Tänk så man smyckade ut byggnader förr i tiden. Här ses en kvinna och en man stå på vakt på en fasad, och under dom ser man till vänster två apor och så till höger samma apor spegelvända. Är mannen med klubban Herkules? Och kvinnan – vem är hon? Hon ser ut att ha blivit av med en del av ena armen. Som vanligt: större bild om du klickar på den.
Att figurerna vaktade hjälpte inte, byggnadens inre förstördes i stort sett helt i en stor brand i november 2017. Huset är Vildmannen 7 som ligger i hörnet Biblioteksgatan/Jakobsbergsgatan.
Det var säkert skrämmande för många att läsa om hur förödande denna stora brand mitt inne i Stockholm var. Inte minst den som bor i ett gammalt stenhus från tiden omkring förra sekelskiftet (som jag gör) fick sig en tankeställare. Man skulle ju kunna få för sig att stenhus inte kan brinna. Men men… så är det naturligtvis inte. Material och konstruktion av bjälklag mellan våningarna o.d. spelar förstås in, och är det brännbart och olyckan är framme ordentligt så brinner det.
Byggnaden Vildmannen 7 uppfördes 1895-97 och innehöll från början mest bostäder, bl.a. en paradvåning på 800 kvadratmeter med nio rum. Senare har byggnaden gjorts om och innehållit lokaler för företag, men fortfarande fanns nio lägenheter när huset brann. Som tur var kom inga människor till skada.
Huset har varit täckt med skynken o.d. tidigare, men i dag när jag gick förbi var det mer avklätt, så det fick bli ett par bilder. Vill du läsa mer om Vildmannen 7 kan du titta på Hufvudstadens information här.
Gabrielles blogg 
Vad roligt det är att följa med på dina välvalda strövtåg på stan! T ex till portiken på Biblioteksgatan, som på goda grunder fredats från fastighetskapitalets rivningslust. Där går många shoppingglada dagligen bara förbi; du stannar upp, observerar, dokumenterar, ställer intressanta frågor och förmerar på bloggen vår kunskap om hembygden. Respekt!
Du frågar vilka mannen och kvinnan är som avbildas på fasadskulpturerna. Efter lite efterforskning tror jag mej kunna bidra med svar.
För det första är konstnären ingen mindre än Christian Eriksson som berikat Stockholm med så många skulpturer. Mannen med knölpåken är möjligen på sätt och vis släkt med Herkules, fast i så fall tämligen avlägset. Närmare bestämt är han nog den mytologiske Vildman (Wild man, Homme sauvage) som figurerar i kvartersnamnet, och som man hittar i många heraldiska sammanhang i Europa, till exempel i Danmarks kungavapen och i både svenska och finska Lapplands landskapsvapen. Det finns en lång och välskriven engelsk Wiki-artikel på temat (’Wild man’).
Den kvinnliga pendangen föreställer ingen mindre än Venus. Ursprungligen hade statyn i den tappade handen en spegel, ett attribut som Venus/Afrodite utrustats med i konsten ända sen antiken, jfr Tizian, Velasquez m fl. Enligt en uppfattning som verkar manschauvinistiskt färgad, föreställer Venussymbolen (ovalen med ett kors under som blivit köns- och feministsymbol) i själva verket Venus’ spegel med handtag, likaväl som den manliga Mars-symbolen avbildar en sköld med ett framstickande spjut.
Hur man än vänder sig, hittar man tydligen de gamla grekerna därbakom!
GillaGilla
Intressant att du tagit reda på mer om figurerna på fasaden. Tack. Att det är Christian Eriksson som skulpterat visste jag inte. Och vildmannen – det är klart det är en vildman, inspirerat av kvartersnamnet. Det tänkte jag inte på. Men han är rätt lik en del Herkulesskulpturer också med den där skräckinjagande knölpåken. Och kvinnan som förlorat en bit av armen vet du också namnet på: Venus, minsann. Mycket bra komplettering till blogginlägget!
GillaGilla
Kort tillägg:
På stans inzoomningsbara gatu- och kvarterskarta upptäcker jag en kuriositet. På andra sidan Biblioteksgatan, sett från ’Vildmannen’, ligger ’Språkmästaren’. Här besannas talesättet att ytterligheterna berör varann. En timid akademiker: ingen match för mannen med knölpåken!
Även ’Venus’ är ett kvarter i Stockholm. Det ligger i Gamla Stan vid Tyska Stallplan. I omgivningen vimlar det av mytologiska väsen, såsom kvarteren Cupido (Amor), Phoebus (Apollo), Argus (den mångögde jätten) och Proserpina (Persefone, underjordens drottning). Fint så det förslår, som sej bör i Kungl. Slottets omgivning. (Själva slottskvarteret heter för resten ‘Tre Kronor 1’.
GillaGilla
Ja, fast tänk om det var tvärtom. Med nån språklig ekvilibristik lurade Språkmästaren den muskulöse Vildmannen. Och det gick lätt eftersom han var ”en riktig bjässe i varje tum, förskräckligt stark och förskräckligt dum”. Typ: pennan är starkare än svärdet. Hm…bara för att jag ville säga emot lite!
Kvartersnamn är intressanta, håller med om det. Själv tillbringade jag min barndom i Hasseln och tonåren i Pilen, båda i Söderhamn.
GillaGilla
Jag läser om vår dialog nu i månaden oktober och efterhandskompletterar:
Du har förstås alldeles rätt om klokheten som besegrar de råa styrkan. Det är ju ett älskat motiv i folksagorna (‘Gossen som åt i kapp med jätten’ etc). Och det ingår t o m i det mest klassiska av litterära verk. nämligen Homeros’ Odyssé, där det i den nionde sången berättas om hur Odysseus med epitetet ‘den kvicktänkte’ och ‘mångförståndige’ lurar och nedlägger den enögde (cyklopen) Polyfemos, hos vilken han tillsammans med sina färdkamrater är fånge.
Om kvarteren. I mitt fall rörde det sig inte om SÖDERhamn, utan om SÖDERmalm (bara två konsonanter – men tjugofem mil – skiljer). Och den i minnet förklarade ‘barndomsäng’ jag lekte på, var poetiskt nog kvarteret Barnängen (Jfr P A Fogelströms ‘Vävarnas Barn’).
GillaGilla
Mer än ett halvt år (och en imponerande rad alltid intressanta ’Gabrielle-betraktelser’) efter ditt blogginlägg, uppsnappar jag nåt som kanske förtjänar raderna som följer.
Jag läser i senaste faksimilupplagan av lokaltidningen Södermalm Direkt, jfr
https://pdf.direktpress.se/flashpublisher/magazine/22502
Den som gör sej besväret att blada fram till sidan 19, hittar längst ut till höger en annons från Vasamuséet, där man slår på trumman för en ny utställning. Annonsen illustreras med en (förmodligen sentida) färgglad teckning av … just en Vildman. Den i sin tur är en referens till en skulptur som utgjorde en av dom flera hundra i bjärta färger målade träskulpturer som smyckade skeppet när det kapsejsade på sin jungfruresa, jfr
https://digitaltmuseum.se/011024614570/vildman
Det framgår av en Wikipedia-artikel om kvarteret Vildmannen att det bildades i samband med stadsplaneringen för Norrmalm som inleddes 1637, alltså mindre än tio år efter olyckan.
Tydligen anslöt alltså kvartersnamnet till en ikonografi som man kan anta var välkänd för ’den bildade allmänheten’ under den svenska stormaktstiden. Häpp!
GillaGilla
Tack för intressant kommentar. Nu fick du igång mig på det här med kvartersnamn och särskilt Vildmannen. Eftersom jag är hemma igen efter besöket i Melbourne gick jag på bibblan och tittade i boken ”Stockholmskvarter. Vad kvartersnamnen berättar” av Björn Hasselblad. Drygt 1 200 kvartersnamn finns med i boken och en kort text står om varje. Det finns ju många fantasieggande kvartersnamn i Stockholm som just Vildmannen, Blåmannen, Ormträsket, Pungpinan m.m. Hittade en ganska utförlig text på Wikipedia om kvartersnamn i Stockholm här.
Hasselblad skriver bl.a. att namnet Vildmannen kan vara inspirerat av den heraldiska figur som förekommer i Lapplands landskapsvapen och som sköldhållare. Vildmannen har uppenbarligen varit en populär figur i många hundra år.
GillaGilla