Ja, i dag den 2 maj 2019 är det precis 500 år sen Leonardo da Vinci dog. Synd det, han hade gärna fått leva lite längre… Han blev inte ens 70 år, men han hann ju ändå med mycket under sitt liv.
Han var verkligen en mångsysslare och ett riktigt universalgeni. Bildkonstnär, arkitekt, ingenjör, uppfinnare. Dessutom djupt kunnig om hur människors och djurs kroppar fungerar. Han gjorde egna dissektioner på sjukhus i Italien eller ritade av när läkare eller medicinstuderande dissekerade. Han lärde sig om muskler, senor och blodomlopp och sånt långt innan den medicinska vetenskapen kommit så långt. Teckningen av ett litet barn i livmodern är välkänd. Han var oerhört vetgirig och ville veta mer om det mesta. Han simmade under vattnet för att kolla hur fiskarna rör sina fenor för att kunna jämföra med hur fåglar rör sina vingar när dom flyger. En känd anteckning i marginalen på en av hans många bevarade anteckningsböcker är en att-göra-lista som innehöll uppgiften: ”Undersök hur en hackspetts tunga fungerar.”
Det är lustigt hur påverkad jag blir av att läsa om Leonardo. Han var så besatt av att skaffa sig kunskaper. Han mätte bl.a. upp människors utseende, hur olika avstånd i kroppen förhåller sig till andra avstånd. Han fick mäta på dom unga män som var i hans tjänst, hans studenter eller älskare. Och sen, efter att ha läst om hur Leonardo mätte upp avstånd i ansiktet hos dom unga männen, går jag ut på stan och märker att jag tittar extra mycket på andras ansikten, t.ex. hur olika näsor kan se ut, hur avståndet till hakan eller hårfästet förhåller sig till andra avstånd osv. Men mest var det näsorna häromdan.
– Bilden ovan är en anteckningssida som visar den s.k. Vitruvianske mannen, tecknad av Leonardo. Mannens ansikte kan mycket väl vara ett självporträtt av honom, i åldern 38 år.
Efter Leonardo finns nu mer än 7 200 sidor av anteckningar kvar (skrivna med vänster hand i spegelskrift), och man tror att det utgör ungefär en fjärdedel av allt sånt han skrev. Resten har förkommit om man nu inte hittar några fler samlingar nånstans i nåt arkiv kanske… Vem vet.
Det här har jag från en utförlig bok om hans liv: ”Leonardo da Vinci. The Biography” av Walter Isaacson (utg. 2017). Isaacson har tidigare skrivit biografier om Steve Jobs, Albert Einstein och Benjamin Franklin. Dom har jag inte läst, men boken om Leonardo slukar jag. Känner ju till en hel del om honom sen tidigare eftersom jag läste konstvetenskap för länge sen och dessutom är allmänt intresserad av konst och historia. Boken är tjock men lättläst om man är hygglig på engelska. Fast jag slår upp en del svåra ord på mobilen, ids inte hämta lexikon.
Isaacson har gjort gedigen research och citerar också många andra som skrivit om Leonardo. Kenneth Clark, känd konsthistoriker verksam under 1900-talet, beklagade bl.a. att Leonardo så ofta lämnade påbörjade målningar oavslutade och istället ägnade en massa tid åt annat som sen inte finns kvar till eftervärlden. Han ordnade festspel och tillfälliga förnöjelser för furstar, franske kungen m.fl. Sånt tog förstås tid från målandet och därmed har alla vi som kommit senare gått miste om en massa fantastisk konst, menar Clark. Isaacson skriver att det kan Clark ha rätt i, men samtidigt fick Leonardo på så sätt ett rikare liv genom att hoppa på sånt han tyckte var roligt istället för att kämpa vidare med muralmålningar och annat som han inte blev riktigt nöjd med. Sympatiskt sätt att se det, tycker jag.
En gång var jag i slottet Amboise i Loiredalen i Frankrike – många år sen. Plötsligt står jag framför en minnesplatta över Leonardo da Vinci; inte en grav som jag minns det utan namnet och uppgifter om levnadstid på en vägg. Jag blev alldeles varm om hjärtat. Visste inte att det var i Amboise han dog. Han slutade sina dagar där under franske kungens beskydd den 2 maj 1519, lite drygt 67 år gammal. Han var sjuk. På den sida man tror är den allra sista bland hans anteckningar har han ritat trianglar och undersökt hur storleken ändrar sig med vinklar och sidornas längder. Det slutar med ett ”et cetera” och sen ”Perché la minestra si fredda” – ”Eftersom soppan börjar bli kall.”
Utanför KTH Arkitekturskolan i Stockholm (kaféet på bilden har adressen Rådmansgatan 12) finns en rätt märklig version av Leonardos den Vitruvianske mannen. Har den alltid sett ut så där liksom i flera upplagor och rödmålad? Eller fanns den i svart och i ett inte lika tillkrånglat utförande tidigare på den här platsen? Nån som minns?
Ja, detta långa inlägg får bli min hyllning till Leonardo da Vinci. Jag hade kunnat skriva mycket längre kan jag försäkra. T.ex. om hans målade verk och om hur han revolutionerade målarkonsten med verk som ”Nattvarden”, ”Anna själv tredje”, ”Mona Lisa” m.fl. Just den sidan av honom, alltså som målande konstnär, är nog den många mest förknippar honom med i dag, tror jag. Men han var så väldigt mycket mer, en riktig renässansmänniska och en oerhört fascinerande person.
DN skrev häromdan att man ska undersöka en hårlock som anses komma från Leonardo och därmed få bekräftat att det är benresterna av honom som ligger i en grav i Saint-Hubert-kapellet i Amboise. Eftersom det finns många släktingar kvar till honom (dock inte genom egna barn) hoppas man även kunna få fram mer kunskaper om honom. DN här. Och en artikel till i dagens DN här.
PS Boken av Isaacson finns på svenska också, ser jag nu. Hade ju varit lite lättare ändå.
Nåja, nu har jag läst ut boken och känner viss ”leonardoabstinens”.
Gabrielles blogg 
Applåder och visslingar för din passionerade miniessä! Ett bevis så gott som något för det gamla talesättet att gammal kärlek inte rostar. Om sina stora favoriter tröttnar man ju aldrig att ta till sig nytt material, vare sig det handlar om biografier eller tolkningar av deras liv och verk av romanförfattare, dramatiker, filmmakare eller bildkonstnärer.
När det gäller Leonardo da Vinci har jag själv haft glädje av en stor biografi av tunisiskfödde men på franska skrivande Serge Bramly, för vilken han på åttiotalet fick Vasari-priset. Den gavs ut i svensk översättning av Bonniers 1990.
Intressant att läsa om ditt besök på slottet i Amboise. Just på det residenset möter idag franske presidenten Macron sin inbjudne italienske kollega för att befästa de fransk-italienska banden och för att särskilt hylla minnet av giganten Leonardo. Därigenom gjuter de olja på vågorna i tvisten om vilken av de två nationerna som har ’första tjing’ på Mästaren. De vågorna har inför jubiléet särskilt på den italienska sidan svallat högt, med tämligen otäcka nationalistiska övertoner.
Du kan läsa om dagens evenemang i den här Figaro-artikeln, som också har inbäddat videomaterial, liksom bild av en oljemålning med den döende Leonardo, i närvaro av franske kungen Frans I:
http://www.lefigaro.fr/arts-expositions/anniversaire-leonard-de-vinci-deux-presidents-a-amboise-pour-honorer-le-genie-franco-italien-20190502
GillaGilla
Tack, Aleksandr Sergejevitj, för din snabbt inkomna kommentar. Ja, en gammal kärlek är han förstås, den gode Leonardo.
Liksom faktiskt också Michelangelo även om han som person inte alls verkar ha varit lika charmig och älskansvärd kanske. Han var nog en olyckligare människa.
Jodå, jag har tittat på le Figaro-länken – tack för den! – och hängt med så gott jag kan och läst på andra länkar som kommer där. Du är uppenbarligen mer slängd i franska (och italienska?) än jag. En ständigt återkommande uppgift på min att-göra-lista: fräscha upp franskan. Länge sen jag var i Frankrike. Brukar ha ett litet trick för att få igång skallen före en ev resa dit: läser samma ganska tunna bok på franska av Annie Ernaux, ”Passion simple”. Vissa glosor har jag gjort blyertsanteckningar om i marginalen. Och så brukar ju språket funka bättre när jag väl är på plats och får mig ett eller annat glas vin om kvällen.
GillaGilla
Din sista observation, att ett och annat glas vin förmår släppa lös den inre polyglotten, är nog en som många tycker sig ha gjort.
Som framgår av den här videon behöver det här inte röra sig om ren inbillning:
Och – för att knyta ihop det där med språkstudier, vindrickande, det italienska språket som du frågar om, och dagens huvudtema – bjuder jag på ett citat från självaste Leonardo da Vinci :
Et però credo che molta felicità sia agli homini che nascono dove si trovano i vini buoni.
Fritt översatt: Och ändå tror jag att mycken lycka är förunnad de människor som föds där det finns goda viner.
GillaGilla
Tack. Trevligt citat där från Leonardo. Bra att han höll sig i Italien och Frankrike och inte tog sig upp till den snökalla Nord. (”Häruppe i vårt karga land, fallera, ej druvan mognar under solens brand, fallera. Nej, här uppe uti Norden mognar druvan under jorden… ” et cetera)
GillaGilla
Jag är dålig på det där med länkar och ber om tillgift för detta. Det blev ett italienskt ordspråk i stället för den här länken:
GillaGilla
Ja, håller med budskapet på Youtube.
”Too much and too little spoils everything” som jag tror det stod i min engelska skolgrammatik.
GillaGilla
Om jag minns rätt, vet jag inte – men jag har för mig att det bara fanns en rödmålad ”cirkelman” från början. Försöker minnas när den kom dit, men vet bara att det måste ha varit innan det gamla kvinnofängelset revs, det som nog blev arkiv av något slag.
Margaretha
GillaGilla
Aha, ja så kanske det var. Har letat bilder på Stockholmskällan men inte hittat nån bra. Själv har jag inga minnen alls av det gamla kvinnofängelset. Bodde inte i stan då. Undrar om det hade varit ”roligare”/intressantare att ha den byggnaden kvar i stället för den nybrutalistiska gamla arkitekturskolan. Fast ruggig byggnad förstås med tanke på verksamheten.
GillaGilla
Mer än fem månader senare finner jag anledning att skriva dessa rader. Inte för att framföra några egna förnumstigheter, utan bara för att påminna bloggredaktören om den som det verkar storstilade 500-årshyllning av den store favoriten som Louvren i Paris idag inleder i form av sin stora Leonardo-utställning.
BBC skriver idag så här om evenemanget:
https://www.bbc.com/news/world-europe-50127095
Kanske ett tillfälle för Gabrielle, tänkte jag, att – om hälsa och krafter står bi, och om kalendern och ekonomin tillåter – slå två flugor i en smäll och återknyta bekantskapen både med en älskad Mästare och en stad som varje gång får hjärtat att klappa med ny energi..
GillaGilla
Tack för det. Ja, en resa till Paris är ju egentligen aldrig fel… Men att komma iväg nu eller senare medan utställningen pågår blir tyvärr svårt. I vilket fall är det riktigt trevligt att du påminner mig om Leonardo. Det väcker trivsamma minnen från hur jag halvlåg i soffan i våras och läste Isaacsons tjocka bok på engelska om Leonardo. Slog upp för mig okända ord i mobilen eftersom det var bekvämare än att använda lexikon. Mycket intressant bok. Kanske har du läst den?
GillaGilla