SL – reseminnen

På bloggen Pressylta Redux läser jag om tiggeri i London och det väcker några gamla minnen från möten då jag åkt buss eller tunnelbana i Stockholm.

För flera år sen stod jag en vinterkväll och väntade på en buss på Vasagatan. Det stod några andra där också och rätt vad det var kom det en liten gubbe som for runt oss allihop och frågade var och en ”Har du en tusenlapp? Har du en tusenlapp?” Han såg rätt glad ut och jag tror folk drog på munnen när han kom farande. När bussen kom klev han på och satte sig bredvid mig. Medan bussen tog sig hemåt Birkastan pekade han och berättade för mig om vilka portar han sovit i och om det var bra eller dåligt som sovplats. När vi for förbi Sabbatsbergs sjukhus berättade han att han varit inne där och snott sjukhusfiltar – såna där ljusblå eller gula filtar av nåt mjukt skönt material. En lite ovanlig tiggare och hemlös. Jag antar att jag gav honom en slant sen men jag minns inte. Jag klev av så småningom och han åkte vidare till ändhållplatsen. Gissar att han åkte med bussen för att hålla sig varm. Jag har aldrig glömt den där lilla gubben. Undrar hur det gick för honom.

En annan gång hade jag varit på middag hos en faster i Bromma, och tog tunnelbanan hemåt ganska sent en vårkväll. Det här är många år sen nu. Det var på den tiden alla tunnelbanevagnar var av den gamla gröna sorten, inte dom där blå extralånga vagnarna som kör på dom flesta linjer numera. Jag hade en ganska ny vårkappa på mig minns jag. Det var vardagskväll och tunnelbanevagnen var helt tom. Jag satte mig längst bort i ena änden. På stationen efter klev en karl ombord genom dörren längst bort från mig. Jag tänkte att han kommer säkert bort till mig. Och visst gjorde han det. Han kom vacklande och vinglande i gången och slog sig ner mitt emot mig och började prata. Han var på örat men inte alls stupfull. Problemet var att han var blodig.

Han hade ett eller flera sår i skallen och när han pratade och gestikulerade skvätte det omkring honom från hans blodiga händer. Jag drog kappan hårdare om mig, ville inte få den nedfläckad. Men jag ville inte flytta undan från honom, det hade känts oartigt och han var ju inte otrevlig på nåt sätt – utom blodskvättandet då. Han berättade att han kommit i bråk med några vid en kiosk nånstans och att dom misshandlat honom med en trasig flaska. Nu skulle han in till stan för att söka vård. Vi pratade en stund. Trots blod och skador var han glad och pratsam. Han vinkade glatt och blodigt åt mig när han gick av vid Fridhemsplan för att gå till S:t Görans sjukhus och bli hopsydd. Utanför på perrongen drog han med fingret över fönstret som ett sista litet hej till mig. Det blev ett rött streck där.

Igår blev jag förresten telefonintervjuad om en av busslinjerna i Stockholm, nämligen buss 65 som jag tar ibland för att åka ner på stan och gå runt öarna Skeppsholmen och Kastellholmen, ett omtyckt promenadmål. Brukar ta bussen del av vägen ner eller del av vägen hem. Nu fick jag i alla fall frågor om jag känner mig trygg på bussen (ja då, ja då), om chauffören brukar köra bra (javisst, helt ok), om jag ville ha mjukare säten (behövs inte) osv. Och så frågade killen om jag hade några andra synpunkter. Då sa jag förstås att man bör se till att lägga om 65:ans buss liksom ett par andra bussar så att man kan stänga av den lilla del av Upplandsgatan som går framför Gustav Vasa kyrka. Vi vill ha ett stort och vackert torg av Odenplan, ett torg som sträcker sig ända fram till kyrkan så där som en del torg i Rom och Paris och andra världsstäder gör. SL brukar påstå att det är omöjligt att stänga av gatan, men det är klart att det går om man bara vill.

Ja, det var dagens betraktelse, det fick bli om SL den här gången. Annars då? Ja, det snöar lite lätt. Min somriga bok börjar tryckas i dag och jag håller tummarna.

Pressylta Redux om tiggeri i London här.