En gång för många år sen pluggade jag konstvetenskap i Rom. Kursen ordnades av Svenska Institutet i Rom men undervisningen skedde mest genom studiebesök på olika ställen i Rom – kyrkor, gamla byggnader, gallerier, museer osv. Vi fick komma in i Vatikanen också minns jag. Vi fick uppgifter att redovisa för varandra och för den docent i konstvetenskap som ledde undervisningen och som på fritiden gärna körde runt på en stor motorcykel. En del fritid hade vi förstås också och ibland stack vi iväg från stan om nån hade tillgång till en bil. En gång åkte några stycken av oss till den lilla staden Spoleto och gick på operan där. Dom gav Verdis opera Nabucco med handling byggd på en gammal historia från Bibeln.
I en av akterna var det först tomt på scenen som låg i halvdunkel, och sen började människor komma in sakta i små grupper, alla klädda i fotsida kåpor – det var dom judiska/israeliska fångarna i Babylon. Det kändes i operahuset att nu kommer det, nu händer det. Det var som en förtätad magisk stämning i hela salongen. Fler och fler fångar kommer in och snart är hela scenen full av människor som står upp och håller om varandra eller som sjunker ner och sitter på knä på golvet. Och så börjar dom sjunga. Det handlar om längtan till hemlandet:
”Va, pensiero, sull’ali dorate” (På svenska lyder dom första raderna: Flyg min tanke på gyllene vingar! Flyg och landa på grönskande tuvor! Där från blomster och mognande druvor, stiger moderjordens ljuvliga doft).
Efteråt ville jublet inte sluta, alla i publiken – vi med förstås – stod upp och stampade i golvet och ropade Bravo! Brava! Bravissimo! Publiken var i extas. Det riktigt dånade i det gamla operahuset. Till slut reste sig fångarna nere på scenen och gick sakta ut. Publiken satte sig ner igen, bravoropen och sorlet och stampandet tystnade. Förväntningarna började kännas i luften igen. Musiken började. Sakta kom fångarna in på scenen… ”Va, pensiero”.
Dom tog om hela Fångarnas kör, det mest kända partiet ur operan Nabucco. Och det blev förstås bravorop och extas efteråt igen. Förklaringen är inte bara musikalisk, att det är ett vackert körstycke – utan som det står i DN i dag: ”Denna episka frihetshymn blir en inofficell hyllningssång för rörelsen för Italiens enande under 1800-talet”. Så visst, just det här körnumret betyder säkert mycket för italienarna. I alla fall dom som inte blivit helt förflackade eller ”förytligade” under Berlusconi-eran.
Den där operakvällen i Spoleto på 70-talet är ett av min starkare operaminnen. Nu triggades det förstås igång av den där artikeln i DN i dag: ”Sorgen sjunger hos Giuseppe Verdi” här.
Och har du 4-5 min över så kan du lyssna på Fångarnas kör här eller under några fler minuter här.
Gabrielles blogg 
Å vilket härligt minne! Och så väl beskrivet, det känns nästan som om man var med. Enda gången jag har sett Nabucco på scen tog de också om Va pensiero. Jag tror det är lite tradition att göra det nuförtiden. Kanske sedan begynnelsen?
Artikeln om Verdi intressant och berörande.
Jag kommer att tänka på en annan musiker som också uttryckte sin sorg via musiken, nämligen det gamle skrället (?) Toscanini. Det finns en inspelning av Traviata, som han övertalades att göra efter att han blivit änkeman. Inledningen till sista akten är som en liten uvertyr i sig och i just den inspelningen är det så melankoliskt det kan bli i musik. Och oerhört vackert! Jag hörde den på radio en gång, men har inte lyckats lägga vantarna på nån skiva själv.
GillaGilla
Aha, roligt att du också varit med om det. Jag trodde omtag av Fångarnas kör var ett italienskt fenomen.
Hittar du den sorgsna Toscanini/Traviatan på Youtube eller nåt kan du hojta. Skulle gärna lyssna på den. Och visst, jag kan leta själv också… 🙂
GillaGilla
Jag har hittat en del nu och det gissar jag att du också gjort. Det finns en inspelad radioutsändning på https://archive.org/details/Toscaninis1946BroadcastOfLaTraviata från 1946. Skruttig kvalitet i min dator, inte provat hur det låter i riktig anläggning än. Om det är den jag hörde den där gången i radion vet jag inte riktigt. Minns det som att man i programmet beskrev en riktigt åldrad och mycket sorgsen Toscanini. Men 1946 hade han tio år kvar att leva, så den Traviata jag hörde kanske kom senare. Vet inte. Men NU vet jag att Toscanini var uttalad antifascist och ställde in alla engagemang under mellankrigsåren ”när nazismen och fascismen blev dominerande”, som det står i Wikipedia. Det hedrar honom och jag ska aldrig kalla honom gammalt skrälle igen!
Jag hittar en inspelning på Naxos, men det verkar vara 1946 det också.
Har lyssnat på den första länken, förspelet till sista akten. Det är som sagt skruttig kvalitet, men det låter bra och sorgligt annars. Jag kan tänka att den version jag hörde ändå är en annan och senare. Får leta vidare.
GillaGilla
Har kommit så långt att jag nu vet att det finns en inspelning från 1951. Hittar den inte. Men det måste ha varit den jag hörde den där gången. Behöver göra nåt annat nu, men har under tiden hunnit höra en hel del fint, bl. a Robert Merrill från -46 i Di Provenza, den fina barytonarian som jag gillar så mkt ur Traviata. Han har en fantastisk röst, Merrill!
GillaGilla
Åh tack tack för alla intressanta kommentarer!
Har inte letat själv än eftersom jag varit ute ett tag och blivit regnad på. Ska luska vidare via dina länkar. Ja, Robert Merrill, visst, en härlig röst! Har ju mest hört honom i Pärlfiskarna med Jussi och kanske nåt annat. Ska kolla den där Traviata-arian. 🙂
GillaGilla
Ett steg till…. Toscaninis fru avled -51, så det finns en inspelning till.
Hittade den här siten om olika Traviata-inspelningar. Giulini på 50-talet med Callas och di Stefano låter intressant!! 🙂
GillaGilla
Äsch, glömde lägga länken om olika versioner. Här: http://www.nytimes.com/2010/04/05/arts/music/05traviata.html?pagewanted=all&_r=0
GillaGilla
Härlig text. Jag tycker mkt om Verdi; men framförallt hans Requiem, som jag hörde live i Kungsholms kyrka för två år sen.
Fångarnas kör däremot; Jag hade en iofs jättetrevlig turkisk granne som spelade den nästan jämt, för öppet fönster bredvid mig. Så -ja – jag tycker jag kan den nu. Men han turken tycks ha varit den enda i mitt hus som Öppet Delade mitt intresse för klassisk musik. Mkt annat får man tåla. Hej!
GillaGilla
Ja, Requiem tycker jag också om. Har hört den i Rom i en gammal kyrka en oförglömlig gång. Annat Verdi jag tycker om är partier ur Maskeradbalen (kärleksduetten på galgbacken, kungens aria i början av sista akten, slutkören) och några andra operor, la Traviata t.ex. Vad gäller Fångarnas kör, så javisst, den har varit lite väl mycket av örhänge vissa tider, spelades ofta på radio under en period. Även jag har varit trött på den trots att ingen granne hållit på med den. I Spoleto var det helheten – musiken, magisk stämning, extatisk publik – som gjorde det. Och så var jag förstås ung och lättpåverkad. 🙂
GillaGilla
Kan påminna om att du faktiskt hört Verdis Requiem, tillsammans med bl. a mig, med Pavarotti i Globen en gång. Ingen riktigt stor upplevelse den gången, dock. Fel lokal och Den Store verkade inte så inspirerad. 90-talet.
GillaGilla
Åh, Pavarotti – tack för att du påminde mig om Globen på 90-talet.
Luciano Pavarotti har – så stor han är – ändå en plats i mitt hjärta, och jag glömmer inte mitt lilla möte med honom som jag bloggade om här: https://rolandwalden.wordpress.com/2007/09/06/mote-med-stor-man/
Undrar vem av de tenorer som finns nu som ska bli min favorit… Calleja kanske?
GillaGilla
Heja Calleja! En härlig tenor! 🙂
GillaGilla
Tjatigt med grannar som nöter ut musik för en. Här förekommer då och då evergreens med Frankie Boy. Om man nu ska behöva höra grannarnas musik, så är det i alla fall bättre med sånt man gillar.
Tänkte bara säga att jag tycker särskilt mycket om S’appressan gl’istanti ur Nabucco. Fyra solister kommer in en i taget och sist hela kören. Mäktigt. Annars gillar jag massor av Verdi, det mesta faktiskt. Hej!
GillaGilla
Tack för din kommentar om min operaskola! Fin historia om fångarnas kör. Det sägs att folk på gatorna spontant började sjunga den när gamle Verdis begravningståg gick genom staden. Milano, har jag för mig, tror det var där han dog.
GillaGilla
Ja, Milano. Och det sägs att när Verdi låg på dödsbädden la människor vissna löv i spårvagnsspåren för att han inte skulle störas av oljud från spårvagnen. Om det är sant vet jag inte men det är en rörande bild.
GillaGilla
Nu är jag åtta år sen. Men kanske ingen skam i häri; länken på startsidan ska ju som du har påpekat ses som en inbjudan att botanisera i ’läggen’ och sen kanske höra av sej.
Jag har som du och flera av dina dialogpartners Verdi-minnen som sträcker sej långt tillbaka, i mitt fall till 1950-talets första hälft. En som jag då var ungdomsförälskad i förde mej in i operans värld. Hon hyrde rum och kokvrå på nu utplånade Norra Smedjegatan som låg nära Operan. Under en intensiv säsong såg vi åtskilliga föreställningar högt uppifrån tredje radens ’paradis’, där man satt billigt.
Bland det som slukades fanns ’La Traviata’ med Hjördis Schymberg som Violetta och Hugo Hasslo i den av ‘Anna’ älskade barytonrollen. I min väninnas ägo fanns en ’fyrtiofemvarvare’ med just arian ’Di Provenza ..’. Ofta spelad gjorde den då intryck på mej som novis. Tyvärr minns jag inte vem som sjöng.
I vad mån enskilda Verdi-verk eller arior av upphovsmannen var menade att tolkas politiskt mot bakgrunden av italienarnas kamp för frihet och nationllt enande, är omstritt. Men det är helt klart att namnet Verdi i konstnärens livstid och senare har haft en symbolroll i folkmedvetandet.
Säkert var det ingen slump att den mäktiga sjuttiotalsfilmen ’1900’ av Bernardo Bertolucci förlägger den samtidiga födelsen i klassmässigt skilda familjer av dom två manliga protagonisterna (Gerard Dépardieus och Robert de Niros roller) till Verdis dödsdag i januari 1901. I en av filmens inledningsscener kommer en budbärare skyndande till den stora lantegendom som är handlingens spelplats och ropar högt ut dagens nyhet: ”Verdi è morto!” Efter 1800-talets nationella enande (Verdi) rullas i filmen successivt 1900-talets klasskamp upp.
För att återvända till arian ’Di Provenza..’ och dess tolkare, vill jag som en av dom mest betydande under dom senaste decennierna nämna ryssen Dmitrij Chvorostovskij som dog förtidigt år 2017 av en hjärntumör. Han var under slutet av sin karriär Den Store Verdi-barytonen och medverkade bl a i flera inspelningar av ’La Traviata’. Här från Metropolitans scen i New York 2012:
GillaGilla
Tack för kommentaren. Det är bara trevligt att bli påmind om gamla inlägg och få färska kommentarer!
Tredje raden satt vi också ofta på, billigt och bra. Har både syn-, hörsel- och känselminne (den röda sammeten på balustraden längst fram på 3:e) från kören i sista akten av Maskeradbalen (precis innan Gustav III dör).
Det är en fin aria från La Traviata som du har här med Dmitri Hvorostovsky. Inte hört talas om honom tidigare. Blir sugen att gå på operan igen. Länge sen…
GillaGilla