En gammal cykel

Solig härlig – om än rätt kall – kvinnodag i Stockholm. Och hur det än är så börjar tankarna gå till cykelsäsongen och att den kanske börjar snart. Ja, jag vet att många cyklar året om men jag gör inte det. Men jag tycker mycket om att cykla.

När jag bodde i Birkastan i Stockholm köpte jag en cykel av en gammal dam som bodde i huset. Det här är många år sen. Hon hade själv köpt cykeln vid mitten av 1930-talet och hade t.o.m. tävlingscyklat med den då nån gång på den tiden. Den hade två växlar berättade hon, men dom hade senare monterats bort. Cykeln är en Crescent med 28 tums hjul. I dag skulle man nog kalla den en riktig veterancykel.

Det var en alldeles utomordentligt bra och stadig cykel, perfekt att skjutsa barn och matkassar på. Enda nackdelen var att den var stor och tung. Att kånka cykeln uppför en trappa, bära den över stock och sten om man kom till icke cykelbar mark eller lyfta den över ett staket nånstans var jobbigt – även för mig som tycker att jag är rätt stark i armarna. Bortsett från det var det en härlig cykel, och man fick upp god fart på den när man väl kommit igång. I dag har jag en modernare cykel som är lätt att bära när det behövs. Min gamla Crescent står i källaren och ser alltmer sorglig ut. Hm, jag vet…jag borde, jag borde! Och nån dag ska jag väl göra det – fixa till den och antingen behålla den och använda den eller sälja den till nån som förstår att uppskatta en sån gammal cykel. Eftersom det här inte är nån säljesannons – jag har ju inte bestämt mig än hur jag ska göra – visar jag inte nån bild på cykeln utan illustrerar med en annan cykelbild istället (ur en gammal fransk skämttidning, Almanach du Charivari 1896).

Tandemcykel för människor som vill prata med varandra
Tandemcykel för människor som vill prata med varandra

Den cykel jag köpte efter den gamla veterancykeln hade både växlar och var lättare att kånka på uppför trappor och sånt. Den köpte jag begagnad via Blocket. Cykeln hade herr-ram och var utannonserad som ”Cykel för en liten herre”. Passade mig mycket bra.

Den gamla cykeln var med om det ena och det andra. Jag cyklade mellan Birkastan och jobbet på Kungsholmen. Det var innan det blev cykelbanor på S:t Eriksbron. En gång kom jag körande hemåt i ganska god fart när en bil till vänster om mig saktade in och dörren öppnades på passagerarsidan. Den dörren körde jag in i med en ordentlig smäll. Men jag klarade både mig själv och cykeln. Styret vred sig en del och korgen i fram föll av och ändrade form lite, men det var det enda. Själv var jag så omskakad att jag stod och grät och skakade vid trottoarkanten en stund, minns jag. Antar att vi utbytte adressuppgifter och så, men några åtgärder efteråt behövdes inte.

En annan gång körde en busschaufför den stora tunga SL-bussen så tätt intill mig mitt ute på bron att det var livsfarligt. Jag kunde inte stanna eftersom jag var rädd att råka vingla till lite då. Det enda jag kunde göra var att köra vidare med 100 % koncentration på avståndet mellan min styrstång och bussens sida. Han kom förstås förbi mig men det var riktigt otäckt så länge bussen var där tätt intill. På andra sidan bron stannade bussen för rött ljus. Jag skulle korsa gatan gående med cykeln på övergångsstället och glodde argt på busschauffören när jag gick förbi. Då böjde han sig fram och gav mig en slängkyss. Jag blev förstås ännu argare, tog registreringsnumret och ringde till SL så fort jag kunde och talade om hur han hade kört på bron. Ack ja, vad man har varit med om här i livet…

Häromdan kom jag att tänka på min gamla cykel när jag gick i mina gamla kvarter i Birkastan. Det fanns en cykelverkstad på Birkagatan som jag brukade anlita när vi bodde i stadsdelen. Och jodå, den ligger kvar och genom fönstret ser jag att farbrorn som hade den förr om åren fortfarande är kvar. Cykel-Rune står böjd över en cykel därinne. Han är kvar! Jag blir riktigt glad. När jag kommer hem kollar jag efter uppgifter om verkstan på webben. Hittar en sida där folk ger omdömen om olika affärer och sånt. Där kallas Rune för ”Stockholms cykelfarbror nr 1”. Det står också att Rune närmar sig åttioårsåldern och att han drivit butiken i nästan ett halvsekel.

Den gamla cykeln hade ett cykelställ som säkert var original från 30-talet, ett sånt där med två skänklar som blir som ett upp-och-nedvänt V ungefär. Det funkade säkert bra i cykelns ungdom men när jag köpte cykeln av tanten i huset hade fästena blivit lite lösa så det kändes ostadigt. Jag tog cykeln till Cykel-Rune på Birkagatan och bad honom byta ut originalstället till ett modernt cykelställ, ett sånt där som fälls ut som en lång pinne på ena sidan. Rune tittade på mig, såg mig i ögonen och sa långsamt och med eftertryck nåt som jag inte glömt: ”Det där, det är så fint så det begriper inte du!”

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.