Det cronemanska vrålet

Ann Heberlein har i DN blivit upprörd över en krönika som Johan Croneman skrev för ett par dar sen. Krönikan handlade bl.a. om att flickor i Afghanistan som ville spela cricket måste göra det i en källare eller – om dom har tur – utomhus ”men då bakom en mur” – så att dom inte syns. Att bli sedd om man är flicka eller kvinna och spelar cricket anses ”opassande, oreligiöst, ett brott”.

Så inskränks kvinnors frihet genom religionen. Inskränkningar sker förstås i en del länder på en massa andra sätt också som att inte få gå i skolan, inte få lära sig simma, vara tvungen att gå klädd i burkha eller liknande, inte få köra bil m.m.

Den mening i Cronemans krönika som Heberlein far i taket av lyder: ”Hellre ett förbud mot samtliga nu existerande religioner, än ett enda litet förbud för flickor, någonstans på jorden, att få springa ut och kasta en boll till varandra.” Det är naturligtvis ett lite tillspetsat yttrande men inte kan man väl säga att Croneman vrålar på ett totalförbud mot religion? Heberlein skriver: ”Jag delar hans upprördhet över att flickors liv begränsas, men häpnar över slutsatsen att alla religioner borde förbjudas. Att något – ett fenomen, ett födoämne, en känsla – missbrukas av några är inte skäl nog för att vråla på förbud”. Hå hå ja ja –  i får man ta…

Heberlein skriver vidare att ”Vi ska inte förbjuda religion. Vi ska bekämpa misogyna och partiarkaliska tolkningar av religiösa urkunder och traditioner och ge utrymme för de tolkningar  som leder åt ett annat håll, bort från förtryck, mot rättvisa och mänskliga rättigheter”.  Visst håller med.

Samtidigt är det ju så att det är just det här med tolkningar som gör att man kan hålla på med gamla religioner i dagens samhälle – en sorts nyckelord som öppnar möjligheter. Och inte bara tolkningar, det gäller ju också att läsa urkunderna med urskillnad – se vissa saker i bibeln och blunda hårt för andra t.ex. Läste förresten häromdan en artikeln i SvD som handlade om äktenskapslöftet som man ger varandra när man gifter sig i kyrkan. En ung präst berättar i artikeln om sin vånda när hon ville skilja sig från sin man. Dom hade ju lovat varandra i kyrkan att älska varandra och vara varandra trogna ”tills döden skiljer oss åt”. Men sen har hon tänkt att man kan ju tolka det där ”döden” på ett annat sätt – ordet kan ”symbolisera döden i vår relation, eller att dödskrafterna tar över….” t.ex. Vad bra! Då var det fixat genom en annan tolkning helt enkelt. Och det är väl i och för sig helt ok om det leder till att hon inte har ångest över skilsmässan och löftet längre utan kan gå vidare med sitt liv.

För egen del vill jag inte alls förbjuda alla religioner men jag vill att ingen ska pådyvlas några religiösa läror: man ska få välja som vuxen om man vill tro på en eller flera gudar eller inte tro alls. Följden av detta är bl.a. att religiösa friskolor förstås inte borde finnas, att man borde försöka förändra attityder så att föräldrar låter bli att tuta i sina barn religion av nåt slag, ingen ska tvingas in i en religion – nånsin, någonstans.

Detta var dagens funderingar om religion.

Cronemans krönika i DN här.
Artikeln om löften i SvD här.