Villa Frescati

Nu blir det en massa 1700-tal i bloggen.  – Här i det hus som också kallats Armfeltska villan skulle han bo om somrarna, Gustav III:s gunstling Gustaf Mauritz Armfelt. Byggnaden ligger i dag inklämd mellan järnvägen för Roslagsbanan och Kungl Vetenskapsakademien. Strax intill går en gångväg ner till Bergianska trädgården och från den gångvägen tog jag bilden. Området där byggnaden ligger kallas i dag Lilla Frescati, och det finns också ett koloniområde i närheten som heter så.

När jag varit på väg till Bergianska har jag ofta tittat på det fina gamla 1700-talshuset utan att veta nåt närmare om det. Men nu har jag tagit reda på en del. Villa Frescati byggdes för Gustaf Mauritz Armfelt 1791-92. Arkitekten kan ha varit Louis Jean Desprez, men man vet inte säkert, och ritningarna finns inte kvar.

Porträtt av Armfelt, målat av Josef Grassi

Armfelt flyttade aldrig in i huset. När villan stod klar hade Gustav III blivit mördad, och  Armfelt ”anklagades för politisk konspiration och landsförvisades”, står det i Wikipedia. Han gav sig i all hast av till Finland, hans hemland.

Gustaf Mauritz Armfelt gjorde en lysande karriär. Vid Gustav III:s hov var han främst teaterman, skrev och satte upp teaterpjäser, var med som skådespelare m.m. skriver man på Wikipedia. Men han var också militär och deltog bl.a. i Gustav III:s krig mot Ryssland där han blev svårt skadad i axeln. Under den senare delen av hans liv i Finland gick han i tjänst hos den ryske tsaren Alexander I.

På en sida hos Riksarkivet läser jag att Armfelts ”bana och personlighet äro intressefängslande. Oavsett den personliga tjuskraft, som var honom egen och som gjorde honom till gunstling hos en svensk konung och en rysk kejsare och överallt, där han visade sig, förskaffade honom triumfer i sällskapslivet, var han tydligen även i andligt avseende en rikt utrustad person. Han ägde en rik fantasi och en intelligens, som gjorde det möjligt för honom att med lätthet sätta sig in i växlande spörsmål och lägen, därtill en ovanlig förmåga att nedkasta sina tankar på papperet i brevets eller betänkandets form. A. var känd för sin kvickhet och esprit, besatt tidens hela något ytliga aristokratiska modebildning och briljerade med litterära intressen. Efter hand samlade han även en betydande erfarenhet på olika områden. Statsman i egentlig mening var han icke. Han var för livlig och oförsiktig, för ombytlig och sangvinisk, för överdriven i klander och i hopp för att kunna konsekvent fullfölja politiska syften.” Sidan finns här.

Intressant man, den där Armfelt. Jag tror jag hade gillat honom. Han såg ju bra ut också.
Armfelt hade tyvärr besvär med sitt hjärta och inte blev det bättre av hans krigsskador. Han dog i sitt hem utanför Sankt Petersburg bara 57 år gammal.

Hur Villa Frescati används i dag vet jag inte. Det var tydligen privatbostad för ett par år sen enligt vad jag läste i  ett blad från Haga-Brunnsvikens vänner, som jag hittade på webben. Är du intresserad av att veta mer om Armfelts sommarhus så kan du googla på Hagabladet 1-2/2012 så hittar du artikeln. Där finns även annat intressant att läsa, i alla fall om man som jag är intresserad av historia.

Kanske är huset fortfarande i privat ägo, vet inte. Nånstans läste jag att man använt byggnaden för inspelning av nåt underhållningsprogram med Babben Larsson på tv som jag inte sett. Hå hå ja ja, så kan det gå med ett gammalt fint 1700-talshus. Fast för all del, det kanske var ett roligt program? Och man håller väl byggnaden i gott skick då i alla fall.

4 reaktioner på ”Villa Frescati

  1. Aleksandr Sergejevitj maj 30, 2019 / 10:31 e m

    Jag håller med dej om att Villa Frescati arkitektoniskt är värd att man stannar upp och tar sig en titt. Du har fångat den fint på din bild, med härlig kontrast mellan den helvita klassiska fasaden och den omgivande friska försommargrönskan. Tack för att du informerar oss om sammanhangen; ny kunskap för en som gått förbi ovetande! Visst var Armfelt en spännande man.

    ”Där låg ett skimmer över Gustafs dagar” skrev Tegnér i samma kända dikt som karakteriserar Bellman med orden ”en sorg i rosenrött”. Och gustavianerna tyckte i sin tur att det låg ett skimmer över Italien och gjorde bildningsresor dit. Främst Konungen själv, som då hade gunstlingen Armfelt med sig på färden. Före dem hade Carl August Ehrensvärd varit sydvart under utsträckta resor, observerat, tecknat och berättat i sin ’Resa Till Italien’.

    Gustaf III:s resa är det ju som vi har att tacka för några exotiska platsnamn på östra sidan av Brunnsviken. Albano, Frescati (felstavat för italienska Frascati) och Tivoli-udden vittnar om majestätets hänförelse över Roms omgivningar.

    Lätt utvikning från ämnet: Ytterligare en svensk som lät sig hänföras av det han mötte i Italien var Per Daniel Amadeus Atterbom som levde i generationen efter gustavianerna – den romantiska. Hans italienska minnen finns utgivna i Svenska Akademiens klassikerserie med ett spirituellt förord, skrivet av i dagarna så förkättrade ’siste grisen’ Horace Engdahl. Läs det och beundra här:

    https://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/pda_atterbom1.pdf

    Gilla

    • Gabrielle juni 1, 2019 / 10:16 f m

      Tack. Läst Horace Engdahls förord, välskrivet. Intressant också att läsa lite i Atterboms reseanteckningar. Tittade särskilt på vad han skrev om Rom eftersom jag har många egna minnen därifrån. Bodde i stan en höst för många år sen, så Rom har en särskild plats i mitt hjärta (trängs där med Paris, där jag inte bott men varit på besök flera gånger).

      Gilla

  2. Aleksandr Sergejevitj juni 1, 2019 / 11:10 e m

    Att vistas en längre tid i en stad, är förstås rätta sättet att komma den så nära att VARAKTIG kärlek uppstår. För mej är Rom en minnesvärd vecka i nyförälskelsens tecken, följd av ett par-tre senare övernattningar inför fortsatt färd söderut. En sorts kärlek på avstånd har fått mogna fram genom främst filmkonsten (Roberto Rosselini, Federico Fellini, Ettore Scola), om vilket mycket skulle kunna ordas.

    En som visste att hålla sig kvar en längre tid i Den Eviga Staden var Johann Wolfgang von Goethe. Hans ’Italienska Resa’ tillhör de klassiska reseskildringarna. Härlig läsning av ett annat slag erbjuder hans ’Romerska Elegier’, en lovsång till den sinnliga kärleken på antikt versmått som finns i en fin nyöversättning från år 2000.

    Första tiden i Rom är för Goethe (eller snarare: för dikternas Jag) ännu en väntan på en tändande gnista:

    ännu beser jag kyrkor, palats, minnesmärken ruiner,
    så som en flitig turist nyttjar sin korta sejour

    Den tändande gnistan materialiseras snart nog i form av en kvinna ’av folket’ som blir diktarjagets älskarinna och sångmö under den fortsatta vistelsen i Rom. Deras nattliga föreningar och förtroliga förhållande skildras utan att sparlakan skymmer sikten. Först via henne föds hos skalden den exalterade kärleken till själva staden:

    Vilken lycka att vara i Rom! Jag minns väl de dagar
    då jag håglös drev runt där i vår glåmiga nord.

    Ekivokt, oanständigt, tyckte den förtrytna samtiden om Elegierna. Friskt, ömt och vackert, vill en sentida läsare motargumentera. Och dikten fyller sin funktion: Rom strålar med dess hjälp klarare!

    Gilla

    • Gabrielle juni 3, 2019 / 4:05 e m

      Aha, så Goethe har också skrivit reseminnen från Rom. Ska titta lite på dom vid tillfälle. Elegierna känner jag inte till heller. Roligt att han kunde chockera sin samtid.

      Gilla

Lämna ett svar till Aleksandr Sergejevitj Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.