Hade först tänkt skriva ”Glad fredag!” som rubrik, men dagen känns ju inte så glad. Dom hemska nyheterna från Christchurch på Nya Zeeland lägger som ett mörker över dagen. Och tankarna går till dom som drabbats, till deras anhöriga och till alla dom som nu blir ännu räddare än dom var innan.
Jag har aldrig varit på Nya Zeeland men känner ändå nån sorts samhörighet med landet, kanske också för att jag har släkt där. Vi var halvt på väg dit häromåret som en utflykt från Melbourne men blev tvungna att ändra planerna av olika skäl. Nån gång kanske det blir av.
Tänk att det alls finns ord som ”moskéskjutningar”! Det är hemska tider vi lever i. Helt förskräckligt med det här hatet mot muslimer. Och även förstås hatet mot judar. Som jag skrivit om tidigare: tänk så mycket bättre världen skulle vara om man liksom kunde sudda bort alla religioner (och ja, jag vet, det är förstås omöjligt). Eller om i varje fall religion aldrig någonsin var mer än var mans ensak – en privatsak – inget man bråkade om eller försökte påverka andra om. En nåd att stilla bedja om. Men visst, det är ju en utopi det också.
Gabrielles blogg 
Det är stora frågor du tar upp i din fredagskrönika. En bloggkommentar på några rader känns otillräcklig, men samtidigt känns det fegt att inte bekänna färg:
Jag känner sympati för mycket av det du skriver, bl a det allra sista. Till det du där kallar en utopi – religionen som vars och ens ensak – är min kommentar: Utopierna måste hållas levande. Det är ju bl a dom som gör oss (skulle vilja kursivera men hur gör jag det?) levande.
I min egen utopivärld är inte alla religioner nödvändigtvis bortsuddade, däremot sammanstrålade med den konfessionslösa humanismen i en universellt delad livshållning som kanske på sätt och vis förtjänar att kallas religiös, då den innehåller:
a) en vördnad för det man brukar kalla ’skapelsen storhet’ och för den tillvarons grund som i sista hand ligger bortom vår fattningsförmåga.
b) en med vår rättmätiga stolthet som samhälls- och civilisationsbyggare förenad ödmjuk insikt om vårt vetandes gränser (fastän ständigt vidgade), vår utsatthet i universum och på det personliga planet vår moraliska skröplighet och fysiologiska dödlighet.
c) ett hopp (växlande mellan individerna i intensitet, förstås) om att på det ena eller andra sättet ha del i något gränsöverskridande (evigheten?), det där om vilket Dan Andersson skrev: ”Där finns något bortom bergen …”
Om Greta Thunberg och hennes medkämpar vrider utvecklingen rätt, får kanske mänskligheten en respit som kan räknas i tusentals år. Låt oss se våra utopier i det perspektivet! Framtiden tillhör den förtröstansfulle!
GillaGilla
Tack för en tänkvärd och som vanligt välformulerad kommentar, Aleksandr Sergejevitj. Det jag skrev om religion här var ju ett rätt slarvigt slirande över en viktig fråga. Jag har bloggat en hel del om religion och min syn på religion i tidigare inlägg och nu valde jag ”kortversionen”.
Men jag håller med dig i det du skriver. Vi vet mer och mer om världsalltet och livet på jorden men vi vet långtifrån allt. Och även som icke-troende kan man känna vördnad för Livet och alltet – och vilja hålla dörren öppen för det där bortom bergen.
Och jag gillar verkligen den positiva tonen i din kommentar. Håller med även i den.
GillaGilla