En man på väg i bil på motorvägen till London en mörk regnvåt kväll. Och vi får veta en hel del om den här mannen och om hans familj, hans historia och hans jobb och så om ett beslut han fattat och håller fast vid. Rätt fantastiskt att det går att göra en film på detta. Enmansteater i realtid, den ensamme mannen är i bild nästan hela tiden och filmen tar ungefär lika lång tid som bilresan. Strålande bra skådespeleri. Berörande. Filmen är ”Locke” och skådespelaren heter Tom Hardy.
Det du gör påverkar andra. Rubriken är förstås från John Donnes välkända ”No man is an island…” :
”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.”
En historia berättad på det här sättet som i ”Locke” väcker förstås funderingar på hur det gjorts förr på lite olika sätt – fast kanske inte lika extremt som inuti en bil. För länge sen gick filmen ”Duellen” om en kille på väg i bil som plötsligt blir förföljd och jagad av nån galning i en stor lastbil. Filmen är från 1971. På Wikipedia står det: ””I huvudrollerna finner man Dennis Weaver och en lastbil av märket Peterbilt. Duellen är Spielbergs första långfilm”. En betydligt nyare film är ”Phone Booth” med Colin Farrell. Han står i en telefonkiosk stor del av filmen om jag minns rätt. Men i den var det fler människor med.
Och så kommer jag att tänka på en bok jag läste för länge sen (och inte riktigt kommer ihåg, förstås) som också utgår från en begränsad plats: ”Resa i mitt rum” av Xavier du Maistre, en fransman som levde 1763 till 1852. Efter en duell hamnade han i fängelse i sex veckor och skrev en bok där han gör en sorts reseberättelse från och om själva rummet. Boken kom ut 1794.
En artikel om filmen ”Locke” finns i SvD här.
SvD:s recension har du här.
Vad tycker du?