Hon/han/hen och man/en

Jag har inte tänkt börja använda ordet ‘hen’. Jag tycker helt enkelt inte om det och skriver hellre han eller hon eller skriver om på annat sätt om jag tycker det behövs. En användning av hen som annars kanske kunde vara motiverad är att ordet får beteckna personer som är könsneutrala, könsöverskridande. Personer som inte vill beteckna sig som varken det ena eller det andra. Personer med oklar könstillhörighet. Transpersoner kanske, fast hur är det med dom, brukar dom…? Hm, nu vet jag att jag är inne på ett område jag känner till väldigt lite – eller inte alls. Bäst att vara försiktig. Och hur är det egentligen: om ordet hen ska användas i dom fall där man annars skulle skriva hon eller han behöver vi då ytterligare ett ord för dom som är varken det ena eller det andra? Eller det kanske är så att hen står för han + hon + könsneutrala. Dvs inbegriper alla oavsett kön. Det är nog så man menar.

Och så läser jag Moa Matthis i dagens DN, en artikel med rubriken ”Inte bara vänstern har en blodig historia av dubbel bokföring”. Jag tänker inte kommentera innehållet här utan jag tänker vara petig och kommentera hennes ordval: hon skriver ‘en’ istället för ‘man’. Vad 17 då för? En mening lyder: ”När en läser historikern Yvonne Hirdmans ”Med kluven tunga. LO och genusordningen” där Greta citeras förstår en varför hon inte vågade eftersom det lätt blir obekvämt när någon tar orden på allvar.” En annan börjar ”Det är därför en inte kan skilja en ”fördomsfull kultur” från förtryckets strukturer, som Åsa Linderborg vill, och det är därför…” För mig låter det där ‘en’ både lite gammaldags och lite dialektalt. Och är det inte lite överkänsligt att känna att man inte kan använda ordet man när man menar nån som kan vara man, kvinna eller nåt-annat-icke-könsbestämt?

Vad händer med ord som människa, mänsklig, mänskligheten? Är det inte en klar ”lutning” åt det manliga hållet där? Nog kan man tycka att orden låter som om dom har mer med män att göra än med kvinnor. Vad ska man säga istället? Person funkar ju neutralt för människa, men personlig, personligheten går ju inte. Henlig, henligheten? Engelskans ”mankind” skulle det bli ”personkind”? Tramsigt. Fjomp fjomp! Kan man (en?) inte sluta krångla till språket och använda vedertagna ord och begrepp? Liksom sluta ha så himla ömma tår, typ. Tycker jag.

Artikeln i DN kan du läsa här.

18 thoughts on “Hon/han/hen och man/en

  1. Finn Bergstrand november 24, 2014 / 2:04 e m

    Man på engelska betyder också människa. Detta insåg inte ett antal nordiska delegater på en internationell konferens som jag deltog i under en numera förfluten och gärna bortglömd period av mitt liv. De upptäckte att flera av organisationens program hade titlar som ”Man and Society”, ”Man and Environment” o.s.v. Till övriga delegaters förundran och överraskning drev de igenom nya titlar ”Man, Woman and Society” o.s.v. Detta var på 70-talet och ingen tänkte då på transvarianten. Jag vill minnas att en revisionistisk majoritet vid följande konferens lyckades få en återgång till det gamla.
    Jag är för övrigt helt överens med dig om ”en”. Men fortfarande tveksam till ”dom” i löpande text.

    Gilla

    • Gabrielle november 24, 2014 / 11:14 e m

      Javisst, du har förstås rätt: det engelska ordet mankind behöver man inte ändra på.
      Vad gäller ”dom” i löpande text så visst, jag skriver förstås ”de” och ”dem” när jag skriver mina böcker (ha ha! men har ju i alla fall skrivit en!) men i bloggen har jag för enkelhetens skull bestämt mig för ”dom” både för ”de” och ”dem”. Den graden av talspråk tycker jag är ok i en blogg, i alla fall i min.
      Betydligt yngre skribenter – såväl på bloggar som i Facebook – har ofta för sig att dom ska skriva ”dem” som nån sorts skriftspråk när det egentligen ska vara ”de”. ”Dem tycker att ….osv”. Då vore det ju klart bättre om dom anammade min metod och skrev ”dom”.

      Gilla

  2. margaretha november 24, 2014 / 2:29 e m

    Kan inte bli enigare.
    Vi får kanske återfå till det gamla maninna, som jag nog bara sett i skapelseberättelsen, för bortåt hundra år sedan.
    Margaretha
    som även
    skvätter till
    vid den nya
    betydelsen
    av bekväm

    Gilla

    • Gabrielle november 24, 2014 / 11:16 e m

      Ja, det där att vara bekväm med nånting har också blivit ett ”modeord”. Jag är inte så värst bekväm med det heller. Ett annat uttryck som folk använder alltmer är att ”nånting skaver”. Hm…

      Gilla

  3. Bengt O. (@eklipspringer) november 24, 2014 / 2:46 e m

    Hemsk artikel. Men vi behöver inte prata mer om den (eller alla andra av samma slag som översvämmar dagstidningarna just nu). Vad gäller språket håller jag helt med dig även om en sådan åsikt skriven av en man nog numera räknas som cultural appropriation. Jag äger inte frågan.

    Al:fr-d V:stl-nd löste problemet på sitt sätt då han, i och för sig litet nedlåtande, talade om icke-lyriker som ””prosans söner av ömse kön”.

    Gilla

    • Gabrielle november 24, 2014 / 11:18 e m

      Nej just det. Du äger inte frågan så du ska bara vara tyst… 🙂
      Det där om ”prosans söner av ömse kön” var nytt för mig. Tack för det.

      Gilla

  4. Lillan i Cornwall november 24, 2014 / 7:49 e m

    Jag håller med dig helt vad beträffar ‘hen’ och ‘en’. Hen avskyr jag och en låter lite bonnigt.

    Gilla

    • Gabrielle november 24, 2014 / 11:19 e m

      Hm, ja fast ”bonnigt”. Är du säker på att man får skriva så? Kanske nån känner sig kränkt…

      Gilla

  5. Andra året i Hjo november 24, 2014 / 9:21 e m

    Att skriva en för att slippa man är så tramsigt att det inte är sant. Jag får utslag. För att inte tala om hen.

    Gilla

    • Gabrielle november 24, 2014 / 11:23 e m

      Ja, det kliar nånstans. Även om orden kommer med i SAOL.
      Jag tänker inte använda dom i alla fall. Så det så!

      Gilla

  6. Janneh i Mo november 25, 2014 / 2:17 e m

    ”En kan inte så noga veta, sa Puh.” Som bara var en björn med en mycket liten hjärna. Men ack så klok. 🙂 ”Vi ser allvarligt på det här. Vi tittar på frågan. De’ e’ tufft nu…” . Ja språkets vindlingar och moden fascinerar ständigt, Gabrielle.

    Gilla

    • Gabrielle november 27, 2014 / 7:37 e m

      Javisst, och den som är 50+ eller 60+ eller däröver anses kanske ”diskad” – och ska helst inte uttala sig alls om nya ”språkligheter”. Men som läsande, skrivande person är det svårt att låta bli att reagera på dom värsta dumheterna. Jag följer ju gärna uppmaningen ”Säg ifrån!” (Indignez-vous) som Stéphane Hessel skrev – även om det i hans bok gällde allvarligare grejer än just språk och ordval.

      Gilla

  7. Gabrielle Björnstrand november 26, 2014 / 6:43 e m

    Ska man så småningom också ersätta adjektiven man-ligt, kvinn-ligt med en-ligt och ens-ligt, tro : )

    Gilla

    • Gabrielle november 27, 2014 / 7:25 e m

      Ens-ligt låter lite dystert. Ja, vad månde bliva? Kanske nån känner sig kränkt som inte innefattas i manligt eller kvinnligt? Henligt bättre? Hm…usch.
      Inser att jag nog anses på tok för ålderstigen för att ha ”rätt” att tycka saker om språket som förstås ständigt utvecklas. Men se det bryr jag mig inte om! 🙂

      Gilla

    • Gabrielle november 28, 2014 / 12:05 e m

      Tack för länken. Mycket intressant!

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.