Ljug och båg och fiktion

Har just läst Alex Schulmans rätt nyligen utkomna bok ”Bränn alla mina brev”. Den handlar om hans morföräldrar Sven och Karin Stolpe. Välskriven, berörande. Skriven i tre plan:
– Nutid om hur Alex Schulman gör efterforskningar om morföräldrarna och här handlar det också om författaren själv och hans familj. Förf har en idé om ärvd vrede från morfadern till honom själv.
– 1932 om en kort och intensiv kärlekshistoria mellan Karin Stolpe och den unge Olof Lagercrantz.
– 1988 om Alex Schulman som ung pojke på besök hos morföräldrarna.

Berörande skrev jag. Jodå, berörd och emellanåt smått tagen av boken blev jag. Har aldrig läst nåt av Schulman tidigare, men det är uppenbart att han kan skriva. ”Han skriver klart, transparent, i god bemärkelse målmedvetet, med en väldig känsla för hur man med små medel skalar fram en text” skrev DN:s recensent.

Sen hör jag det glunkas om att Schulman fått kritik för att han slirat på sanningen, och jag funderar över boken igen. Vad är det jag har läst egentligen? Det känns som om där finns en viss dålig eftersmak. Anledningen är Schulmans sätt att hantera fakta om händelser. Ok, han skriver nånstans att ”detta är en roman”. Men är det då i sin ordning att ändra på fakta om händelser när författaren skriver om människor som faktiskt har levat? Exempel:

I boken:
Sven Stolpe kör arg och upprörd av vägen och Karin Stolpe är med i bilen. Det händer i början av juli 1932. Båda blir svårt skadade och måste vårdas på sjukhus. Karin blir bl.a. brännskadad så man måste transplantera hud från kroppen upp till hennes brända hals. I ett brev till sin mamma antyder Sven Stolpe att det kan ha varit ett medvetet val att köra av vägen.
I verkligheten:
Bilolyckan skedde i juni 1931. Sven Stolpe och Karin von Euler-Chelpin var förlovade då. Dom hamnade på sjukhus, men blev lindrigt skadade, och inte värre än att dom kunde fira sitt bröllop en månad senare som planerat. Karin Stolpes brännskada kom många år senare: en behållare med rödsprit exploderade hemma hos Stolpes 1942, elva år efter bilolyckan och giftermålet.

Är det ok att av dramatiska skäl ändra på när, vad och hur i fråga om faktiska händelser, sånt  som vem som helst kan kolla via nätet eller via andra källor, biografier m.m.? Bara man nånstans har med brasklappen ”detta är en roman”?

Om man vill ha dialoger med i sin bok måste man förstås hitta på dom om man skriver om personer som man inte haft möjlighet att lyssna på själv (eller spela in). Jag gjorde det i boken ”En flicka som heter Anna”. Anna och Karl samtalar, Anna talar med sina kusiner m.m. Dialogerna har jag hittat på, dom citat ur brev jag har med i boken är riktiga citat.
Schulmans bok innehåller också många citat ur brev och dagböcker. Och som läsare undrar jag förstås: vad är riktiga citat? Kan författaren ha hittat på en del av citaten? Vad är vad?

Schulman målar också ut sin morfar som en ond man som förstörde livet för sin hustru. Sadist? Hustruplågare? Boken mynnar ut i ett karaktärsmord, en nidbild så det osar om det, tycker jag. Men var Sven Stolpe ond? Enligt många andra stämmer den bilden inte alls. Själv vet jag inte. Har aldrig kunnat särskilt mycket om Sven Stolpe, och den enda bok jag läst av honom är ”I dödens väntrum”. Minns honom mest som en lite udda och mycket akademisk person, kanske lite av kuf och ”kulturman” fast så sa man inte på hans tid.

Det där med att vreden kan vandra från generation till generation tycker inte DN:s recensent är särskilt trovärdigt: ”Ändå låter han ramberättelsen stå och falla med just denna tanke, ända fram till den outhärdligt sentimentala slutscenen. Hur man kan skriva en hel och bitvis skimrande roman om sanningssträvan för att sedan sy ihop den så fånigt övergår mitt förstånd.”
Det ska tilläggas att Schulman fått en hel del beröm för sin bok på många håll. Den anses vara hans bästa bok. Hm…jag får se om jag ids läsa nåt mer av Schulman, det finns ju så mycket annat jag vill läsa.
DN:s recension här. Folket i Bild Kulturfront här.

Uppdatering 14 oktober: ”Vad Axel Schulman missat om sin mormor”, artikel i SvD här.

17 reaktioner på ”Ljug och båg och fiktion

  1. Anna maj 10, 2019 / 10:05 f m

    Jag tyckte också om att läsa den. Berörande och skickligt hanterad berättelse, som väcker känslor.
    Men… jag tycker som du att, när författaren förvanskar fakta i syfte att stärka sin tes, då skapar det undringar. Det rör sig ju trots allt om faktiska personer och berättelsen ger – med alla sina äkta oförvanskade faktauppgifter – sken av att ”det var så det var”. Att somliga situationer är förf:s tillägg förstår man som läsare, han var ju inte närvarande i rummet och hörde dialogen, man förstår det. Men faktiska händelser som ÄR belagda, t ex bilolyckan och brännskadan, hur kan han ha mage att ändra på det? Bara för att det förstärker den tes han framför om sin morfar.
    Jag kom att tänka på Trumps pressekreterare som presenterade ”alternative facts” om folksamlingen när Trumps svors in som president.
    Detta är något i tiden, möjligen. Om fakta inte passar oss så kan vi ändra på dem som vi vill.
    Nejtack, tycker inte det!

    Gilla

    • Gabrielle maj 12, 2019 / 9:11 e m

      Just det! Och det där att inte veta om ett citat som i texten skrivs som ett citat är ett riktigt citat eller hopdiktat av förf.
      Förvirrande, otillfredsställande. Inte bra!

      Gilla

    • Gabrielle maj 12, 2019 / 8:48 e m

      Ja, det är knepigt. Och man kan ångra att man alls läste boken.
      Jag ser i en kommentar från dig under inlägget om Helene Schjerfbeck att nån skrivit en roman om Lars Israel Wahlman också! Låter inte alls bra. Den tänker jag inte läsa! 😦

      Gilla

  2. margaretha maj 11, 2019 / 4:10 e m

    Jag undviker romaner om avdöda personer. Sitter hela tiden och undrar över hur mycket som är sant, och hur författaren kan veta vad personen tänkte.
    Precis som jag undviker utgivna brev och dagböcker, om jag vet att personen inte ville att det skulle publiceras – vilket inte betyder att det inte kan vara intressant att läsa.
    Margaretha

    Gilla

    • Gabrielle maj 12, 2019 / 8:58 e m

      Ja så kan man ju göra, låta bli att läsa. Sen vad gäller personer som inte velat att brev eller dagböcker skulle publiceras efter deras död är det knepigare. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Tror nog att mitt intresse för en person skulle väga tyngre än ev hänsyn till den avlidnes önskningar. Kommer inte på nåt exempel, dock. Hemingway kanske?

      Gilla

  3. Aleksandr Sergejevitj maj 12, 2019 / 10:41 f m

    Som ofta är det ett intressant ämne du tar upp och medryckande ger din personliga syn på. Man påminns om diskussionen för åtskilliga år sen, när i dagarna bokaktuelle Jan Myrdal gav ut en svit självbiografiska böcker och, närmare i tiden, i anslutning till Karl Ove Knausgårds ‘Min Kamp’ i flera delar.

    Jag kan inte bidra med några egna synpunkter på just Schulmans bok som jag inte har läst. Men dina rader fick mej att ’kamma nätet’ med hjälp av några engelska sökord på temat ’biographical fiction’.

    Plötsligt stod ett väldigt material till förfogande, överfullt med genomtänkta reflektioner och pregnanta formuleringar. Här två av de läsvärdaste bitarna av vad som föll ut:

    https://www.irishtimes.com/culture/books/why-should-we-trust-biographical-fiction-1.2838176

    https://www.theguardian.com/books/2015/dec/06/based-on-a-true-story–geoff-dyer-fine-line-between-fact-and-fiction-nonfiction

    Gilla

    • Gabrielle maj 12, 2019 / 9:07 e m

      Tack. Intressant läsning i länkarna men också en del luddigt tänk där, tycker jag. ”Who’s to say what is truth and what is untruth? All facts are open to interpretation…” säger en person (Louisa Treger) i den första artikeln. Det låter verkligen som Kellyanne Conways ”alternative facts” som Anna nämner i sin kommentar. Men jag håller inte med om yttrandet. Saker som hänt i vår tid är ju ändå klart belagda, datum osv. Det är inte en tolkningsfråga när terrorattacken mot WTC hände eller Estonia-katastrofen m.fl. välkända händelser. Ändå kan det förstås stå en författare fritt att i en roman förlägga såna händelser till andra tidpunkter som bättre passar hans eller hennes historia. Det är det Schulman gör, och som jag inte gillar.

      Sen är det en annan sak när Jan Myrdal berättar om sin barndom och om föräldrarna på ett sätt som hans syskon inte håller med om, eller Knausgård ger sin bild av ett skede i hans liv, Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt ger en annan bild av modern än syskonen har osv.
      Nåja, svåra frågor är det. Och det där med s.k. autofiktion fanns väl inte alls för ett antal år sen? Ser nu att begreppet myntades 1977 (enl Wikipedia) men företeelsen är äldre än så. Man nämner Strindbergs ”Tjänstekvinnans son” och ”En dåres försvarstal”.

      Gilla

  4. Ia september 11, 2019 / 9:52 e m

    Jag vet ju inte, men min bild av Sven Stolpe är extremt negativ efter att ha läst – eller försökt läsa – hans hatbok om Olof Lagercrantz. Den var inte frisk. Han verkar ha haft nån form av gränslöshet i sin personlighet. Nu vet jag inte om det är sant heller, man om han lät sprida att hans egen dotter var en hora på skolan där han var lektor för att hon var ihop med ”fel” pojkvän så… (Undra på att hon blev alkis liksom.) Nej, jag tror nog Alex har fog för sitt avståndstagande. I övrigt tänker jag som du – det blir konstigt och lite obehagligt att han kan förvrida det så. Tyckte jättemycket om romanen i sig själv.

    Gilla

    • Gabrielle september 12, 2019 / 4:59 e m

      Håller med om att det finns stora kvaliteter i Schulmans bok. Han skriver fängslande, målar upp stämningar och gör personskildringar med känsla och verkligen gott handlag i skrivandet.

      Det var i efterhand jag blev betänksam. Stolpe som person känner jag ju inte till närmare alls. Säkert var han en kuf som kunde göra sig till ovän med den ena eller andra. Hatboken om Olof Lagercrantz har jag inte läst och har nog ingen lust att göra det heller. Avståndstagande skriver du, men jag tycker det är värre än så i Schulmans bok. Han beskriver ju sin morfar som en ond man, hustruplågare m.m. Många som kände Sven Stolpe och hans hustru har tydligen en annan bild. Och det känns lite synd om Sven Stolpe om det är hans barnbarns bild av honom som ond som ska ingå i hans eftermäle. Nån borde poppa upp och skriva nåt snällt om Sven Stolpe… 🙂
      Och vad har en författare för rätt att använda sig av faktiska händelser men ändra på dom för dramatikens skull? Man skulle ju kunna hävda att om det är en roman så är det ok, licentia poetica. Men det blir svårare, tycker jag, när personerna i romanen uttalat är verkliga människor, som levat, och som många andra har minnen och erfarenheter av. Svåra frågor det här. Fast, hm… nu blev jag lite sugen på att låta Alex Schulman få en chans till. Tror jag skaffar den där om hans mamma på läsplattan. Den kallar han också roman.

      Gilla

      • Ia september 13, 2019 / 8:24 e m

        Å andra sidan är det svårt för Alex att inte beskriva honom som ond om det var så han upplevde honom. Han vistades tätt inpå sina morföräldrar på ett kanske annat sätt än många andra. Det är som när man talar om Jan Myrdals böcker – att andra hade positiva erfarenheter av Alva och Gunnar spelar ju ingen roll för hans egna. Etc.

        Ja, litteraturens eviga dilemma, vad får man skriva och inte skriva om levande och döda. Håller med om det moraliskt tveksamma i det här fallet när det gäller att förvanska ett faktiskt skeende. Blev lite deppig över att det sabbade mitt första intryck. Jag har mindre besvär med beskrivningar av karaktärer.

        Gillade boken om mamman också. Förresten kommer han väl – eller har redan varit – i Min sanning på TV.

        Gilla

        • Gabrielle september 13, 2019 / 9:52 e m

          Tack för kommentaren. Förstår deppigheten som kom. Själv har jag haft blandade känslor för Schulman som offentlig person – i tv och så – innan jag alls läst nåt av honom. Han har verkat mest vilja säga provocerande saker. Och det har stört mig en del, och nog gjort att jag egentligen inte haft lust att läsa nåt av honom alls. Men sen blev jag positivt överraskad av boken ”Bränn alla mina brev” – och sen kom det där tvivlet. Men visst kan han skriva. Och jodå, boken om mamman har jag skaffat på läsplattan. Den blev Årets bok 2017 – vilka som nu utser sånt. Ser fram emot att läsa den när jag är klar med Edelcrantz-boken jag håller på med.

          Gilla

  5. tommy jacobson januari 1, 2020 / 4:20 e m

    Som inte-särskilt-lektuell har jag ogillat Alex Schulman för hans kymigheter under försökstiden, när han sluggade sig fram till berömdheten. Ändrade mig lite under ”Bränn…” -boken, som bitvis är bra skriven. Men nu rekommenderar jag Crister Enanders inlägg på Opulens, som jag tror gör Sven Stolpe rättvisa. Schulmans försök att legitimera sin ilska som arv får sin morfar framstår som väldigt långsökt.

    Gilla

  6. Daniel juli 6, 2020 / 2:14 e m

    Intressant, har precis läst boken och googlar lite för att se reaktioner. Den var läsvärd men undrade precis som du hur det förhåller sig med sanningshalten. Ditt exempel med bilolyckan är ju rätt graverande tycker jag. Öht så får jag känslan att berättelsen är lite för bra på sin ställen. Allt ramlar så snyggt på plats så man undrar. Det är ju också ett ganska grovt karaktärsmord får man lov att säga!

    Gilla

    • Gabrielle juli 7, 2020 / 10:09 f m

      Ja, karaktärsmord stämmer ju bra. Stackars gamla Stolpe.
      Och det här med sanningshalt är knepigt. Han ”kommer ju undan” genom att kalla boken roman. Men visst blir man tvehågsen.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.