Om hur man ser ut

Visst kan jag inte låta bli att titta på henne där hon sitter på spårvagnen. Hon är liten och närmast anorektiskt tunn och smal, en ung tjej med vitblont hår klippt extremt kort så det står rakt upp. Fast högst upp på hjässan är snaggen lite längre. Båda öronen är behängda med en gles skog av piercade smycken av olika slag, små kedjor och sånt. Näsan och läpparna är också piercade. Hon har mörka solglasögon med svarta bågar och snedställda glas som gör att hon ser ut som en katt. Vid ett tillfälle tar hon av sig glasögonen; ögonen är målade med svart eyeliner som i krokar som går snett uppåt mot tinningarna. Tunna läppar, blekt ansikte. Hon har en liten snäv svart skinnjacka med trekvartslånga ärmar så att ett par breda stålfärgade armband – ett på varje arm och nästan så stora att dom täcker hela underarmarna – med massor av piggar runt om syns ordentligt. Kortkort kjol och på fötterna höga svarta snörda platåkängor.

Bredvid henne sitter en storvuxen och småfet ung kille i kortärmad skjorta i nån beige färg och knälånga shorts. Cendréfärgat hår, lätt rödlätt hy. Men han ser liksom lite urblekt och beige ut hela han och är som sagt lite överviktig. Jag tänker först att dom inte hör ihop för deras stil är så olika, han har inte ett uns av hennes attribut. Han är inte ens tatuerad på sina feta armar. Men jag har fel: dom är ett par, ler mot varandra, pratar lite. Dom stiger av före mig, han med stora tunga kliv mot dörren hon lätt vacklande på sina smala ben och höga platådojor.

Det är så lätt att få för sig saker och lite lärorikt när man förstår hur fel man – jag – hade. Och det är roligt att tänka på att dom där två fastnat för varandra fast dom verkligen har så diametralt olika stil – om man nu kan säga att killen hade nån stil över huvud taget. Och jag funderar på varför man ”styr ut sig” så där som hon gjort. Säkert vill man bli tittad på – eller ”säkert” förresten? Det vet jag ju inte. Men jag tror att det är så. Nånting vill man rimligen säga med hur man ser ut.

”Styrt ut sig” – har jag gjort det nån gång? Nä…väl egentligen inte mycket annat än om jag varit bjuden på maskerad eller nåt sånt. Är nog för tillbakadragen av mig. En gång i tonåren gick jag ut på stan (Söderhamn) iförd blond peruk över mitt mörka hår. Det var helt enkelt en ”peruk” av lin och den luktade inget vidare minns jag. Ibland har jag funderat på hur det skulle vara att gå ut på stan – Stockholm pratar jag om nu – iförd slöja bara för att se om jag skulle bli behandlad på nåt annorlunda sätt. Eller klädd som en romsk kvinna kanske? Men jag har inte kommit längre än funderingar. Men det kan säkert vara lärorikt det med.

Beskrivningen av paret på spårvagnen kommer förresten inte från en spårvagn i Stockholm på vintern som ni kanske förstår med tanke på shorts och sånt. Det här var en dag med sol och cirka 25 grader varmt i Melbourne.

7 thoughts on “Om hur man ser ut

  1. Bert Bodin december 31, 2014 / 4:23 e m

    Nej – man kanske inte ska bry sig om andras utstyrslar. Men det är svårt att låta bli. I vilket fall är det rätt stimulerande att ibland undra över hur det kan bli på det sätt det blir, amatörpsykolig som man är.

    Gott Nytt År!

    Gilla

    • Gabrielle januari 1, 2015 / 10:45 f m

      Ja och så är det ett sätt att roa sig själv lite att titta lite på andra på bussen, spårvagnen eller t-banan eller var det nu kan vara. Ibland försöker jag se om några personer kanske kan tänkas vara släkt med varandra, andra gånger roar jag mig med att föreställa mig hur dom skulle se ut i 1700-talskläder och peruker och sånt – eller nåt annat sekel.
      Gott Nytt År till dig med!

      Gilla

  2. norbergianblue december 31, 2014 / 6:42 e m

    Det är väl mest i större städer man stöter på riktig utstyrda människor. Mina barnbarn har växt upp på landsbygden och varit ytterst lik alla andra ungar i omgivningen. Men så börjar gymnasietiden,med veckoboende, i ett betydligt större samhälle, där aktuell utbildning finns och plötsligt kommer 16-åringen hem med svartfärgat hår,3 piercingar i ansiktet, nitarmband, och vartenda plagg i en sotsvart nyans. Det enda jag kände igen var den snälla ögonen och det fina leendet. Men så kan kanske bara en farmor se det. Ha en fin nyårsafton,Gabrielle! 🙂

    Gilla

    • Gabrielle januari 1, 2015 / 10:41 f m

      Ja du har rätt. Så där är det nog. Hoppas du också hade en trevlig nyårsafton och önskar dig ett Gott Nytt År!

      Gilla

  3. Andra året i Hjo januari 4, 2015 / 5:06 e m

    Det kommer alltid att vara så att avvikande människor blir uttittade. De som ”styr ut sig” tycker om det, eller borde, och de som avviker ändå kanske lider av det. Förmodligen. Och främlingar betraktas med misstänksamma ögon. Helt naturligt. Man behöver inte vara elak för det.
    God fortsättning på det nya året!

    Gilla

    • Gabrielle januari 8, 2015 / 1:23 f m

      Ja, så är det. Och lite vill väl så gott som varje människa bli tittad på. Lite lagom vill man ju märkas och inte behandlas som om man var osynlig. Även jag – som bara piercat mina örsnibbar och mycket sällan går klädd i svart.
      God fortsättning du med – till dig och de dina och Hjo-Hjo!

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.