Syndfullt…

Vid tidningsläsandet igår morse kom vi att tala om dödssynderna och vilka dom är – eller var. Det blir till att googla för jag kan dom inte utantill. Men så här är det på svenska och på latin: högmod (superbia), girighet (avaritia), lust (luxuria), avund (invidia), frosseri (gula), vrede (ira), lättja (acedia).

Vadan såna tankar vid frukostbordet nu då? Jo, det hängde ihop med att Norstedts hoppas tjäna grova pengar genom att ge ut ytterligare en bok i Millennieserien. Och detta trots att Stieg Larsson, som skrev dom tre böckerna och skapade Mikael Blomqvist, Lisbeth Salander m.fl., tyvärr inte lever längre. Så man kontrakterar en annan skribent och författare att skriva.

Ja ja, för all del, det är väl ingen dödssynd av ett förlag att vilja tjäna pengar, men att göra så här känns girigt, tycker jag. Respekt- och stillöst på nåt sätt. Och att säga som det står i DN att ”Salander är värd ett evigt liv” är ju bara fånigt som argument för att hitta på fler romaner om henne. Hon finns ju redan i Stieg Larssons tre böcker, hon har ett ”evigt liv” genom böckerna och genom dom filmer som man sen gjorde. Jag tycker det är tröttsamt med såna här konstlade fortsättningar, ofta är det ju i form av filmer. Som Sjöwall/Wahlöös polisromaner som man spunnit vidare på i jag vet inte hur många filmer.

Dödssynderna måste nog kommenteras lite också. Varför ska lust, vrede och lättja höra dit? Lust eller vällust är väl trevligt? Motsvarande dygd är kyskhet. Man ska alltså vara kysk istället för att njuta och känna lust/vällust. Är det bra det? ”Gå i kloster, Ofelia!” Vrede kan – om den ägnas t.ex. orättvisor i samhället o.d. – leda till handling och förändring till det bättre,  lite typ ”Säg ifrån!”(som jag skrivit om flera gånger tidigare). Det är väl inte fel att vara lite arg ibland (säger en som rätt ofta är det). Den dygd som står som motsvarighet till vreden är tålamod. Ok då, ibland är det väl bra att visa tålamod. Lättja då? Ja, varför ska man jobba hela tiden? Det finns väl annat att göra i livet. Dygden som står emot lättja är flit. Både om lust och lättja brukar folk brukar komma in och prata om Luther, att man har Luther sittande på axeln eller nåt så man inte ”beter sig” på nåt syndfullt sätt. Men att Luther skulle ha varit så där bara skötsam och flitig (kysk?) är väl inte riktigt historiskt rätt kanske. Var inte Luther en rätt glad lax när allt kommer omkring? Nåja, nu börjar jag nog sväva ut lite alltför vällustigt.

DN om nya Millenniebokprojektet här.
Dödssynder på Wikipedia här och dygderna här.