Biofilm

Minns du en reklamslogan som användes en del förr: ”Se film på rätt sätt. Gå på bio!” Det gör vi. Går på bio. Ofta, riktigt ofta.

I dag finns mycket att läsa om film på bio i DN. Hynek Pallas har en lång och nästan sprudlande artikel om dom filmer som gjordes i Hollywood några år i början av 1930-talet, den tid som kallas ”pre-code-eran”. Det fanns en frihet och en frigjordhet som försvann senare, när den ”uppförandekod” för filmskapande som man tagit fram till slut drevs igenom på olika sätt. Filmbolagens intresseorganisation uppdrog 1934 åt en kille som hette Joseph Breen, notorisk antisemit och rasist, att se till att den där koden efterlevdes. Bort med svordomar, bort med missbruk av ord som Gud, Jesus eller Herren, visa ingen nakenhet, visa aldrig fysisk kontakt mellan svarta och vita, förbjudet visa droghandel, vit slavhandel, barnafödande med mera. Filmer som inte följde koden fick inte visas. Katolska kyrkan hjälpte till och fördömde filmerna. Filmkyssar fick inte vara längre än 3 sekunder långa.

Dom flesta av dom pre-code-filmer som Pallas nämner i artikeln har jag aldrig sett. Är lite för ung för det (trevligt att det kan vara så nån gång också…). ”Christina” med Garbo är nog den enda jag sett.

Jan Holmberg skriver också om film i DN i dag och om att man inte ska stirra sig blind publiksiffror. Och så resonerar han om hur det skulle vara om det fanns en app som på nåt sätt kunde mäta hur intensivt man upplever t.ex. konst eller film, hur länge intrycken stannar, hur ofta man tänker tillbaka på nån sån upplevelse. Intressant och sympatisk artikel det med. Länk nedan.

Det där med hur länge en upplevelse stannar får mig att fundera vidare och försöka komma på vilka filmer som verkligen stannat länge hos mig och som fortfarande ”finns kvar”. Shoah är definitivt en sån, Brända av solen också. Det finns förstås fler filmer som gjort mig ordentligt berörd.  Några enstaka filmer finns ju också som tyvärr tyvärr stannat av andra skäl: att jag mådde så illa av att se dom att jag inte glömmer filmen av den anledningen. Usch. Inte så lätt att ”deleta” såna minnen.

Var på bio häromdan förresten och såg en bra film: Maryland. Mycket spännande och många häftiga bilder, snyggt filmat. Matthias Schoenaerts spelade en f.d. soldat med posttraumatiskt stress-syndrom som fick jobb som säkerhetsvakt hos en rik familj där Diane Kruger var hustrun. Schonenaerts verkar vara poppis, och han är bra. Har bl.a. en förmåga att se rätt olika ut i olika filmer. Första gången jag såg honom var i ”Rust and bone” med Marion Cotillard, sen var han med i ”The Danish girl” med Alicia Wikander nyligen.

Innan Maryland började visades reklam förstås och så en bild där man påpekade det märkliga i att biobiljetter har 25 % moms medan teaterbiljetter har 6 %. Håller med om att det är fel. Det borde vara samma. Film är också konst och kultur.

Artiklarna: Hynek Pallas, ”Sex, synd och laglöshet i Hollywoods drömfabrik” här.  Jan Holmberg, ”Kvalitet på lång sikt. Kortsiktigt att stirra sig blind på publiksiffror” här.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.