Vintertvätt

DSC_3421_edit2_800

Gick en vända ut på öarna igen – Skeppsholmen och Kastellholmen alltså. Vraket av örlogsfartyget (se förra inlägget) syns fortfarande bra, men vattnet verkar ha stigit en aning. Många svanar därute, flera fullt upptagna med att putsa sig.

DSC_3414_edit_800

Våra vita svanar är vackrare än dom svarta, tycker jag. Såna såg jag i Melbourne förra året. Här kommer en bild. Den får bli lite mindre för vattnet ser så trist och göligt ut… Tog bilden i Melbournes stora vackra botaniska trädgård i mars förra året.

DSC_1199_svartsvan_4Svarta svanar vet jag inte om jag nånsin sett i Sverige. Kanske det finns såna inplanterade i nån slottsträdgård eller nån fin park nånstans. Tänker på Sibelius ”Tuonelas svan”, men hur var det med den? Var den svart eller en vanlig vit svan? Och så gick det en film för ett eller annat år sen som hette ” Black Swan” med Natalie Portman m.fl. Handlade om dansare, klassisk balett och prestationspress och sånt. Filmen höjdes till skyarna, många tyckte den var väldigt bra. Det tyckte inte jag. Mest obehaglig.

Mer om svarta svanar då när vi nu ändå lämnat ämnet vintertvätt…ja det får förstås bli boken ”The Black Swan” av Nassim Nicholas Taleb (har varit med i bloggen nån gång tidigare). Den svarta svanen får där symbolisera plötsliga och mycket ovanliga händelser, som kännetecknas av tre saker: att man inte kunnat förutse händelsen, att händelsen har mycket stor inverkan och att vi efteråt försöker argumentera för att händelsen inte alls var så oförutsägbar utan försöker påvisa orsakssamband och hitta förklaringar – nåt sånt menar Taleb. Exempel på såna ”black swan events” är Googles enorma genomslag och framgång och 9/11. Nobelpristagaren Daniel Kahneman har sagt om boken: “The Black Swan changed my view of how the world works” och i sin bok ”Tänka, snabbt och långsamt” har han tydligen förklarat mer om detta. Jag har inte läst Kahnemans bok, kanske ska ge mig på det snart. – Jaha, nu kom jag väldigt långt från vintertvätten… får nog ta och sluta här.

14 reaktioner på ”Vintertvätt

  1. Gabrielle Björnstrand mars 14, 2013 / 9:16 e m

    Tycker om det här: ”Den svarta svanen får där symbolisera plötsliga och mycket ovanliga händelser, som kännetecknas av tre saker: att man inte kunnat förutse händelsen, att händelsen har mycket stor inverkan…”.

    Märkligt nog stämmer det alldeles för väl in på ett mer privat skeende i mitt liv, åren efter att jag för första gången sett en svart svan, nämligen i den lilla parken utanför Louisiana, Humlebaek.

    (Håller f.ö. med om att ”The black swan” var en rätt ryslig hysterisk melodram. Men den där Taleb kunde vara ngt för mig)

    Gilla

    • Gabrielle mars 15, 2013 / 10:57 f m

      Aha, där finns dom alltså – utanför Louisiana. Skam till sägandes har jag fortfarande aldrig varit på Louisiana. Måste bli av nån gång!

      Gilla

  2. norbergianblue mars 14, 2013 / 9:56 e m

    I baletten Svansjön symboliseras ju kärleken av den vita svanen,dvs Odette,och ondskan av den svarta svanen Odile.Svart får nästan aldrig symbolisera något gott eller ens positivt,och det måste vara ett relativt nytt påfund.Förr gifte sig ju kvinnor i svart.Men äktenskapet kanske ansågs som en sorglig institution?

    Gilla

    • Gabrielle mars 15, 2013 / 11:04 f m

      Kommer du ihåg Spara och Slösa? Spara var blond och hade prydliga flätor om jag minns rätt, Slösa hade mörkt och stripigt hår. På den tiden talade man inte om att man blev kränkt av nåt, annars hade jag ju kunnat känna mig kränkt av bilden på Slösa eftersom mitt hår var mörkt och om inte stripigt så i alla fall rakt.
      Men Snövit var i alla fall mörk – t.o.m. svarthårig, tror jag – och med blek hy och röda kinder.

      Kommer också att tänka på den spanska kampsången om den svarta och den röda tuppen som brukade framföras så suggestivt av Jan-Olof Strandberg. Har letat efter den på Youtube med Strandberg men inte hittat.

      Vad gäller brudklädsel förr så verkar det ha berott på att dom som inte hade det gott ställt bara hade råd med en festklänning och då var den oftast svart. Hittade det här nånstans: ”På 1700-talet kunde brudklänningen vara blommig. På fotografier från sekelskiftet och strax dessförinnan kan man ofta se svartklädda brudar, speciellt när det gäller vigslar i de lägre samhällsklasserna. I de högre stånden hade den vita brudklänningen då redan slagit igenom för länge sedan.”

      Gilla

        • Gabrielle mars 15, 2013 / 3:53 e m

          Tack för tipset! Ska prova det. Allan Edwall var en av mina favoriter.

          Gilla

        • Anna mars 15, 2013 / 5:02 e m

          Nu ville jag också höra den visan. Hittade den bara med Sven Wollter. Den var bra, men jag längtade efter Jan-Olof Strandberg så jag stängde av igen. Så kan det gå.
          F.ö. får jag genast associationer till mitt besök vid Valle de los caidos och det hiskliga monumentet som Franco lät bygga åt sig själv. Turistställe. Där kom farbröder med fårade fejs, väl begagnade kepsar och en röd halsduk slängd runt halsen. Det berörde.
          Ganska långt från svanar, men i alla fall.

          Gilla

          • Gabrielle mars 16, 2013 / 12:52 e m

            Jag hittar Wollters insjungning också men varken Allan Edwall eller Jan-Olof Strandberg. Var kan man klaga??? På att den inte finns på Youtube med Jan-Olof Strandberg? Den borde ju göra det! 🙂

            Intressant med minnesbilden. Ja, svanarna åkte vi ifrån en bit och kom in på rött och svart istället för vitt och svart. Men vad gör väl det? Och röda svanar finns ju inte i alla fall vad jag vet.

            Gilla

      • ab mars 15, 2013 / 7:32 e m

        Jan-Olof Strandberg var suverän med den sången, synd att den inte finns någonstans. Jag lyssnar ibland på den på youtube på spanska – sök ”gallo rojo, gallo negro”. Och när man ändå är inne på spanskan, kan man gå vidare med Violeta Parra och Victor Jara – ”no canto por cantar”, t ex.

        Gilla

        • Gabrielle mars 16, 2013 / 12:52 e m

          Tack för tipsen – ska lyssna på spanska istället!

          Gilla

  3. ab mars 14, 2013 / 11:33 e m

    Det svarta får ofta stå för det negativa, kanske för att natten är svart. Men i Asien är ju vitt sorgens färg, och stearinljus markerar också sorg.

    Herman Lindqvist berättade i ett roligt kåseri om hur han och ett gäng andra journalister i Hongkong, lätt beskänkta, beslöt sig för att lussa för omkringboende kineser. Insvepta i vitt och med stearinljus i händerna knackade de alltså på en dörr i farstun och totalchockade ett gäng pokerspelare som stelnade och tappade korten i förfäran. Det blev ingen succé. . .

    Gilla

    • Gabrielle mars 15, 2013 / 11:05 f m

      Roligt. Jag kan nästan se för mig hur förskräckta dom blev. 🙂

      Gilla

  4. norbergianblue mars 20, 2013 / 5:34 e m

    Enn Kokk har skrivit på sin blogg att Jan-Olov Strandbergs insjungning finns på en LP (?) med samma titel som TV-programmet den är hämtad ur:”En sång,ett vapen” där också Eva-Britt Strandberg och Fillie Lyckow medverkade.(swe-disc)

    Gilla

    • Gabrielle mars 22, 2013 / 6:34 e m

      Tack. Och ja, man kan kanske titta efter den på nåt bibliotek som lånar ut musik. Gissar att man ska ha en del tur för att hitta den så, men jag ska prova vid tillfälle.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.