Ljug och båg och fiktion

Har just läst Alex Schulmans rätt nyligen utkomna bok ”Bränn alla mina brev”. Den handlar om hans morföräldrar Sven och Karin Stolpe. Välskriven, berörande. Skriven i tre plan:
– Nutid om hur Alex Schulman gör efterforskningar om morföräldrarna och här handlar det också om författaren själv och hans familj. Förf har en idé om ärvd vrede från morfadern till honom själv.
– 1932 om en kort och intensiv kärlekshistoria mellan Karin Stolpe och den unge Olof Lagercrantz.
– 1988 om Alex Schulman som ung pojke på besök hos morföräldrarna.

Berörande skrev jag. Jodå, berörd och emellanåt smått tagen av boken blev jag. Har aldrig läst nåt av Schulman tidigare, men det är uppenbart att han kan skriva. ”Han skriver klart, transparent, i god bemärkelse målmedvetet, med en väldig känsla för hur man med små medel skalar fram en text” skrev DN:s recensent.

Sen hör jag det glunkas om att Schulman fått kritik för att han slirat på sanningen, och jag funderar över boken igen. Vad är det jag har läst egentligen? Det känns som om där finns en viss dålig eftersmak. Anledningen är Schulmans sätt att hantera fakta om händelser. Ok, han skriver nånstans att ”detta är en roman”. Men är det då i sin ordning att ändra på fakta om händelser när författaren skriver om människor som faktiskt har levat? Exempel:

I boken:
Sven Stolpe kör arg och upprörd av vägen och Karin Stolpe är med i bilen. Det händer i början av juli 1932. Båda blir svårt skadade och måste vårdas på sjukhus. Karin blir bl.a. brännskadad så man måste transplantera hud från kroppen upp till hennes brända hals. I ett brev till sin mamma antyder Sven Stolpe att det kan ha varit ett medvetet val att köra av vägen.
I verkligheten:
Bilolyckan skedde i juni 1931. Sven Stolpe och Karin von Euler-Chelpin var förlovade då. Dom hamnade på sjukhus, men blev lindrigt skadade, och inte värre än att dom kunde fira sitt bröllop en månad senare som planerat. Karin Stolpes brännskada kom många år senare: en behållare med rödsprit exploderade hemma hos Stolpes 1942, elva år efter bilolyckan och giftermålet.

Är det ok att av dramatiska skäl ändra på när, vad och hur i fråga om faktiska händelser, sånt  som vem som helst kan kolla via nätet eller via andra källor, biografier m.m.? Bara man nånstans har med brasklappen ”detta är en roman”?

Om man vill ha dialoger med i sin bok måste man förstås hitta på dom om man skriver om personer som man inte haft möjlighet att lyssna på själv (eller spela in). Jag gjorde det i boken ”En flicka som heter Anna”. Anna och Karl samtalar, Anna talar med sina kusiner m.m. Dialogerna har jag hittat på, dom citat ur brev jag har med i boken är riktiga citat.
Schulmans bok innehåller också många citat ur brev och dagböcker. Och som läsare undrar jag förstås: vad är riktiga citat? Kan författaren ha hittat på en del av citaten? Vad är vad?

Schulman målar också ut sin morfar som en ond man som förstörde livet för sin hustru. Sadist? Hustruplågare? Boken mynnar ut i ett karaktärsmord, en nidbild så det osar om det, tycker jag. Men var Sven Stolpe ond? Enligt många andra stämmer den bilden inte alls. Själv vet jag inte. Har aldrig kunnat särskilt mycket om Sven Stolpe, och den enda bok jag läst av honom är ”I dödens väntrum”. Minns honom mest som en lite udda och mycket akademisk person, kanske lite av kuf och ”kulturman” fast så sa man inte på hans tid.

Det där med att vreden kan vandra från generation till generation tycker inte DN:s recensent är särskilt trovärdigt: ”Ändå låter han ramberättelsen stå och falla med just denna tanke, ända fram till den outhärdligt sentimentala slutscenen. Hur man kan skriva en hel och bitvis skimrande roman om sanningssträvan för att sedan sy ihop den så fånigt övergår mitt förstånd.”
Det ska tilläggas att Schulman fått en hel del beröm för sin bok på många håll. Den anses vara hans bästa bok. Hm…jag får se om jag ids läsa nåt mer av Schulman, det finns ju så mycket annat jag vill läsa.
DN:s recension här. Folket i Bild Kulturfront här.

8 reaktioner på ”Ljug och båg och fiktion

  1. Anna maj 10, 2019 / 10:05 f m

    Jag tyckte också om att läsa den. Berörande och skickligt hanterad berättelse, som väcker känslor.
    Men… jag tycker som du att, när författaren förvanskar fakta i syfte att stärka sin tes, då skapar det undringar. Det rör sig ju trots allt om faktiska personer och berättelsen ger – med alla sina äkta oförvanskade faktauppgifter – sken av att ”det var så det var”. Att somliga situationer är förf:s tillägg förstår man som läsare, han var ju inte närvarande i rummet och hörde dialogen, man förstår det. Men faktiska händelser som ÄR belagda, t ex bilolyckan och brännskadan, hur kan han ha mage att ändra på det? Bara för att det förstärker den tes han framför om sin morfar.
    Jag kom att tänka på Trumps pressekreterare som presenterade ”alternative facts” om folksamlingen när Trumps svors in som president.
    Detta är något i tiden, möjligen. Om fakta inte passar oss så kan vi ändra på dem som vi vill.
    Nejtack, tycker inte det!

    Gilla

    • Gabrielle maj 12, 2019 / 9:11 e m

      Just det! Och det där att inte veta om ett citat som i texten skrivs som ett citat är ett riktigt citat eller hopdiktat av förf.
      Förvirrande, otillfredsställande. Inte bra!

      Gilla

    • Gabrielle maj 12, 2019 / 8:48 e m

      Ja, det är knepigt. Och man kan ångra att man alls läste boken.
      Jag ser i en kommentar från dig under inlägget om Helene Schjerfbeck att nån skrivit en roman om Lars Israel Wahlman också! Låter inte alls bra. Den tänker jag inte läsa! 😦

      Gilla

  2. margaretha maj 11, 2019 / 4:10 e m

    Jag undviker romaner om avdöda personer. Sitter hela tiden och undrar över hur mycket som är sant, och hur författaren kan veta vad personen tänkte.
    Precis som jag undviker utgivna brev och dagböcker, om jag vet att personen inte ville att det skulle publiceras – vilket inte betyder att det inte kan vara intressant att läsa.
    Margaretha

    Gilla

    • Gabrielle maj 12, 2019 / 8:58 e m

      Ja så kan man ju göra, låta bli att läsa. Sen vad gäller personer som inte velat att brev eller dagböcker skulle publiceras efter deras död är det knepigare. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Tror nog att mitt intresse för en person skulle väga tyngre än ev hänsyn till den avlidnes önskningar. Kommer inte på nåt exempel, dock. Hemingway kanske?

      Gilla

  3. Aleksandr Sergejevitj maj 12, 2019 / 10:41 f m

    Som ofta är det ett intressant ämne du tar upp och medryckande ger din personliga syn på. Man påminns om diskussionen för åtskilliga år sen, när i dagarna bokaktuelle Jan Myrdal gav ut en svit självbiografiska böcker och, närmare i tiden, i anslutning till Karl Ove Knausgårds ‘Min Kamp’ i flera delar.

    Jag kan inte bidra med några egna synpunkter på just Schulmans bok som jag inte har läst. Men dina rader fick mej att ’kamma nätet’ med hjälp av några engelska sökord på temat ’biographical fiction’.

    Plötsligt stod ett väldigt material till förfogande, överfullt med genomtänkta reflektioner och pregnanta formuleringar. Här två av de läsvärdaste bitarna av vad som föll ut:

    https://www.irishtimes.com/culture/books/why-should-we-trust-biographical-fiction-1.2838176

    https://www.theguardian.com/books/2015/dec/06/based-on-a-true-story–geoff-dyer-fine-line-between-fact-and-fiction-nonfiction

    Gilla

    • Gabrielle maj 12, 2019 / 9:07 e m

      Tack. Intressant läsning i länkarna men också en del luddigt tänk där, tycker jag. ”Who’s to say what is truth and what is untruth? All facts are open to interpretation…” säger en person (Louisa Treger) i den första artikeln. Det låter verkligen som Kellyanne Conways ”alternative facts” som Anna nämner i sin kommentar. Men jag håller inte med om yttrandet. Saker som hänt i vår tid är ju ändå klart belagda, datum osv. Det är inte en tolkningsfråga när terrorattacken mot WTC hände eller Estonia-katastrofen m.fl. välkända händelser. Ändå kan det förstås stå en författare fritt att i en roman förlägga såna händelser till andra tidpunkter som bättre passar hans eller hennes historia. Det är det Schulman gör, och som jag inte gillar.

      Sen är det en annan sak när Jan Myrdal berättar om sin barndom och om föräldrarna på ett sätt som hans syskon inte håller med om, eller Knausgård ger sin bild av ett skede i hans liv, Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt ger en annan bild av modern än syskonen har osv.
      Nåja, svåra frågor är det. Och det där med s.k. autofiktion fanns väl inte alls för ett antal år sen? Ser nu att begreppet myntades 1977 (enl Wikipedia) men företeelsen är äldre än så. Man nämner Strindbergs ”Tjänstekvinnans son” och ”En dåres försvarstal”.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.