tar styrka ur sin tro på islam. Manji har skrivit en bok som heter ”The trouble with Islam”, läs mer här.

Lena Andersson, ”Heligheten är problemet”, DN här.
Erik Helmersson hade förresten en kolumn häromdan som var bra också. Han skrev bl.a. ”Att försvara Charlie Hebdo [den franska satirtidningen] och taffliga Muhammedfilmer är inte att angripa islam. Det är att angripa tanken att regeringar, grupper och individer ska få använda våld för att tysta obekväma åsikter. Artikeln ”Muhammedbilder – Fria ordet är också heligt”, DN här.
Paulina Neuding, ”Religionens död överdrivet rykte”, SvD här.

3 thoughts on “Om helighet och tänkande

  1. Jabel Kabel september 22, 2012 / 8:56 e m

    Allt Neuding skriver om är Pro Israelism och judendom. Det är tydliga denna religion som ska frälsa alla.

    Gilla

    • Gabrielle september 23, 2012 / 12:01 e m

      Jaså, jag minns inte att jag läst Neuding tidigare, men det verkar inte vara nåt jag missat direkt då med tanke på dels det du skriver, dels hennes surriga sätt att skriva och resonera. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

      Gilla

  2. silver account september 29, 2012 / 6:16 f m

    ”Herbert Tingsten hade förmågan att övertyga sig till 51 procent och sedan skriva för 100. Åsa Linderborg har förfinat maximen, övertygar sig till 11 procent och skriver för 200”, skrev Björn Wiman i tisdagens DN, förstås i ytterst negativ mening, men jag vill addera att den maximen – oavsett procentuell ”övertygelse” – är lika viktig för debatten som tillgodogörandet av friktionen. Den maximen är debatterandets grundsten. Om det nu förhåller sig så att en krönikör och debattör i någon mån gör sig till ställföreträdare för ett allmänmänskligt tankemönster, då uppstår också ett slags djupare mening i att göra tesen så skarp som möjligt. Det är tesen och argumentet som ska uttryckas hundraprocentigt, inte författarens personliga åsikt – eftersom det är inför debattformens ömsesidiga överenskommelse man svarar, inte inför sig själv.

    Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.