Jag går i vattnet

När vi är på väg in mot vår brygga på ön och motorn – propellern – måste dras upp eftersom det är så långgrunt hoppar jag i och för båten in mot bryggan. Båten lastas ur och passagerarna går torrskodda i land. Själv går jag i vattnet ut med båten och lägger ankaret på lagom avstånd och fäster båten i fören mot bryggan eller mot en sten med bergögla – beroende på vattenståndet. Om det är bra väder gör jag detta barbent/barfota, är det kallt har jag ”gummibrallerna” på mig – dvs sjöstövlar. När vi ska iväg med båten från ön går det inte att starta inne vid bryggan så då går jag i vattnet utåt med båten tills det är lagom djupt för propellern och då klättrar jag ombord och så kan vi starta motorn.

Ibland är det så grunt när vi ska iväg från ön att dom som ska åka med inte kan gå i från vår brygga – båten går inte att dra in dit – och då lånar vi istället grannens brygga där det är djupare och startar därifrån. Då går jag i vattnet och för dit båten. Ibland när det är högtryck drar vattnet ut och båten måste flyttas längre ut från land. Jag går i vattnet. Ibland är det högvatten och dom rör som bryggan är fäst vid måste skruvas runt och dras upp en bit från botten. Jag går i vattnet.  När det är lyshelg sista lördagen i augusti går jag i vattnet och ställer ut marschaller på stenarna.

Jag går i vattnet av och till hela sommarhalvåret. Och jag tycker inte alls illa om att gå i vattnet, jag tycker om det. Om jag kunde dikta skulle jag skriva en dikt om att gå i vattnet. Tänkte på det där igår när det var för sista gången den här säsongen. Funderar på om ”jag går i vattnet” blivit en del av min personlighet och om jag undermedvetet kanske saknar det under hela den långa ”nu-går-jag-inte-i-vattnet”-säsongen som nu tar vid. Det blir ju liksom inte samma att gå i badkaret.

6 reaktioner på ”Jag går i vattnet

  1. Gabrielle Björnstrand oktober 8, 2012 / 8:54 e m

    Fint skrivet och vackert, kul. Som upplagt för en novelett.
    Jag vet precis hur det där gåendet är, har också gjort det många gånger. Men inte så konsekvent och ständigt som du. Just därför är du expert på detta – och kan skriva om det som ingen ann. Varför ska folk alltid skriva om tragedier. När man lika väl kan skriva om att gå i vattnet? Med eller utan sjöstövlar – dessutom. Jag minns bara min salig fars – själv har jag aldrig ägt några. Men sydväst har jag haft ; )

    Gilla

    • Gabrielle oktober 11, 2012 / 5:33 e m

      Trevlig kommentar. Vi har delvis likartade minnen du och jag – i varje fall när det gäller skärgårdsliv, sydvästar och sånt. 🙂

      Gilla

  2. Mira oktober 11, 2012 / 7:55 e m

    Vilken otroligt poetisk beskrivning av ett tämligen blött, kallt och klafsigt göra. Men samtidigt en smula drömskt. Du går där, handen lätt på fören, relingen eller fånglinan. Känner dig för med fötterna. För båten dit du vill och den följer. Som långsam vattendans.

    Gilla

    • Gabrielle oktober 11, 2012 / 11:07 e m

      Just så! Känna sig för med fötterna måste man: rätt vad det är finns där en sten.
      Och visst har du rätt: det är absolut inte alls flödande sol och 20-gradigt vatten varje gång utan ofta mer som du skriver. Men ändå…det finns nåt av poesi över det här att gå i vattnet. Och jag saknar det redan.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.