Våra mödrar, våra fäder (3)

Jaha, nu har jag sett tredje och sista delen av den tyska serien. Och vad tycker jag då? Ja, inslaget av såpa var större nu tycker jag – nästan så jag tycker den svenska fjompiga rubriken ”Krigets unga hjärtan” inte stämmer så illa som jag tyckte först. Såpigt som sagt.

Och lite väl mycket sammanträffanden som inte kändes särskilt trovärdiga. Ex: Charlotte och den ryska läkaren Lilja träffas igen (Charlotte har i ett tidigare avsnitt avslöjat Lilja som judinna), att Friedhelm stöter på Victor när han är med partisanerna, att Wilhelm och Charlotte träffas när Wilhelm ingår i det där särskilda förbandet vad det nu hette för nånting. Nog var det såpigt. Att den där tyska officeren kommer till Gretas cell och ber henne skriva på ett papper om att han försökt rädda en jude – för mig förefaller det inte särskilt trovärdigt. Annat som jag tänkte på i ett tidigare avsnitt: Victor och en ung polsk tjej flyr från ett tåg tillsammans. Hon skadar sig illa på ena benet, och det måste sys. Och si, har man sett på maken: Victor, som den skräddarson han är, har nål och tråd på sig så han kan snörpa ihop såret på benet därute i skogen. Var hade han nålen och tråden? Hade han inte t.o.m. bytt kläder i nåt sammanhang – i nån bondgård eller så – efter flykten från tågvagnen? Vad bra att han kom ihåg att flytta över nålen och tråden.

Dom där inte särskilt trovärdiga händelserna och inslagen av såpakaraktär är ju förstås för dramatikens skull – det romantiska och melodramatiska. Och varför gör förresten den yngre brodern som han gör i avsnitt 3? Har han dåligt samvete och vill inte leva längre?

Sen kan man ju verkligen fundera över vilka politiska åsikter dessa fem unga människor egentligen hade. Dom diskuterar inte politik, dom säger inte vad dom anser om förintelsen eller vad dom anser om Hitler och hans anhang. Dom bara hänger med och gör som alla andra, följer order och försöker överleva. Nazister? Nä, kanske inte övertygade såna men inte övertygade motståndare heller. I varje fall får vi ju inte veta det riktigt. Och att säga att dom inte visste vad som pågick är inget argument. Dom måste ha vetat – i alla fall en hel del. Serien börjar 1941 om jag minns rätt, då hade det hållit på ett tag och mycket av vad kriget gick ut på borde inte vara obekant för dom. Kristallnatten var i november 1938. Att nazisterna börjat med systematisk utrotning av judar kanske vanliga tyskar inte visste 1941, men inte långt efter måste rimligen många ha förstått eller anat vad som pågick.

Unsere Mütter, unsere Väter – ”Krigets unga hjärtan” i svensk tv – kanske ändå ”gör nytta” genom att den sätter igång diskussioner. Ungefär som den superamerikanska tv-serien The Holocaust från slutet av 70-talet gjorde trots att den var en rätt utpräglad såpa. Det är förstås intressant att den här tv-serien är tysk. För många år sen gick ju den mycket långa tyska tv-serien ”Heimat” men efter vad jag minns ägnade man sig ju inte så mycket åt kriget i den. Tyska biofilmer där händelser under andra världskriget skildras har ju gjorts även om inte alla kommit hit. Jag har sett t.ex. ”Kvinna i Berlin” och ”Lore” rätt nyligen. Jag bloggade om båda filmerna.

Komplettering 16 augusti 2013: Flarnfri schalottenlök har ett intressant inlägg om tv-serien här.

9 thoughts on “Våra mödrar, våra fäder (3)

  1. Bengt O. (@eklipspringer) juni 19, 2013 / 10:56 f m

    ”Krigets unga hjärtan” – vilken urfånig titel! Vem hittar på sådant?

    Serien har bivit mycket omdiskuterad i berörda länder i centraleuropa.

    Inte minst i Polen är man upprörd över hur ”Hemmafronten” genomgående

    framställs som fanatiska antisemiter. Annan diskussion har avsett

    huruvida serien syftar till att återupprätta ”vanliga” tyskars heder och

    överhuvudtaget reducera Tysklands roll. En kort men otäck scen är när

    efter kriget den ende egentlige skurken, SS-mannen, visas arbetande åt

    en fet, cigarrökande och osympatisk amerikansk besättningsofficer. ”De

    behöver min sakkunskap” förklarar han lakoniskt.

    ”Vad skulle vi ha gjort då?” är den dolda fråga som ställs i serien.

    Ett svårt område. Själv beundrade jag serien som tevekonstverk och för

    vad jag uppfattade som ”realism” utan Hollywood special effects. Men nog

    finns en bismak i gommen.

    Bengt O.

    http://flarnfri.blogspot.se

    Gilla

    • Gabrielle juni 19, 2013 / 5:15 e m

      Ja, den svenska titeln är fånig. Kanske tyckte dom att den inte kunde heta ”Våra mödrar, våra fäder” eftersom det inte handlar om vår föräldrageneration utan i Tyskland. Men den kunde gott ha fått heta så i en rak översättning och sen bara i text förklara seriens ursprung. Det hade varit bättre.

      Intressant med reaktionen i Tyskland och Polen och däromkring. Har man frågat unga tyskar och tyskar vars föräldrageneration var i rollfigurernas ålder under kriget vad dom tyckte om serien? Att dom blir upprörda i Polen kan jag förstå. Men i vilken utsträckning har polackerna gjort upp med sin egen historia? Hur ser dom i dag på det som hände i Polen och hur det polska folket hanterade det? Jag menar inte att du ska svara på dom här frågorna – det är bara funderingar som kommer.

      Håller med om att serien ändå – trots såpiga inslag och en del inte så trovärdiga skeenden – var välgjord och kändes hyggligt realistisk och inte förljugen eller glättad på det sätt många amerikanska serier är.

      Gilla

      • Bengt O. (@eklipspringer) juni 19, 2013 / 7:32 e m

        Ja, nog var serien både välgjord och trovärdig – det är väl just det som väckt upprörda känslor. I motsats till bombastiska hollywoodfilmer (även ”Schindlers List”) får man en känsla av att ”just så här skulle det kunna ha varit.” Ta Charlottes bottenlösa förräderi mot sin judiska kollega (”jamen vad skulle hon ha gjort, det var ju så på den tiden.”.). Eller när polacken drevs ut till ”minröjning” vilket kostade dem livet (”jamen det var ju dom som började med att minera för tyskarna.”).

        Såvitt jag minns (men det var ett tag sedan jag såg serien) föreställdes endast en vidrig nazistskurk. Och även denne visades i slutet av serien som välbehållen assistent till en osympatisk, fet, cigarrökande amerikansk besättningsofficer. (”Så amerikanarna tog hand om skurkarna medan vanlig hederliga soldater fick klara sig själva.”)

        Jag delar inte alls uppfattningen att dokumentärer är ”bättre.” Tvärtom -genom sin skenbara objektivitet kan de tillrättaläggas helt enligt filmarens syften.

        En svår materia. Det kanske framgår att jag har en viss förståelse för dem som upprörts över filmen, hur ”bra” den än var. Jag har samlat ihop en hel del reaktioner och annat material. Det är dock 35 grader ute och i morgon blir det 38. Så det lär väl dröja innan man orkar.

        Bengt O.

        http://flarnfri/blogspot.se

        Gilla

  2. norbergianblue juni 19, 2013 / 5:14 e m

    När det gäller krigsskildringar känns det bättre med dokumentärer,den i mitt tycke bästa som gjorts är ”En värld i krig” från 1974.Brittisk förstås,och med den oförglömlige Hans Villius som ledsagare genom ,tror jag,26 avsnitt!

    Gilla

    • Gabrielle juni 19, 2013 / 5:25 e m

      Oj, såg jag den, tro? Kommer inte ihåg det just nu. Men det gjorde jag antagligen. Fast då hade jag småbarn och det var lite si och så med att följa serier på tv.

      Kanske var syftet med just den här serien att nå ut till unga människor som inte vet så mycket om kriget. Dom sätter sig kanske inte och tittar på 26 avsnitt…?

      En mycket speciell dokumentär som gjorde stort intryck på mig var Claude Lanzmanns Shoah, dokumentär om förintelsen helt utan dokumentära bilder från 40-talet. I stället var det intervjuer med lägerfångar, vakter m.fl. och med bilder från 70-tal och 80-tal på det som fanns kvar av lägren då.

      Gilla

  3. Anna juni 19, 2013 / 6:28 e m

    Tycker nog att serien var trovärdig i många men inte i alla delar. Skildringen av hur det var ”ute i fält” kändes rätt realistiskt och visst kan man tänka sig att fredsälskande soldater påverkas att bli hur grymma som helst, som Friedhelm. Jag tror att hans ”självmord” på slutet var hans sätt att välja den enda moraliska vägen som fanns till sist.
    På tal om andra filmer och serier så ska man inte glömma Schindlers list, tycker jag.

    Gilla

    • Gabrielle juni 21, 2013 / 4:45 e m

      Tack för länken. Intressant. Han fick en del sura kommentarer.
      Ser fram emot att få läsa hos dig om fler reaktioner på serien – när det blir lite svalare!

      Gilla

      • Bengt O. (@eklipspringer) juni 21, 2013 / 5:16 e m

        Nu har jag läst en del av kommentarerna! Intressant (och orättvist) att just Jens Christian skall få kritik av det här slaget. Under sin tid som intressant och uppskattad bloggare vände han sig ofta mot de nidbilder och karikatyrer av det nutida Tyskland och tyskarna som är vanlig också i svenska media. Värst är det som vanligt på sportsidorna där man alltid talar om ”Blitzkrieg”, ”Panzerschlacht” osv. när det tyska fotbollslandslaget är i farten, dvs Özil, Podolsky, Boateng, Gomez, Miroslav Klose och andra.

        Men Brandts kritik vänder sig väl mot teveserien och inte mot det nutida Tyskland och där tycker jag den är i stort sett berättigad. Åtminstone jag ställde mig från första stund frågan: vad är det den här serien vill visa? De svar jag formulerar för mig själv är delvis obehagliga.

        Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.