Ja, i brist på Scilla som traditionsenligt vårtecken i bloggen tar jag nu till Edvard Anderssons växthus igen. Och apropå strävan att ta sig uppåt (som meerkatten nyss kan ses som ett exempel på) kommer här en annan som strävar uppåt och öppnar sig mot ljuset.
Kungsprotea
Jag har ju tagit fel på växtnamn förut när jag visat exotiska växter i bloggen men den här tror jag att jag vet: Kungsprotea, Sydafrikas nationalblomma. Sverige håller sig inte med nationalblomma såg jag förresten.
”Min” scillabacke, dvs Observatoriekullens sluttning mot Norrtullsgatan, kollade jag häromdan. Där fanns här och var små blå pluttar halvt gömda i den leriga sluttningen: förskrämd scilla, som hukade i det slitna fjolårsgräset. Så nån bild därifrån blir det inte än. Björn som kollar sydligare nejder i Stockholm hade scilla med i bloggen redan för flera dar sen, här.
Min ordinarie scillabacke vid Högalidsgatan är fortfarande i stort sett snö- och istäckt. Men en bofink sjöng på Långholmen i morse, så det går framåt.
GillaGilla
Åh, en bofink. Härlig sång! Har hittills bara hört talgoxarna.
GillaGilla
Vi har också Protea. 😉
http://ogonblickinorr.blogspot.se/2010/06/blomsterkoll-iv-2010.html
GillaGilla
Fin bild du har där. Tjusigt med dom där smala eleganta gurkorna på sidan om din protea. 🙂
GillaGilla