»Det andra är, att han i dag morse, då vi efter böndernas avresa blevo ensamma, tilltalade mig på ett språk, som, ehuru det skulle vara förblommerat, tämligen tydligt påpekade vissa beräknade framtidsförhållanden.«
»Aha – supponerar han har ett hjärta.”
»Det är mer än jag supponerar, och just därför….«
Klipp ur ”Ett köpmanshus i skärgården” av Emilie Flygare-Carlén. Boken kom ut 1860. Författaren levde 1807-1892. Jag har inte läst boken. – Vadan detta nu då?
Jo, eftersom jag i min blogg Arundo – och på Arundos Facebook-sida – oförblommerat pushar för mina två böcker kom jag att fundera över att, om det finns nåt som är oförblommerat, så finns det väl nåt som är förblommerat också. Då dök Emilie Flygare-Carléns rader upp ur historiens djup (=jag googlade).
Oförblommerat är ett ord jag kan använda ibland men förblommerat har jag inte tagit in i mitt ordförråd. Supponerar gör jag inte heller. Eller snarare, jag har inte tänkt på att det är det jag gör när jag antar eller förmodar nåt. Är supponera gammalsvengelska av suppose? Ehuru låter fint men det använder jag inte heller.
Böckerna då? Jag supponerar att det inte är det minsta oförhappandes utan snarare oförblommerat att här tipsa dig om mina böcker på Arundo: ”En flicka som heter Anna” och ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”. (…ehuru det där ju blev rätt krystat språkmässigt, tvingas jag tillstå).
Ett kort smakprov ur ”Anna-boken” finns förresten i inlägget Söderhamn omkr 1880.
Och apropå ord: oförhappandes finns ju, men hur är det med förhappandes?
Gabrielles blogg 