Muggjakt i Melbourne

En morgon när vi skulle göra kaffe till frukosten visade sig en av muggarna försmädligt nog ha spruckit. Det fick bli en titt i några affärer inne i Melbourne sen för att leta nya bra muggar. På det flotta varuhuset David Jones hör vi pianomusik klinga långt inne på gatuplanet. Vi tänker att varuhuset vill bjuda sina kunder på levande musik och går ditåt för att se vem som spelar. Efter att ha passerat flotta diskar med skönhetsmedel, eau de toilette och parfymer kommer vi till dyra smycken i glasmontrar. Där bland montrarna står en flygel. Och vid flygeln sitter hon som spelar. Bredvid står hennes rullator.

Mjukt och lätt trots sina lite knotiga fingrar spelar hon på i en enda lång böljande komposition. Inte nån musik jag känner igen men vackert är det. Det är lite som om hon drömmer där vid flygeln; hon ägnar sig helt åt musiken (är helt fokad som det väl skulle heta med dagens språk) och bryr sig inte alls om oss som står där och lyssnar. Några expediter på varuhuset skyndar förbi och stannar till och lyssnar. Fler kunder kommer efter hand och står där trollbundna. Så småningom avslutar kvinnan och tittar upp. Hon får applåder, ler lite blygt och nickar vänligt. Hon hade inte ställt fram nån hatt eller dylikt att samla pengar i, och efter vad jag sen läste gör hon det inte för pengar.

Jag tänker att där finns en historia. Vem är hon? En gammal konsertpianist som inte har råd med eget piano utan går och spelar på varuhusets flygel när hon kommer åt?

Och visst, självklart går det att googla fram uppgifter. Hon heter tydligen Natalie Trayling och är en välkänd gatupianist i stan som spelar spontana egna kompositioner när hon kommer åt. Det kan t.ex. vara på ett piano som ställts ut i en park eller som här på ett varuhus där man över jul och nyår ställt upp en flygel. Hittar henne också på Youtube här.

Vill du veta mer om Natalie Trayling kan du t.ex. läsa i Sydney Morning Herald här.

Några bra muggar hittade vi inte. Det går mode i muggar som i allt annat – suck! Nu ska dom tydligen vara raka, tjocka och tunga. Inte såna vi vill ha. Vi får väl turas om att dricka vårt morgonkaffe med skummad mjölk i den enda tunna trevliga och lagom stora mugg som finns kvar… Fast så illa är det inte egentligen: det finns några fler muggar som får duga så länge.

6 reaktioner på ”Muggjakt i Melbourne

  1. Carin Nelander januari 25, 2018 / 10:53 f m

    Skön historia Gabrielle!

    Gilla

    • Gabrielle januari 30, 2018 / 9:36 f m

      Tack, Carin. Det var en skön pianotant! 🙂

      Gilla

  2. norbergianblue januari 27, 2018 / 7:02 e m

    Inga jämförelser i övrigt, men jag tänker osökt på Maria, som under 30 år satt med sin orgel vid Sergels torg och spelade kristna sånger och delade ut smörgåsar åt hungriga förbipasserande. Det är de udda personligheterna som sätter färg på tillvaron.

    Gilla

    • Gabrielle januari 30, 2018 / 9:40 f m

      Ja, Maria vid Sergels torg är vi nog många som minns. Tänker ofta på henne när jag är där. Ingen har riktigt kunnat ersätta henne som inslag i gatulivet.

      Liked by 1 person

  3. Bert Bodin januari 30, 2018 / 1:04 e m

    Och jag som trodde du var kissnödig.

    😉

    Gilla

    • Gabrielle januari 31, 2018 / 12:24 f m

      Ha ha! 🙂 Ja, det kunde det ha varit men jag kanske inte skulle blogga om sånt…för ”fin i kanten”. Annars, visst: muggen, muggadero, schadis, schadila, tuttiletten osv. Kärt barn har många namn.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.