Komma levande härifrån?

Truten på taket mitt emot har fått ungar. Svårt att se om det bara är en eller möjligen två.  Oftast lägger ju trutar och måsar fler ägg än så, men chansen att överleva efter kläckning kanske inte är så stor när man håller till på taket till ett hus från förra sekelskiftet i Stockholms innerstad. Nån eller några ungar kan ha ramlat ner på trottoaren fem våningar längre ner. Huvaligen…

Bloggade om det riskabla valet av byggplats i inlägget ”Hoppas det reder sig”. Jag tycker inte att det var nån riktigt god idé att bosätta sig just där.

Ofta sitter en av föräldrarna på skorstenen ovanför och vaktar eller ligger invid redet på takkanten. Dessa varma dagar ser jag henne eller honom ligga där och flämta med öppen näbb.

Komplettering samma dag:
Oj, precis nyss såg jag att det i alla fall är två ungar. Tog bort bilden på en ensam unge och la istället in den här:

Uppdatering 8 juli:
Bevakningen av silltrutfamiljen på taket av byggnaden tvärs över gatan har legat nere ett tag, men är nu åter igång. Tyvärr nödgas jag med sorg i hjärtat konstatera att nu enbart en av ungarna är synlig. Den andra ungen – troligen den som var minst av dom – har nog ”ceased to be. It’s expired and gone to meet its maker” för att citera Monty Pythons sketch om papegojan. Fast det är klart: ungarna kanske har blivit ovänner och den som saknas kanske trycker på takfallet mot gården, dvs en del av taket jag inte kan se. Spaningen fortsätter.

8 reaktioner på ”Komma levande härifrån?

  1. Carin Nelander juni 20, 2019 / 3:34 e m

    ♥️

    Gilla

  2. bloggarbjorn juni 20, 2019 / 8:10 e m

    Det är silltrut där på taket. Undrar om ungarna överlever om det blir långvarig torka och hetta? Ser rätt bekymmersamt ut.

    Gilla

    • Gabrielle juni 20, 2019 / 9:22 e m

      Tack för det. Min gissning var silltrut, bra att få det bekräftat.
      Det där med ”trut på hett plåttak” har jag inte tänkt på, men du har rätt: det kan nog gå illa av den anledningen, tyvärr. Usch!
      Jag har mest tänkt på ungarnas möjlighet att alls lära sig flyga utan att dratta ner på gatan innan vingarna bär och slå ihjäl sig.

      Gilla

  3. Aleksandr Sergejevitj juni 21, 2019 / 8:33 f m

    NYFIKEN I EN (S)TRUT

    Tack, Gabrielle, för att du svarar upp mot allas vår önskan att i ord och bild få följa dina fågelgrannars vidare öden. Bilden du idag publicerar är hjärtevärmande.

    Vi hoppas att så småningom få utbrista ”Slutet gott, allting gott”, sen vi tagit del av en avslutande bild av två flygga ungtrutar som tvekar på kanten av takrännan, innan de kastar sig ut i lufthavet och upptäcker att VINGARNA BÄR.

    Jag konstaterar att du som driven författare begagnar dej av det dramaturgiska grepp som i vår anglosaxiska tidsålder fått beteckningen ’Cliffhanger’. Läs härom i den här trevliga Wiki-artikeln:

    https://en.wikipedia.org/wiki/Cliffhanger

    Jag föreslår ’Takrännespänning’ som rubrik på din speciella variant av genren. Hur ska det gå för Jolanda Seagull och hennes brorsa Stanley?

    Gilla

    • Gabrielle juni 23, 2019 / 8:52 f m

      Tack för kommentaren. Funderar lite över namnen: Jolanda låter som en ombildning av franskans goéland, men varför Stanley?
      Kommer att tänka på andra måsungar jag mött i livet. Två av dom kallade vi Wolfgang och Amadeus, minns jag.

      Gilla

      • Aleksandr Sergejevitj juni 24, 2019 / 9:39 f m

        Svar på din fråga:

        Skarpsinnigt av dej att spåra Jolandas namn! Vad gäller hennes bror, minns du kanske en bokbestseller från 70-talet som hette Jonathan Livingston Seagull, där titelpersonligheten inte är en människa, utan – allegoriskt – just en fiskmås. Med mitt namnval försökte jag mej på en blinkning i riktning mot den boken. Ersatte dock Livingston(e) med upptäcktresarkollegan StANley, ett namn jag tycker låter ‘käckare’, särskilt tillsammans med flicknamnet JolANda.

        Det tog ett tag innan jag kom på ordleken med Wolfgang och Amadeus MÅS-ART. Genialt!

        Visst är det kul med glädjen i orden och ljuden?!

        Gilla

        • Gabrielle juni 25, 2019 / 5:41 e m

          Tack för svaret. Klurigt med Stanley. Jag var nog chanslös där för den där bestsellern har jag missat helt. Hade småbarn på 70-talet och hann nog inte läsa så mycket den tiden.
          Både Jolanda och Stanley lever och frodas kan jag rapportera. Den ena är en del större än den andra. Just nu ligger dom som två små gråspräckliga ”bullar” tätt tryckta till varandra.

          Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.