Att skämmas för sitt land

I mitt föräldrahem talade vi ofta politik vid middagsbordet, händelser både i Sverige och i andra länder kom upp och avhandlades, ibland med ganska upprörda känslor. Jag tror dessa diskussioner var en viktig och nyttig erfarenhet för oss unga döttrar. Andra världskriget var över sen länge men diskussionen kom ofta in på den tiden. Våra föräldrar hade ju upplevt beredskapen och var båda engagerade på olika sätt. Pappa var reservare och ofta inkallad, Mamma hade en tid hemligt jobb inom Försvarsmakten. Kriget tog slut, men kändes nära för oss som barn och ungdomar. Jag minns när jag första gången hörde om baltutlämningen 1945, hur förfärligt jag tyckte det var och hur upprörd jag blev över att människor i Sverige lät det ske. Säkert anklagade jag mina föräldrar för att dom inte gjort tillräckligt för att stoppa utlämningen. Själv var jag inte ens född då.

Mycket annat som hände i Sverige under andra världskriget finns förstås att skämmas över. Men nu tänker jag på det som hela tiden är aktuellt i media i dag: ständigt nya utlämningshistorier att uppröras och skämmas över när det gäller Migrationsverkets hantering av unga asylsökande ensamkommande. Jag förstår att inte alla som kommer kan få stanna i det här landet. Men det som är omskakande och oerhört upprörande är dom stora brister och den rättsosäkerhet som uppenbarligen finns i hur Migrationsverket hanterar dom asylsökande.

Yrkes- och volontärnätverket ”Vi står inte ut” (VSIU) startades i september 2016 av fyra personer: en lärare, två socionomer och en socialpedagog. I dag innefattar nätverket cirka 9 000 professionella och ideella personer som möter ensamkommande barn och ungdomar. Jag läser om detta i Rapport om osäkerhet i asylprocessen för ensamkommande barn och ungdomar. Under en period från juni till augusti i år har VSIU samlat in uppgifter om olika aspekter av rättssäkerheten i asylprocessen för ensamkommande barn och unga. Av 150 inkomna fall har man valt ut och granskat 122 fall. Man lyfter fram fyra teman i rapporten: 1) Åldersuppskrivningar, 2) Tolkar, 3) Handläggare, beslutsfattare och domstolar samt 4) Ombud och gode män.

Rapporten är förfärlig och stundtals också absurd läsning. Apropå åldersuppskrivningar finns t.ex. historien om ett syskonpar som kommer till Sverige 2015 och uppger exakta födelsedagar vid asylansökan, en 1998, den andra 2000. Dom lämnar dokument av olika slag som bevis, läkarintyg, foton från uppväxten m.m. Migrationsverket utreder och slår fast deras födelseår till 1997 och 1998 och med en åldersskillnad på sju månader. Båda får avslag. Exempel av liknande slag är många i rapporten.
Det är ingen sensationsskrift. Alla fall man tar upp i rapporten finns belagda med ärendenummer, kontaktuppgifter m.m. och har granskats av en asylrättsjurist. Länk nedan till rapporten.

Agneta Pleijel skrev i början av maj en debattartikel i DN med rubriken ”Sveriges deportationer av afghanska ungdomar är en skakande skandal”. Det finns all anledning att påminna om den och läsa den igen. Pleijel nämner Astrid Lindgren några gånger i artikeln och hennes syn på barn och barndomen. Hon citerar en dikt av Astrid Lindgren:
”Vore jag Gud /då skulle jag gråta/ över människorna/ dem som jag har skapat/ till min avbild. /—/ Och så alla barnen,/ alla, alla barnen,/ dem skulle jag gråta över/ allra mest./ Ja, vore jag Gud”. Om Astrid Lindgren om hon levat nu skriver Agneta Pleijel: ”Du skulle förstås ta den hygglige Stefan Löfven i rockkragen och strängt säga men pojk, voffor låter du dem göra på detta viset? Trygghet i en ny tid, skulle Löfven väl svara, för det brukar han svara. Se till att barnen får stanna, bums på momangen, skulle du förstås säga till den hygglige Löfven.”

Vem har i dag den auktoritet och den genomslagskraft som opinionsbildare som Astrid Lindgren hade?

Agneta Pleijel höjde sin röst mot orättvisor och rättsosäkerhet i DN-artikeln. Jag önskar att fler som blir lyssnade på skulle göra det. Ibland tänker jag på kronprinsessan, jag som inte ens är för monarkin… Men tänk om kronprinsessan Victoria skulle slå sin kungliga näve i bordet och säga ifrån: Stopp och belägg! Det räcker. Gör nåt radikalt åt det skamliga som sker i vårt land i dag!
Hon kan ju ta sig en funderare över vad hennes små barn ska ta upp för ämnen vid middagsbordet när dom blir lite äldre. Men visst, jag förstår att det där antagligen inte är möjligt. Hon har väl inte rätt att säga vad hon tycker i en sån här fråga. Men önska kan man ju få göra.

”Rapport om osäkerhet i asylprocessen för ensamkommande barn och ungdomar” som pdf här.
Agneta Pleijels artikel i DN ”Sveriges deportationer av afghanska ungdomar är en skakande skandal” här.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.