Om krig, lag och demokrati

I DN i dag läser jag Elisabeth Åsbrinks text om andra världskrigets utbrott 1 september 1939. På måndag är det 75 år sen. Det har varit mycket om första världskriget – the Great War – detta år, hundra år efter 1914, men nu är det dags att minnas det andra. Jag var inte med varken under det första eller det andra, är född på 40-talet efter kriget, men andra världskriget var liksom väldigt ”närvarande” ändå – i samtalen vid middagsbordet, i böcker som fanns hemma osv. Mina föräldrar var ju med under beredskapen, min pappa var reservare och inkallad en hel del under krigsåren. Min mamma jobbade under kriget med nåt hemligstämplat. Båda var starkt präglade av krigsåren.

Och andra världskriget var ju inte alls länge sen när jag var liten. När vi åkte på campingsemester till England och passerade genom Tyskland på 1960-talets början såg vi områden inne i centrum av Hamburg som fortfarande gapade tomma och obebyggda. Där hade bomber fallit. Och jag minns första gången jag såg dokumentärbilder på tv inifrån koncentrationsläger där allierade soldater höll på och röjde upp i lägret. Jag blev oerhört skakad av dom där bilderna. Det glömmer jag aldrig.

Jag ska inte säga att jag kan händelserna under WWII så där i detalj men mycket kan jag och vet jag. Och så ser jag i tidningen häromdan att på ett varuhus i Stockholm kunde man köpa en ”fångrandig” tröja med gul Davidsstjärna på till små barn! Ja, vad ska man säga? Upprörande ”är bara förnamnet” som det brukar heta. Vad är det för djupt okunniga människor som tar fram och säljer sånt? Man kom ju sen med nån fånig ursäkt och drog tillbaka tröjan. Men har väldigt många människor glömt andra världskriget och det som hände då? Har dom glömt Förintelsen? Har det gått för många år sen det där projektet ”Om detta må ni berätta”? Ja, inte vet jag. Det är så mycket otrevligheter på gång nu med nynazister – och SD också för den delen – och förföljelser av judar igen osv.

Om hur fort allting kan ändra sig skriver Lena Sundström i en krönika i DN i dag. Hon skriver om en dagbok från Lodz förd under ett par år av en ung kille som hette Dawid Sierakowiak. Den börjar i juni 1939 när Sierakowiak är 14 år. I hans anteckningar blir det tydligt hur snabbt levnadsförhållandena för judarna i Lodz försämrades. Dagboken slutar i april 1943, i augusti det året dör Dawid Sierakowiak.

Det ändrar sig fort här också. Eric Rönnegård skrev i SvD i våras om hur det var i slutet av 1990-talet: ”I Stockholm visste nazisterna att det var svårt att få tillstånd att demonstrera. Om allmänheten kunde förväntas uppfatta en demonstration som en spridning av nazism och nazistisk ideologi fick de avslag på sin ansökan. Avsåg de att marschera på stan fick de nej”.

Så är det ju inte alls i dag. I dag får nazisterna demonstrera med hänvisning till att ”så är det i en demokrati”. Och i Stockholm väntar SVP-demonstration i morgon, och säkert många motdemonstranter. Usch, det är otäckt – hoppas det ska avlöpa väl utan att människor skadas.

Men åter till Rönnegård: Han skriver att nazismen är en ”ideologi som står för världshistoriens brutalaste brott mot mänskligheten. Att demonstrera för en folkmordsideologi är inte förenligt med svensk lag”. Alltså borde det vara rätt att inte ge tillstånd till nazistdemonstrationer. Men varför släpps dom fram ändå nu? Har Rönnegård fel? Kan nån förklara för mig vad som gäller egentligen? Jag är väl naiv som tycker att lag är lag och att det lagen säger borde gälla. Och att både justitieministern och polisen borde veta vad som gäller enligt lagen. Inte kan det väl bara glida iväg åt nåt håll så lagen inte följs längre? Eller är det just det det kan?

Elisabeth Åsbrink, DN  i dag här.
Lena Sundström, DN i dag här.
Eric Rönnegård, SvD 27 april här.
Erik Helmerson om demonstrationerna i Stockholm denna helg, DN här.

Uppdatering 1 september:
Jag har fortfarande inte förstått vad förändringen i synsätt beror på: alltså att man numera låter SVP och liknande organisationer demonstrera på gator och torg och sprida sina åsikter, något man alltså inte gjorde på sent 90-tal. Kanske beror det på att dom putsat på sin image (så som ju också SD gjort) och inte öppet går ut med sånt som hets mot folkgrupp.
Men det verkar i alla fall finnas fler som ifrågasätter hur det här hanteras i dag. Läs vad jurister säger i dagens DN: ”Jurister – inget hinder för att förbjuda nazistorganisationer” här.

 

2 thoughts on “Om krig, lag och demokrati

  1. norbergianblue september 2, 2014 / 5:26 e m

    Jag tror att det är just det som hänt, att Svenskarnas parti dragit på sig lite civiliserad fernissa, och då låter det ju inte så farligt längre. Vad som sägs bakom stängda dörrar torde vara något helt annat. SD är ju väldigt polerade numera och som de också sitter i riksdagen, kanske med en framtida vågmästarroll, går de väl inte att stoppa längre. Men att Svenskarnas parti får gå ut med sina nattsvarta paroller är ju mer än underligt, vi har ju varit anslutna till FN-konventionen mot rasism sedan andra världskrigets slut. Kanske har flatheten något att göra med att vi har en ganska aningslös ickejurist som justitieminister. 🙂

    Gilla

    • Gabrielle september 6, 2014 / 9:23 f m

      Ja så är det nog. Putsa och fernissa och gömma under mattan…Usch! Men så kommer skandalerna – inom SD – om järnrör, kannibaler, armbindlar med hakkors m.m. och jag kan bara hoppas att allt fler inte låter sig luras av den där fernissan. Vad gäller Svenskarnas Parti är dom tydligen så små att dom betraktas som ”ofarliga”. Fast i och för sig, det kan ju vara en farlig väg det med.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s