Sorgesång om delar av Sverige

Jag såg Po Tidholms film ”Resten av Sverige” del 1 på svt. Vemodigt, minst sagt. Utflyttning, nedläggning, service försvinner osv. Misslyckade satsningar, nedlagda industrier, nedlagd service m.m. Barn som tidigare haft en skola dom kunnat traska till om morgonen måste nu åka buss 1 timme morgon och kväll till skolan i centralorten/staden. Kan inte låta bli att ömma för dessa människor som vill bo kvar ute på den s.k. landsorten. ”Jag bestämmer över min kropp, dom får bära ut mig med fötterna först” – eller nåt i den stilen – säger  författaren Mikael Niemi i Pajala där han vill bo kvar resten av sitt liv. Han hör väl till dom privilegierade ändå, sitta och författa kan man ju göra var som helst. Värre för många andra, förstås.

Intressant och välgjort program. Vemodigt, som sagt, för att inte säga sorgligt. Vad ska vi med landsbygden till? frågar man sig. Mycket snack är det ju om att ”hela Sverige ska leva” men mycket mer än snack är det inte. Och man talade i programmet om den urbana normen, att det är så mycket bättre att bo i en stad, helst storstad, att dom flesta tycker så. Och att dom som bor där på landsorten dom tittar man ned på, dom som inte haft vett att flytta till stan. Dom är snudd på kufar, har inte alla hästar hemma eller nåt ditåt. Eller, nu kanske jag tar i och blir påhoppad? Jag tycker ju inte så. Jag önskar att alla kunde få bo och ha möjlighet att försörja sig och få ett bra liv där dom vill bo. Men det är ju inte så enkelt. Och visst kan man fråga sig varför man ska betala en massa kommunalskatt om man knappt får nån service från samhället alls.

Det ska komma två delar till av programmet. Jag hoppas att man då ska tala lite mer om möjligheter.  Kanske tala mer med människor som valt att leva långt från storstan (kanske t.o.m. flyttat ut från storstan till landet) – inte bara blivit kvar – och som trivs med det och skapat sig ett bra liv. Argument mot ”den urbana normen”. Hoppas alltså på lite mer optimistiska tongångar, inte bara en fortsatt sorgesång.

När jag såg programmet kom jag att tänka på en text på en t-shirt som jag såg på en kund i det stora köpcentret E-Center utanför Söderhamn: ”Vi blir aldrig som dom från stan”. Jag tyckte det var en rätt passande text på människorna som rörde sig i köpcentret där många säkert kom från mindre byar runt omkring och längre bort i inlandet. Snappade sen nånstans ifrån att det där tydligen är titeln på en låt. Nåja, jag ska titta på Po Tidholms två återstående program. Del 2 kommer på tisdag 4 okt. Del 1 finns på SVT Play.

13 thoughts on “Sorgesång om delar av Sverige

  1. Tredje året i Hjo september 30, 2016 / 2:55 e m

    Såg också programmet. Och blev som beklämd. Tidigare har jag tänkt att folk får väl flytta dit jobben finns. Men det vet jag inte längre. Årtionden av sossepolitik har utarmat landsbygden. Jag vet, det har inte varit meningen så klart, men blev så ändå. I Norge lever landsbygden tydligen. Såg jag på Aktuellt.

    Gilla

    • Gabrielle september 30, 2016 / 4:55 e m

      Ja just det: beklämd blev man.
      Men det här med Norge är intressant förstås. Det kunde väl några förstå-sig-påare förklara. Po kan åka dit och rapportera. Och sen kan vi göra likadant. Om det inte är för sent… 😦

      Gilla

  2. bloggarbjorn september 30, 2016 / 8:20 e m

    Har alltid tyckt att parollen ”hela Sverige ska leva” låter underlig, i alla fall om man förutsätter att glesbygder skall ha samma standard som tätorterna. Dessutom kan man väl inte hålla folk kvar där med våld. Det är väl inte utan orsak som ungdomar flyttar bort till utbildning och mer varierade livsmöjligheter. Och har de väl gjort det så minskar utsikterna att de kommer tillbaka – för vad skall de återvända till egentligen?

    Gilla

      • bloggarbjorn oktober 2, 2016 / 6:47 e m

        Intressant kommentar av ekonomen.

        När jordbruket och skogen industrialiserades och småbruken sopades bort var det nog klippt för ”den levande landsbygden”. Men jag tänker att ur överlevnadssynpunkt är det inte bra att större delen av befolkningen är samlad i ett fåtal storstadsregioner. Det behövs nog inte mycket för lamslå Stockholm numera. Tänk på kaoset när Lodbrok kraschade in i Essingeleden! I Västerbottens inland har man inte de problemen, men å andra sidan har man inte så mycket folk heller. Fast jag antar att de som bor där är mer vana än stockholmarna att fixa grejor själva när det krisar till sig.

        Det här är en politisk fråga. Vad vill den politiska ledningen satsa på?

        Gilla

        • Gabrielle oktober 3, 2016 / 5:18 e m

          Javisst är det ett sårbart samhälle vi har på flera sätt. Sårbart på landsbygden där man inte får posten, har långt till skolor och sjukvård m.m. och sårbart i storstäderna som kan slås ut av stora olyckor, plötsliga elavbrott, terrorism… Kommer att tänka på det här med lumpen, att den kanske införs igen. Undrar om det kan leda till att handfallenheten/tafattheten hos ”storstadsmänniskorna” minskar framöver. Att dels lära sig stå ut med en del prövningar, dels få träning på att själv lösa besvärliga situationer. Att det inte bara är ”nån annan” som ska fixa grejer om det blir problem. Kanske? Vet ej – jag har ju inte gjort lumpen själv, men gissar att den ändå förde en del sånt med sig.

          Gilla

  3. Anna oktober 2, 2016 / 7:49 e m

    I Sverige har den där parollen varit enbart retorisk. I Norge har de lagt substans bakom orden. Människor i glesbygd har fått lättnader i skatter och räntor osv. Inte bara privatpersoner utan också företagandet. Det är förstås nödvändigt för att kunna konkurrera med tätorterna.
    Men det är väl inte bara det. I Sverige ser vi dagligen i TV hur ”Sverige” likställs med ”Stockholm”. Som om resten inte fanns. I norsk TV förekommer hela tiden program om hela Norge.
    Man kanske borde emigrera?

    Gilla

    • Gabrielle oktober 3, 2016 / 5:23 e m

      Ja, intressant med Norge. Att man lyckats genom att underlätta för dom som faktiskt väljer att hellre bo på landsbygden/i glesbygden. Varför kan inte svenska politiker ta till sig av det norska exemplet? Det borde dom.

      Gilla

  4. Bert Bodin oktober 6, 2016 / 9:48 f m

    Det pratas mycket om Norge. Och det är ett bra exempel. Nu har de massor av oljemiljarder i sina fonder och har alltså ”råd” på ett annat sätt. Men men men … De har också en helt annan syn på vad glesbygden bidrar med. En vattenkraftskommun får behålla mycket av de pengar de genererar. Där har vi en stor skillnad mot Sverige. Gruvor, likaså (även om Norge inte är något stort mineralland.).

    Men det finns ett annat exempel. Nämligen Finland. Inte lika framstående i glesbygdspolitik som Norge, men långt före Sverige i vilket fall. Infrastrukturen är betydligt bättre. Vi väljer oftast de finska vägarna när vi åker norrut för att åka skidor i de fina skidorter som finns i ”obygden”. Fantastiska ställen!

    Tågen (av modern kvalitet) går i hela landet. Året om! Här betyder inte kylan att trafiken ställs in. Inte heller halkiga spår vid lövfällning. Det hör man aldrig talas om.

    Dessutom har man skolor, som leder i Pisa-sammanhang.

    Varför ska Sverige bara försöka uppfinna hjulet med en egen modell, när det finns fungerande verktyg i grannländerna? Halsstarrigt, tycker jag.

    Som någon annan nämnde: Man kanske skulle emigrera.

    Gilla

  5. Bert Bodin oktober 6, 2016 / 9:52 f m

    …. Men jag glömde ……
    Jag tycker Po:s program är bra. De pekar också på de tänkesätt, som den urbana svensken omedvetet går omkring med. Man ser Sverige bara ur sin egen verklighet. Naturen är en (ofta skrämmande och äcklig) resurs som man vill använda till rekreation. Bara det är utbyggt med hotell, skidliftar, kaféer och hamburgerställen. Vem som ska jobba där, är skrivet i stjärnorna.

    Gilla

    • Gabrielle oktober 6, 2016 / 10:24 e m

      Tack för intressanta kommentarer. Det här med Finland visste jag inte alls. Vet inte mycket om landet alls, faktiskt. Knappt varit där, bara korta besök till Helsingfors, Åbo och Nådendal för många år sen.
      Håller med om att Po Tidholms program är bra. Inte riktigt tänkt på det där med maten i reklamfilmer tidigare, förhärligande av bonden osv. Intressant. Och bilderna som förmedlas via filmer som ”Jägarna” och ”Masjävlar” m.fl. Ser fram emot program nr 3.

      Gilla

      • bloggarbjorn oktober 7, 2016 / 7:43 f m

        En aspekt till, som handlar om migrantpsykologi: man drar iväg från ett ställe för att det inte verkar bra där. Ett nytt liv under nya betingelser börjar. Det kan hanteras inne i skallen så att man inte pratar om varifrån man kom, eller att man talar nedsättande om det. En stor del av befolkningen i Sverige för inte så länge sedan kan ju betraktas som första generationens ”internmigranter”. De flyttade från landet till stan, fick det bättre här, och ignorerade eller såg ner på sin ursprungliga landsbygd.

        Jag stötte på det där praktiskt när jag började släktforska 1990 och hade min mor (f. 1912) som muntlig källa. Det hon hade att berätta stämde mycket bra – problemet var att det inte berättades så mycket när hon var barn. Var hennes far- och morföräldrar kom ifrån talades det inte om. Det kom som en ren överraskning när jag så småningom fick fram att hennes farfar kom från ett litet bruk i Västmanland. Klart att det hade varit pinsamt om det kommit fram att dennes far klassades som ”svagsint fattighjon” i husförhörslängden … Hon visste bara lite vagt att hennes farmor kom från Småland. Var väl inte så intressant att berätta att hon var torparbarn och piga. Båda de här figurerna anlände till Stockholm 1869-1871 och fick det rätt hyggligt med tiden. Duktigt folk som det verkar.

        Nå, Åsa-Nisse, Janne Wängman och liknande figurer var väl ett sätt att hantera det här nära förflutna för de nya stadsborna. De kunde väl tänka om sina kvarvarande bonnasläktingar att ”lite förtjänar de att äras, men mest skrattas åt ändå”.

        En sak till: de som romantiserade livet på landet var väl bland annat en del skumma grupper av nazistisk typ, och det kan inte ha gjort saken bättre. Bonderomantik sågs som reaktionär. Dessutom torde många av ”migranterna” har varit sådana som för allt i världen inte ville tjäna hos snåla och elaka bönder. På sina håll i Norrland sägs grabbarna hellre ha tagit värvning hos militären eftersom den behandlade sitt folk bättre än vad bönderna gjorde.

        Gilla

        • Gabrielle oktober 9, 2016 / 3:07 e m

          Tack för intressant kommentar. Ger mig en del mer att fundera på om ”internmigranter” m.m. Att din mor inte direkt ville tala om varifrån hon och släkten kom, och troligen inte visste så mycket om det heller. Så var det säkert för många.

          För egen del finns en sorts ”tvärtombeteende”, dvs jag talar ju gärna om att jag är norrlänning (född i Sollefteå, uppvuxen i Söderhamn) och jag är noga med att inte kalla mig stockholmare fast jag bott större delen av mitt liv här.

          Det där med nazistiska typer som romantiserade livet på landet förekommer ju fortfarande på sitt sätt. Blonda små barn som går hand i hand på en byväg en sommardag – bild på SD:s hemsida.

          Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.