Mehmet med båten

Vi åkte ut med Mehmet i hans båt. Det var under en resa i Turkiet med pojkarna för många år sen. I närheten av stranden där Mehmet hade sin båt ligger rester av en antik stad, Anamuryum. Överhuvudtaget såg vi gott om antika ruiner på denna resa när vi hyrde bil, körde runt på landsbygden och bodde över på små mycket enkla hotell. En gång fanns det bara rum för oss föräldrar. Då fick pojkarna sova över i en mattaffär inrullade i var sin matta. På morgonen kom en och annan höna in och spankulerade runt bland mattorna.

Ja, så här blir det när jag sitter och scannar gamla bilder. Får lust att visa en del av dom. Så det lär nog komma en och annan gammal scannad bild till.

6 reaktioner på ”Mehmet med båten

  1. Aleksandr Sergejevitj januari 9, 2019 / 11:35 f m

    Ytterligare ett turistäventyr med anekdotisk knorr och vackert blåtonat bildminne! (Hur var det Gustaf Rune Eriks skrev: ”Blått är det förlorades färg.”)

    Jag fångades särskilt av din skildring av era söners natthärbärge. Här en tänkt minnesbild från den äldstes sida:

    Jag drömde i min sovrulle att jag var Aladdin.
    Jag natt- och mattflög. Medpilot: en ringframkallad djinn.
    Och bror min som på golvet låg bredvid mej rullad in,
    var väpnare till Aladdin och döpt till Uladdin.

    Gilla

    • Gabrielle januari 9, 2019 / 12:47 e m

      Tack! Vad fint och fyndigt.
      Vad är det där nu då?
      Provade nyss med ”Voro nu satta i hög kung Bele och Thorsten den gamle osv” men hexameter är det nog inte.
      Kanske är det jambisk vers? Jag är inte så duktig på versfötter.

      Gilla

  2. Aleksandr Sergejevitj januari 9, 2019 / 5:06 e m

    Gabrielle, din fråga utgör ju i sig själv inledningen till en liten dikt!

    Tack! Vad fint och fyndigt.
    Vad är det där nu då?
    (Är det nåt konstigt versmått
    man ska förstå sig på?)

    När jag då och då rimleker, sker det för det mesta oreflekterat och på känn, inte ifråga om det som ska uttryckas och ordvalet, men när det gäller det som har med versmåttet att göra. Det får bli som det blir.

    Utom nån enstaka gång förstås, då själva ambitionen är att ge sig i kast med ett formbundet versmått. (Exempel på det sistnämnda: ”Tänk om man skulle pröva med en sonett.” eller ”Idag får det bli en haiku”).

    I det här fallet reflekterade jag över huvud taget inte; jag nöjde mej med att knåpa med slutrimmen och att se till att det blev balans mellan raderna i fråga om betoningar och stavelser.

    Det som föll ut tror jag, nu när du ställer frågan, ligger någorlunda nära det som man brukar kalla ’alexandrin’, bl a genom de parvis rimmade raderna och den cesur/taktvila som går att urskilja i var och en av dem.

    Gilla

    • Gabrielle januari 15, 2019 / 6:37 e m

      Ja, håller med. Min fråga där har viss rytm. Kan kanske ses som inledningen till en dikt.
      Själv diktar eller rimmar jag inte särskilt ofta numera. Julklappsrim var det mycket av förr om åren, inte så mycket nu längre. En eller annan limerick har jag åstadkommit men jag tror inte dom lämpar sig för bloggen.

      Gilla

  3. Aleksandr Sergejevitj januari 21, 2019 / 9:12 f m

    Sa´ en konstnärlig hälsingeflicka:
    ”Förr i ti´n bruka´ jag limericka.
    Fast Vår Himmelske Fader
    nog förlät vissa rader,
    hade de nog fått ‘dygden’ att hicka.”

    Gillad av 1 person

    • Gabrielle januari 21, 2019 / 5:50 e m

      Aleksandr, en kille på Söder/han diktar så pennan den glöder/och bloggerskan gläds åt hans rader/hon säger att det en bravad är…

      Och sen bara – pjutt slut! Kom inte längre. Men så har jag inte heller en namne i öster som inspiration…. 🙂

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.