Karl XII:s ek

I Karlbergsparken var jag mycket ofta förr om åren när vi bodde i Birkastan. Nu blir det mer sällan. Men i dag var vi där. Bilden ovan visar Karl XII:s ek som den såg ut en solig dag i augusti 2010. I dag var den en mer sorglig syn, tyvärr: Den gamla eken ser inte ut att orka mycket längre. Det gröna bladverket hör till träden bakom. Och jag kommer att tänka på andra träd som snart inte finns längre, särskilt det gamla Separation Tree i Melbournes botaniska trädgård. Där var det nån som förstört trädet med hjälp av en  yxa eller en machete. Jag bloggade om Separation Tree i januari 2015 i inlägget ”Träd och politik” här. Då fanns fortfarande några levande grenar. Två år senare var jag där igen och då fanns bara en del av stammen kvar.

Karl XII:s ek är det väl ingen som gett sig på för att skada som nån sorts protest eller av ren illvilja, gissar jag. Det är nog tidens tand som gjort sitt – tillsammans med miljöförstöring, luftföroreningar och annat sånt.  Bredvid eken finns en skylt. Klicka för större bild. 

3 reaktioner på ”Karl XII:s ek

  1. Aleksandr Sergejevitj september 14, 2019 / 12:49 e m

    Tack för bildreportag från en park som nog är okänd för många! Må en och annan läsare lockas till ett förstagångs- eller återbesök!

    Resterna av den en gång mäktiga kungliga eken föder filosofiska tankar om alltings förgänglighet.

    Av alla trädslag är eken kanske det som i vår kulturkrets oftast varit motiv för bild- och ordkonstnärer. I litteraturen finner man överallt dikter som anknyter till den ena eller andra egenskapen hos eken – högväxtheten, kraften, träets hårdhet, livslängden, de grönskande lövvalven, den skyddande skuggan, de för vildsvinen närande ekollonen osv.

    I Tyskland som betraktar eken som sitt nationalträd, är antalet dikter om ekar överväldigande. Jag nämner dikten ’Ekträden’ av Hölderlin som en av de ädlaste.

    I Frankrike vänder sig i en av La Fontaines fabler eken högdraget beskyddande till vassen som han finner svag och beklagligt utsatt för vindarna. Fabeln slutar som alla vet med ekens fall under en förödande storm som vassen med sin böjlighet överlever. Slutraderna i svensk översättning av Albert Ehrensvärd:

    Förstärkt dock griper stormen an
    och rycker slutligt upp med roten
    den, vilkens hjässa stolt bland skyarna försvann
    och som sig sträckte till de dödes land med foten.

    Ur vår egen diktskatt bjuder jag här på en sångversion av nobelpristagaren Harry Martinssons ’Ekens minne’. Poesi av högsta rang! Om nån vill uppsöka texten, finns den i diktsamlingen ’Vagnen’ :

    https://www.youtube.com/results?search_query=Ekens+minne

    Gilla

    • Gabrielle september 26, 2019 / 3:38 e m

      Tack för intressant kommentar och för länken till sången. Visst är det nåt särskilt med ekar. Förr brukade man säga att ek inte finns norr om Dalälven. Men så är det inte. Ek finns visst norröver här och var, fast förstås inte lika mycket som här och söderut. Klimatförändringen bidrar säkert också till att eken sprider sig mer norrut. Vid min stuga i Söderhamns skärgård finns en liten ek, som min pappa planterade i början av 1950-talet. Så stor som Karl XII:s ek var i sin krafts dagar blir den nog aldrig, men jag är glad att den finns där.

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.