Om mobilanvändning

Att utnyttja andra människors olycka och ta upp sin mobil och filma skadade och döda på en olycksplats borde dom flesta vettiga människor tycka är grovt stötande. Jag har svårt att förstå dom som gör så i syfte att lägga ut på sociala medier och tycka sig plocka nån sorts poäng med det, göra sig märkvärdiga på nåt sätt. Jessica Ritzén skrev en artikel om detta i DN igår och hävdar att förbud mot mobiler på en olycksplats inte är rätt väg. Hon får ganska mycket mothugg mot sitt resonemang i kommentarerna.

Det avgörande är ju förstås hur dom filmer eller bilder som folk tar sen används, om folk lägger upp dom på sociala medier utan hänsyn till människor som finns med i bild. Snaskigt och sensationslystet. Eller kanske får dom betalt genom att skicka in bilderna till nån aftonblaska. Om man inte ska förbjuda mobiler på en olycksplats, hur ska man då istället ändra attityder och få människor att bete sig anständigt och inte kränka och utnyttja andra genom sina bilder?

Vi människor är ju nyfikna av oss. Kommer att tänka på en gång när vi landade på John F Kennedy-flygplatsen i New York för många år sen. En olycka med ett annat plan hade just hänt på flygplatsen. I högtalaren sa kapten några ord om olyckan och sen att vi inte skulle titta ut genom fönstren. ”You don’t want to see that sight”, sa han. Människorna på den sidan av planet tryckte näsorna mot flygplansfönstren.

Och så går associationerna vidare till Ray Bradburys historia ”The crowd”. Minns du den? Den utspelar sig långt före mobilernas tid. När en olycka hänt dyker nyfikna upp från ingenstans och samlas runt den skadade på marken. Vid nästa olycka samlas åter människor i en ring runt den skadade, och så ser man att det är samma människor som förra gången som står där och tittar. Lågmält resonerar dom om dom ska flytta på den skadade eller inte. Ruggig historia. Text på engelska om den här.

Jessica Ritzéns artikel i DN här.

Uppdatering 24 april:
En sak jag glömde nämna i inlägget är det helt förfärliga att människor som filmar eller tar bilder på en olycksplats, vid ett drunkningstillbud eller liknande kan vara i vägen för ambulanspersonal, polis m.m. Därmed kan dom bidra till att det går illa för dom som skadats. Exempel på detta finns dessvärre. En till sak som jag fick påpekat via Facebook är att media själva uppmanar allmänheten att ta bilder med mobilen med uppmaningar som ”Vet du mera?”.

4 reaktioner på ”Om mobilanvändning

  1. Aleksandr Sergejevitj april 25, 2019 / 8:57 f m

    Man måste helhjärtat instämma i ditt fördömande av ’bildsnaskarna’.

    Frågan om fotograferingsförbud eller inte är svår. Kanske måste problemet tacklas med förstärkta, lagfästa etikkrav som riktas mot huvudmännen för sociala medier och kombineras med kännbara straffrättsliga sanktioner.

    Det du skriver om Ray Bradbury blev en påminnelse om forna läsupplevelser. RB:s novellsamlingar var bland de första vuxenböcker jag läste på engelska, sen aptiten väckts av barn- och ungdomsklassiker som ’Huckleberry Finn’ och ’Winnie the Pooh’. Senare gjorde förstås även ’Fahrenheit 491’ intryck.

    ’The Crowd’ tillhörde den gången tillsammans med några intelligent hopkomna science-fiction-noveller de läsvärdaste. Den dramatiserades flera decennier senare i HBO-serien ’The Ray Bradbury Theater’ (engelsk Wiki finns).

    YouTube-länk här:

    Fast inget går förstås upp mot läsupplevelsen!

    Gilla

    • Gabrielle april 26, 2019 / 10:48 f m

      Tack. Tittade på filmen men du har rätt: att läsa historien är bättre.
      Roligt att du nämner ”Winnie the Pooh”. Så kallades Nalle Puh alltid i vår familj. Min mamma läste ”Winnie the Pooh” för oss barn och översatte medan hon läste. Jag minns också att några år senare läste hon ”Sard Harker” av John Masefield för oss på det sättet. Hon var duktig på språk. Jag skrev om ”Sard Harker” här: https://rolandwalden.wordpress.com/2012/02/25/xicales/

      Gilla

  2. Thomas C. Berrian april 30, 2019 / 10:11 e m

    Det är inte verkligt om man inte dokumenterar. Du har inte varit med om något om du inte Instagrammat det, så tycks folk resonera.
    Tackar och bockar för att jag fann en Bradbury-novell jag inte läst. Eller snarare hört, mycket av hans produktion finns upplagt som ljudböcker på Youtube, en del mästerligt inlästa av Leonard Nimoy (!), vilket jag finner synnerligen trevligt att lyssna på emellanåt. Vilket får bli mitt tips att ge tillbaka här, så det råder balans i universum.

    Gilla

    • Gabrielle maj 1, 2019 / 11:25 f m

      Tack för det och tips om Leonard Nimoy – hittills obekant för mig. Bra med balans i universum!

      Gilla

Lämna ett svar till Gabrielle Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.